Första maj, första maj, varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus

1 maj 2014 18:28 | Musik, Politik, Ur dagboken | 20 kommentarer

För ett par veckor sen – den 11 april – var jag och Birgitta på begravning i Gamla Uppsala kyrka. Den vi tog farväl av var Karl-AxelKalleEriksson (1928-2014). Kalle var medlem i vår sosseförening i Svartbäcken, landstingspolitiker i många år och fackligt aktiv i Byggnads. Men också en personlig vän sen många år. När våra barn var små, var hans fru, Betty, dagmamma åt dem, och de lekte tillsammans med Kalles och Bettys dotter Marie.

Många människor deltog både i begravningsakten och i samlingen efteråt, och vid den senare begärde jag ordet och fick tala först.

Dess förinnan hade vi suttit vid ett bord, där också ett par medlemmar i vår (och Kalles) sosseförening satt, Jimmy och Margareta Mattsson – Jimmy arbetar för övrigt själv inom byggsvängen. Jimmy berättade där en historia om Kalle som jag inte kunde motstå att vidarebefordra till de församlade begravningsgästerna:

När Marie fortfarande var ganska liten, tog Kalle med henne till det årets Första maj-tåg. Marie hade i alla fall förstått att pappans deltagande i demonstrationen hade att göra med att han var socialdemokrat.

Hon vände sig då till Kalle och frågade:

– Pappa, är jag också socialdemokrat?

Svaret kom snabbt och mycket övertygat:

– Ja-a-a!

När jag hade berättat det här, utbrast hela det stora sällskapet av begravningsgäster i ett rungande och hjärtligt skratt.

Mest skrattade Marie.

* * *

Jag gjorde något för mig alldeles nytt i dag, Första Maj. Jag gick inte med i demonstrationen. Det var ingen demonstration från min sida – jag har hjärtproblem och orkar helt enkelt inte hålla den takt tåget understundom har. Så Birgitta gick till samlingen på Vaksala torg, medan jag fortsatte med bussen direkt till Stadsträdgården, där årets möte skulle äga rum.

Den ovanliga mötesplatsen, Parksnäckan, var vald med hänsyn till att en del av publiken förväntades vilja gå på Sirius‘ match på planen i närheten. Det här är förvisso en mycket trevlig park, och nattens nyfallna snö hade när det blev mötesdags i stort sett smält bort; dessutom får väldigt många sittplats med ryggstöd framför den fasta scenen.

Men problemet med den här mötesplatsen är att den ligger långt från centrum och dess gångstråk, vilket medförde, att det kom mycket lite spontan publik till årets Första maj-möte. När jag anlände, satt vi bara en handfull människor utspridda på åhörarplatserna och lyssnade på Björn Sandbergs trio, som trofast spelade för oss få som hade församlats. Något fler, men inte många fler, fick nöjet att se en dansgrupp, bestående av unga kvinnor, från Kurdistans solidaritetsförening.

Sen tågade då Första maj-tåget in på området. Enligt Upsala Nya Tidning gick 670 personer med i Socialdemokraternas och LOs tåg.

Därmed slog vi i och för sig Kommunistiska partiet (65 deltagare) och Syndikalisterna (165) och den här gången faktiskt också Kristdemokraterna (482 personer, som bland annat lockades med Lars Adaktusson).

Överraskande många, 550, gick i det tåg som arrangerades av Feministiskt initiativ.

Men inget tåg, inte heller vårt, kunde slå Vänsterpartiets, som i år enligt UNT samlade 1.275 demonstranter. Detta, plus Vänsterns framgångar i opinionsmätningarna, senast i dag, borde nog få den socialdemokratiska partiledningen att tänka till en gång till i fråga om vinster i välfärden samt om de privata alternativen inom skola, vård och omsorg.

Själva mötet, som leddes av Gustaf Lantz, var organiserat som en rad korta appeller från ledande företrädare (s) i höstens val till kommun (kommunalrådet Marlene Burwick), landsting (landstingsrådet Vivianne Macdisi) och riksdag (Ardalan Shekarabi), från Evin Incir (kandidat till europaparlamentet) samt från Åsa Olsson, LO-distriktet, och Lucas Grechnik Mörk, SSU.

Alla de här sa utmärkta saker, men jag noterade själv en annan sak, som jag gärna vill vidarebefordra. Påfallande många av de här talarna, flera av dem med topplaceringar på listorna i valet, har sin bakgrund i andra länder, och nu handlar det inte längre främst om Sveriges grannländer. Ardalan Shekarabi har sina rötter i Iran. Den fortfarande mycket unga Evin Incir är kurd. Och Vivianne Macdisi, som till utseende och när det gäller språk kunde tas för svensk, kommer i själva verket från Syrien, från det fruktansvärt drabbade Homs, vilket hon på ett mycket gripande sätt fick med i sitt korta anförande.

Kampen för alla folks frihet, hela världens fred (Carl Lindhagens gamla Första maj-paroll) nämndes i ett av anförandena och väjer inte för gränser eller vapnens eller kapitalets förtryck.

Som vi sjöng i den avslutande ”Internationalen”:

Störtas ska det gamla snart i gruset.
Slav stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.