Melodikrysset nummer 19 2014

10 maj 2014 12:23 | Film, Media, Musik, Politik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag skulle överdriva, om jag skrev att dagens melodikryss beredde mig stora besvär. Det var egentligen bara en fråga jag inte klarade av tämligen spontant, den som illustrerades med ”Hit Me With Your Rhythm Stick” – Ian Dury har jag inte lyssnat på. Men hjälpen kom genom hänvisningen till M A Numminen. Hans ”Slå mig med din rytmpinne” finns i min skivsamling.

John Lennons och Paul McCartneys ”Lucy In the Sky With the Diamonds” var desto lättare – jag har allt med Beatles på skiva.

När jag hade skrivit in de här båda svaren, hade jag plötsligt två i i slutet av det lodräta ord, som ändade i de här vågräta svaren. Det bidrog starkt till att jag snabbt kunde identifiera artisten som sjöng ”Wake Me Up”: Avicii.

Jag har för all del inte lyssnat så mycket på Boney M heller, men ”By the River of Babylon” kände jag omedelbart igen. Och även om jag sen ganska unga år är ateist, har jag gått i 1940- och 1950-talens svenska skola och där läst så mycket av det ämne som på den tiden benämndes kristendomskunskap, att jag till och med under en period efter utryckningen från lumpen anställdes som vikarierande lärare i ämnet i min dåvarande hemkommuns enhetsskola. Så skam vore det, om jag inte förknippade den här låten med berättelser ur Bibeln.

Jag gillar Jill Johnson, men av någon anledning har jag inte sett hennes TV-serie ”Jills veranda”. Själva TV-serien lyckades jag dock snart identifiera, men vem var det som tillsammans med henne sjöng, Willie Nelsons vill jag minnas, ”Blue Eyes Crying In the Rain”? Det tog faktiskt en stund innan jag kom i håg att den tragiskt döde Kristian Gidlund hade varit med i ett av hennes program.

Andra kan ha haft problem med att identifiera musiken ur ”Eldfågeln” komponerad av Igor Stravinsky och exekverad av James Galway.

Men krysset både började och slutade lätt.

I den allra första frågan skulle vi känna igen ”Bienvenue – Willkommen – Welcome” ur Cabaret, vilket vi skulle översätta till välkommen. Cabaret, som har förekommit flera gånger i krysset, är en utmärkt musikal, men jag gör också i dag det jag har gjort varje gång den har varit aktuell, passar på att rekommendera Christopher Isherwoods bokoriginal, ”Farväl till Berlin”.

Också Zenya Hamilton med ”Med min arm om din hals” har förekommit tidigare i krysset. Den här låten förekom i filmen ”1939”, till vars premiär 1989 jag för övrigt var inbjuden tillsammans med min hustru. Så jag hade inga större svårigheter med frågan vilken kroppsdel, arm, som nämns i titel och refräng.

Minst lika lätt var frågan om den filmmelodi vi hörde en då mycket ung Alice Babs sjunga, ”Swing it, magistern”. Vill någon veta mer om filmen med samma namn, finns min text om den ovan under Kulturspegeln, Film, Bauman, Schamyl.

Åke Söderblom var känd från film och scen men skrev faktiskt också mycket framgångsrika sångtexter. En av dessa, med Sven Paddock som kompositör, var ”Två små fåglar på en gren”, i dag, för att inte göra det för lätt för oss, exekverad på dragspel av Roland Cedermark.

Här, i vår trädgård i Öregrund, har vi satt upp fågelholkar i en mängd trän i hopp om att locka hit fågelpar.

Och trots några dars regn och kyla tar det sig i trädgården – Birgitta bidrar till detta mest varje dag oavsett väder och vind – så jag får väl avslutningsvis instämma med Stig Olin: ”Jag tror, jag tror på sommaren”.

Fin säsongavslutning med Uppsala kammarorkester, och en eloge till violinisten Klara Hallgren

10 maj 2014 0:21 | Mat & dryck, Musik | 15 kommentarer

Gårdagens konsertkväll – säsongens sista – började för min och hustruns del på ett märkligt sätt. Vi bor den här veckan i vårt sommarhus i Öregrund och skulle därför åka buss fram och tillbaka. Birgitta gick till Konsum för att köpa Aftonbladet att ha med att läsa på bussen, och när hon gick och därefter inte heller dök upp hemma, trodde jag att hon hade menat, att vi skulle ses vid bussens ändhållplats. När jag så tittade på klockan, tyckte jag att hon hade gått väldigt tidigt i förhållande till den buss jag trodde vi skulle ta. Så jag kollade busstidtabellen, och fann att det skulle gå en tidigare buss, om lite drygt tio minuter.

Så jag tog på ytterkläder, låste och störtade i väg, så mycket jag nu kan störta i mitt eländiga fysiska tillstånd. Jag hann äntra bussen precis innan den skulle gå – men fann då, att det inte fanns någon hustru, i vart fall inte min, på bussen. Jag fortsatte att hoppas – kanske hade hon, tänkte jag, i stället gått till någon av de andra par hållplatserna på gångavstånd från vårt hus. Men ingen Birgitta där heller.

Nå, då skulle hon ju rimligen komma med nästa buss, den som jag från början hade trott att vi skulle ta.

Väl inne i stan promenerade jag sen till Katalin, där vi hade bestämt att före konserten äta middag tillsammans med Anna.

Jag ställde mig alltså på järnvägssidan av Katalin, där restaurangen har sin huvudingång, och väntade.

Tiden gick, men inte kom det någon Birgitta. Nu började jag faktiskt bli orolig.

En stund efter den rimliga ankomsttiden kom det ut en man ur restaurangen, och när han fick syn på mig, sa han med finsk accent: – Det sitter två damer där inne, en äldre och en yngre, och undrar vart du har tagit vägen. Du skulle kanske gå in.

Och då gick jag in och hittade där Birgitta och Anna, som hade gått in i restaurangen från andra sidan – det finns dörr där också. De satt där redan med var sin rykande het soppa – det var en sån dag – och snart hade även jag fått samma rätt.

* * *

Kvällens konsert i Musikens hus, för övrigt säsongens sista abonnemangskonsert – kändes inspirerad, kanske också för att det var ett slags jubileum: Kammarorkesterns chefdirigent, Paul Mägi, har nu lett orkestern i tio år.

Kvällens programrubrik var ”Nordisk vår”, vilket kändes lite utmanande med tanke på vädret utomhus. Men ser man till vad som spelades – verk av en finsk, en dansk och en svensk komposiör samt dessutom ett nyskrivet stycke av en amerikan, numera veksam i Sverige – var det inte någon inadekvat beskrivning.

Den finska musiken representerades av Jean Sibelius’ ”Andante festivo”, som fick sin första musikaliska gestaltning till det 25-årsjubileum en förgrening av den finländska träindustrin firade år 1922. Det här är inte något av Sibelius’ mest spelade verk, men det har faktiskt en skönhet, som fick mig att tänka, att jag borde spela skivor ur min ganska stora sibeliussamling oftare än jag tyvärr gör.

Därefter stod ett verk av dansken Carl Nielsen (1865-1931) på programmet, ”Konsert för violin och orkester”, tillkommen under en ganska lång period mellan 1911 och 1920. Kanske är det senare en av förklaringarna till att publiken vid gårdagens framförande började applådera i en i mitten-liggande paus, men jag väljer att tro att den här applåden främst var riktad till kvällens violinsolist, Klara Hallgren. Hon spelade perfekt, med både teknisk precision och underbar känsla för de olika skiftningarna i musiken.

Efter pausen fick vi höra ett mycket intressant och hörvärt nyskrivet verk av den unge amerikanske, numera i Sveige bosatte Matthew Peterson (född 1984), som har vunnit både juryns och publikens pris i årets tonsättartävling. Hans verk, vars titel är lånad från Bibelns Jesaja, heter ”And All the Trees of the Field Will Clap Their Hands” och är mycket riktigt präglat av ett starkt musikaliskt bildspråk. I musiken finns också en hel rad ekoeffekter.

Det här nyskrivna stycket kommer att spelas av en hel rad orkestrar runt om i Sverige, också i Tartu i Estland, där under ledning av den själv estlandsfödde Paul Mägi.

Franz Berwald (1796-1868), som i dag är så spelad, hade märkligt nog stora problem med att slå igenom musikaliskt under sin egen livstid, både här i landet och i Tyskland – han kom själv från en tysk familj, dock bosatt i Stockholm. Sin ”Symfonie nummer 4 i E-dur” (”Sinfonie naïve”) från 1845 fick Berwald själv aldrig höra spelas – den uruppfördes först 1878, alltså tio år efter hans död. Det senare är i dag helt obegripligt – och Berwald skulle med största sannolikhet ha varit mycket nöjd med hur den här symfonin spelades vid årets säsongavslutning.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^