Finns någon moral i ett samhälle med så mycket dubbelmoral?

4 maj 2014 17:57 | Film | Inga kommentarer

Vittorio De Sicas (1901-1974) storverk som filmregissör är utan tvekan ”Cykeltjuven” från 1948. Men han har gjort också många andra sevärda filmer, och han var en av pionjärerna inom den italienska neorealismen.

Högst sevärd, också i dag, är hans ”Giftas på italienska” (”Matrimonio all’ italiana”) från 1964 med ett par av de största italienska filmskådespelarna, Sofia Loren och Marcello Mastroinanni i huvudrollerna som Filumena Marturano respektive Domenico Soriano. Filumena är prostituerad och Domenico en av hennes kunder.

En svensk publik av i dag finner förhoppningsvis mycket i den här filmen som både motbjudande och daterat, men om man förstår att det här handlar om både en annan tid och en annan kultur, tror jag att det går att ta den här filmhistoriens story och problemställningar till sig.

Till att börja med: Filumena, som Domenico för första gången möter på en bordell 1945, är då bara är 17 år, och så småningom får vi veta mer om hennes bakgrund. Eftersom hon är äldst i syskonskaran, har hon helt sonika körts ut ur hemmet av pappan, då hans pengar inte räcker till och hon nu är gammal nog att försörja sig själv. Men hon har ingen utbildning – hon klarar med nöd och näppe att skriva sitt eget namn – och då är det kanske, i den typen av samhälle och på den tiden, inte så främmande att söka sin utkomst på en bordell.

När Filumena och Domenico senare träffas igen, uppstår ett slags tycke mellan de här två, och så småningom leder det här av-och-till-förhållandet till att Domenico, som är rik, skaffar henne en våning, till och med med tjänstefolk. Men att ha ett officiellt förhållande med en sådan här kvinna och dessutom visa upp henne går ju inte, så när han till slut känner sig tvingad att ta med henne hem (där också hans gamla dementa mamma bor), presenterar han henne som dotter till en kvinnlig tjänsteande från förr, numera utvandrad till USA, och sen får Filumena uppträda som något slags hembiträde åtminstone inför Domenicos mamma.

Filumena är dock inte dummare än att hon förstår att Domenico ständigt bedrar henne med andra damer – porträttet av honom är verkligen inte vackert. Och så en dag fraktas hon till deras våning, till synes dödssjuk – både präst och läkare tillkallas. På sitt yttersta ber Filumena Domenico om ynnesten att bli vigd med honom som äkta make, och det här genomförs med hjälp av prästen. Varefter Filomena vaknar till liv igen, nu i sin nya status som signora Marturano.

Domenico begriper att han har blivit dragen vid näsan och gör snart med advokathjälp listiga försök att bli kvitt sitt nya ok.

Till slut går Filumena med på hans krav och flyttar ut. Men berättar också en sak som väcker svåra kval hos före detta maken. Hon har i själva verket tre hos andra utplacerade söner, pojkar till vars underhåll hon har bidragit, och inte nog med det: en av de här pojkarna är son till Domenico.

Domenico försöker, vid arrangerade träffar med henne, få reda på vem av de här grabbarna som är hans, men Filumena sår ömsom hopp, ömsom tvivel hos honom, och så ändar det här i att han adopterar alla tre pojkarna och gifter om sig med deras mor.

Ett slags happy end alltså. Men i grunden är den här filmen, ytligt sett en komedi, en tragedi med mycken svärta.

Arbeiderpartiet backar i ny norsk gallup

4 maj 2014 15:15 | Politik | Inga kommentarer

Sist jag refererade en norsk opinionsmätning, var nyheten att Høyre gick kraftigt tillbaka. I den mätning som Sentio Research har gjort för Dagens Næringsliv (publicering 1 maj) är det i stället Arbeiderpartiet som backar. I den här mätningen noteras AP för 31,7 procent, vilket är 3,6 procentenheter mindre än i motsvarande mätning i mars, dock fortfarande över valresultatet i stortingsvalet 2013, 30,8 procent. Den enda någorlunda sannolika förklaringen till ett så stort fall är osäkerheten kring det förestående partiledarskiftet: Jens Stoltenberg lämnar ju posten för att bli bas i NATO, och den som pekas ut som efterträdare är Jonas Gahr Støre.

Det ledande regeringspartiet Høyre ökar hur som helst i den här mätningen med 2,7 procentenheter till 28,9 procent, att jämföra med 26,8 procent i stortingsvalet 2013.

Regeringspartnern, det populistiska Fremskrittspartiet backar med 1,9 procentenheter till 13,2 procent, vilket är långt under valresultatet 2013, 16,3 procent.

Sosialistisk Venstre backar med 0,1 procentenheter och får 3,8 procent och ligger alltså fortfarande kvar under spärrgränsen. I valet 2013 hamnade partiet strax över den, med 4,1 procent.

Yttervänsterpartiet Rødt får 0,7 prosent (-0,3), att jämföra med 1,1 procent i valet 2013.

APs och SVs forna regeringskollega Senterpartiet, som efter valet har haft en hård strid om partiledningens sammansättning, får i den här mätningen 5,1 procent (+ 0,1 procentenheter), mot 5,5 procent i valet 2013.

I den här mätningen ökar båda de mittenpartier, som i Stortinget är stödpartier åt högerregeringen.

Kristelig Folkeparti får 5,4 procent (+ 0,2 procentenheter). I valet 2013 fick partiet 5,6 procent.

Och liberala Venstre får 5,9 procent (+ 1,5 procentenheter), mot 5,2 procent i valet 2013.

Miljøpariet De Grønne, som i Norge inte tar ställning mellan blocken, ligger även i den här mätningen på 3,7 procent (+ 1,1 procentenheter), alltså nära spärrgränsen. I stortingsvalet 2013 fick partiet 2,8 procent.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^