Socialdemokratin reducerad till hälften av vad den kunde vara
26 maj 2014 18:25 | Politik | 17 kommentarerJag har sen tidiga tonår sett mig som socialdemokrat, i 34 år arbetat på socialdemokratiska partistyrelsen, röstat i samtliga val där jag har haft rösträtt och då alltid röstat (S).
Jag är gammal EU- och EMU-motståndare, vilket jag bland annat har markerat genom personröstningen. I går la jag åter min röst på Anna Hedh (S).
Och hon återvänder till EU-parlamentet tillsammans med bland andra förstanamnet på Socialdemokraternas EU-valsedel, Marita Ulvskog, som jag också har kämpat tillsammans med på samma skansar.
Därmed inte sagt att jag skulle vara beredd att kryssa alla kandidater på den socialdemokratiska valsedeln. En del av dem är inte profilerade nog; somliga av dem har, från mina utgångspunkter, till och med fel profil, inte minst i den helt centrala frågan federalism/mesta möjliga nationella självstyre.
Just det föreliggande resultatet i EU-valet får mig dock att reflektera över en annan aspekt av den nutida socialdemokratins tillkortakommanden: Partiet förmår inte längre förena grupper, som tillsammans är så stora, att de, om de agerar tillsammans, kan bilda den riktningsgivande och styrande majoriteten.
Socialdemokratin vinner i och för sig storleksligan i EU-valet, men står i realiteten med sina 24,4 procent kvar ungefär på sin futtiga nivå i förra EU-valet.
Men Miljöpartiet ökade med 4,4 procentenheter till 15,3 procent och blev därmed näst största parti. Själv såg jag tidigt den gröna dimensionens växande betydelse för politiken, och i 1990 års partiprogram – jag var huvudsekreterare i programkommissionen och min hustru den tidens miljöminister (S) – finns ett mycket tydligt och omfattande röd-grönt perspektiv. Hade det här perspektivet också fått sätta sin fulla prägel på de kommande årens miljö- och energipolitik, skulle marknaden för ett så stort Miljöparti som dagens ha varit en helt annan. Det senare inte sagt som något klander av Miljöpartiets spetskandidat Isabella Lövin, som jag känner till också på ett annat sätt, genom Ordfront.
Vänsterpartiet, förr med förtydligandet Kommunisterna, bekämpades både i 1990 års partiprogam och i 1975 års partiprogram, som jag också var huvudansvarig för, med skarpa ideologiska argument. Ironiskt nog har dagens Vänsterparti i centrala frågor som skola, vård och omsorg ställt sig på ståndpunkter, som var helt centrala för socialdemokratin inte bara för Olof Palme och i 1975 års partiprogram utan faktiskt också i 1990 års partiprogram. Vår ståndpunkt förr var att en radikal men demokratisk vänster naturligt hörde hemma inom socialdemokratin, men under senare år har i stället allt för många radikala socialdemokrater sökt sig till Vänsterpartiet. Och ändå talar allt för att allt färre i dag ser privata och vinstdrivna alternativ som nödvändiga för bra vård, skola och omsorg. Annars tyckte jag att partiets spetskandidat Malin Björk gjorde bra ifrån sig i utfrågningar och debatter.
Vänsterns resultat i EU-valet, 6,3 procent, är ju knappast ett vittnesbörd om sanningshalten i denna utsaga, men detta ganska måttliga valresultat måste ju också ses i ljuset av den gamla vänsterledaren Gudrun Schymans plötsliga genombrott. Hennes Feministiskt initiativ fick nämligen i EU-valet 5,3 procent, också det vänsterröster i ordets vidare mening. För också Socialdemokratins försumlighet i jämställdhetsrelaterade frågor har bidragit till Fi!s framgångar. Och även när det gäller de här frågorna skulle jag kunna ge mängder av radikala skrivningar i 1990 års partiprogram, vilka möjligen är kända för dem som styr och ställer i dagens parti men som inte verkar omfatta de här kraven med tillräcklig glöd.
Sverigedemokraterna, som också de har gjort ett kanonval – 9,7 procent – kan med sin förvirrade ideologi med många obehagliga inslag inte inrangeras på den politiska vänstersidan, tvärt om, men det vore att blunda för verkligheten att inte erkänna, att SD liksom flera av de övriga partier, som nu kommer att formera en ny stor grupp i EU-parlamentet, också attraherar delar av den arbetarklass, som i dagens värld känner sig trängd, hotad och utmanövrerad. Jag vill verkligen inte försvara deras slutsatser – men helt utan skuld är väl heller inte de gamla arbetarepartier som till sin medlemsstruktur och politiska inriktning kraftigt har fjärmat sig från sitt ursprung?
Ser vi på den normala borgerliga sidan, finns där förstås ett och annat glädjeämne.
Ett sådant är Moderaternas genomklappning. 13,6 procent (- 5,2 procentenheter) är väl ungefär vad partiet förtjänar. Jag vill inte gå så långt som till att kalla partiets spetskandidat Gunnar Hökmark för det som undslapp Marita Ulvskog, men det ord hon använde är väl vad som återstår av Moderaterna efter det här EU-valet.
Lars Adaktusson är enligt min mening mycket överskattad i sin nya roll som politiker. Jag har lyssnat på honom i etermedia, och även om hans TV-kändisskap gav Kristdemokraterna 6,0 procent, är jag verkligen inte imponerad av hans kunskaper eller argumentationsförmåga.
Folkpartiets stjärna Marit Paulsen, som jag lärde känna på den tiden då hon var socialdemokrat, slet så mycket hon orkade men verkade också ha luckor i frågor som inte är hennes egna käpphästar. Gissningsvis orkar hon inte sitta i EU-parlamentet perioden ut, och då åker Cecilia Wikström upp ett snäpp. Det är en energisk och engagerad dam – jag känner henne en smula från vår gemensamma hemstad Uppsala. Något tredje manat räckte Folkpartiets 10,0 procent (- 3,6 procent) inte till.
Dagens Centerpartiet, lett av Annie Lööf som inte har ett fikonlööf kvar av den bondeförbunds/centerideologi, som fortfarande levde i det här partiet, när jag som journalist följde centerstämmorna på 1970- och 1980-talen, har jag i dag ett mycket kluvet förhållande till. Men Kent Johansson minns jag med viss sympati fån dåtidens CUF.
Melodikrysset nummer 21 2014
26 maj 2014 11:49 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 1 kommentarNågra undrar kanske vart ja har tagit vägen.
Nå, visserligen har jag en inflammerad fot som värker, men jag är inte död än, och jag ska till min husläkare i morgon.
Nej, i förra veckan bodde jag i sommarhuset i Öregrund och fick då också dit en reparatör från den firma vi har köpt vår dator där av. Han vidtog en del åtgärder men ville sen ta datorn med sig till firman i Östhammar, fast sen visade det sig, att allt inte kunde göras färdigt till fredag eftermiddag, som jag hade angett som nödvändig leveranstid. Så jag blev datorlös fredag, lördag och söndag (och kom i stället överens om hemleverans och installation fredag i den här veckan, (då jag kan åka ut till huset i Öregrund igen).
Den tid jag på söndag kväll fick i lägenheten i Uppsala använde jag till att först gå och rösta i EU-valet och sen se valvakan under resten av kvällen. Jag kommer att skriva om utfallet i EU-valet också, utförligt och separat.
Melodikrysset lyssnade jag på och löste i vanlig ordning på lördagsmorgonen, men jag kunder alltså av angivna skäl inte lägga ut mitt vanliga lördagskåseri om krysset. Lite av en utmaning var det att lösa krysset helt utan hjälpmedel, främst internet, men det gick.
Svaret på allra sista frågan, den som illustrerades med ”Another Saturday Night”, Andreas, gissade jag mig till, eftersom jag hade varannan bokstav, men jag hade egentligen ingen aning om vilken Andreas det handlade om. Nu när jag åter är i Uppsala och har tillgång till en dator, tar jag reda på att den som sjöng heter Andreas Weise – men hans existens har jag inte ens noterat tidigare.
Det är ju som bekant inte all populärmusik som finner nåd inför mina öron, men jag tar till mig både yngre och äldre sådan, när jag tycket att det finns skäl.
E-type – Martin Eriksson – är inte alls oäven i ”Back 2 Life”.
Och värre har jag hört i dansbandsgenren än Schytts gamla hit ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar”.
Å andra sidan var inte allt glimmande guld heller i melodifestivalerna förr i världen. 1969 blev Sten Nilsson, också han känd från dansbandsvärlden, trea med den ganska intetsägande ”Gång på gång” – här hjälpte det inte med draghjälp från den rutinerade Mats Olsson.
Å tredje sidan är inte allt ABBA och Benny Andersson har gjort guld det heller. ”The Piper” hör väl inte till deras bästa skapelser.
Nästan utmanande av Anders Eldeman var det att spela ”Champagnegaloppen” ytterligare en gång. Fast den här gången efterlyste han varken kompositören eller dennes hemland utan det alternativord tyskarna använder för drycken i titeln, nämligen sekt.
Evert Taube förekommer ju mycket ofta i krysset, men där finns det mycket att välja på. Rönnerdahl förekommer i några av Taubes visor, och det vi hörde i det här fallet var ”Sjösalavår”.
En annan gammal favorit är Bo Setterlinds text ”Du är den ende”, som sen fortsätter med ”som”. Vi minns den med Lill Lindfors, men här hörde vi en instrumentalversion med Ernie Englund.
Jag har alla James Bond-filmerna, numera i box, således också ”A View To a Kill”, på svenska ”Levande måltavla”. För musiken i filmen står Duran Duran.
Däremot har jag aldrig sett ”Dirty Dancing”, detta trots att jag uppmanades till det av kompisar, när filmen gick upp på de svenska biograferna.
Sen är det kvar två musikaliska favoriter att redovisa.
Redan i mycket unga år kom jag i kontakt med Povel Ramels musik. Till det bidrog bland annat min äldre och nu döda kusin Kreete, som efter att ha kraschat några av bröderna Nordins stenkakor i mitt första riktiga hem här i Sverige, i Juniskär utanför Sundsvall, köpte några nya, då mycket populära. En av dem var Ramels ”Tjo vad det var livat i holken i lördags”. Den spelade vi om och om igen på nordinarnas vevgrammofon, uppställd på golvet på den öppna verandan mot vägen.
En annan favorit, från sextiotalet och framåt, var Cornelis Vreeswijk. Hans ”Jag hade en gång en båt, med segel och mast och köl” – i original ”Sloop John B” eller ”Wreck John B” och insjungen av bland andra The Weavers, The Kingston Trio och The Beach Boys – hittar du texten till ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.
Med bästa hälsningar från Wreck Enn K.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^