Melodikrysset nummer 18 2014

3 maj 2014 12:20 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag måste tillstå, att jag hade en del besvär med dagens kryss.

Problemen började redan med första frågan, vilket väl har att göra med att jag aldrig såg sjuttiotals-TV-serien ”Alias Smith and Jones”. Men så småningom dök titeln ändå upp i huvudet.

Jag har en hel trave Smurf-filmer här i Öregrund, men eftersom jag inte har haft besök av några smurflystna barnbarn, är ganska många av dem fortfarande kvar i orbrutna plasthöljen. Jag gillar Peyo’s serier och även filmerna – men jag låter det vara osagt, om jag för den skull hade vetat, att det var Britney Spears – non of my favorites – som sjöng ”Ooh la la” i den senast smurfilmen.

”Take My Breath Away” ur ”Top Gun” med Tom Cruise känner jag åtminstone igen.

Men Pernilla Emme, i dag med ”Där en ängel hälsat på”, från Melodifestivalen 1997 minns jag över huvud taget inte. Jag fick googla på den här Melodifestivalen också för att klara hennes efternamn.

Faktiskt tog det likaså en stund innan jag kopplade att det var Emilio Ingrosso som tillsammans me Pernilla Wahlgren sjöng ”Every Time When We’re Together”.

Detsamma gäller Per Gessles Roxette-låt ”Joyride”, som här skulle särskrivas som ”Joy Ride”.

Vad kunde jag då, mer eller mindre spontant?

Ja, bossanova är inte så svårt att känna igen.

Bonnie Tyler företrädde ju Storbritannien i Eurovision Song Contest så sent som i fjol, med ”Believe In Me”. Det vore förresten – jag har sett hela presentationseländet – roligt om fler etablerade artister deltog i den här tävlingen.

Pierre Isacssons ”Då går jag ner i min källare” har vi väl hört så många gånger, bland annat i Melodikrysset, att flertalet av krysslösarna klarade den utan att behöva ta mig till hjälp.

Inget ont om den låten, men ännu gladare blev jag över att få (åter)höra Thorstein Bergmans ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”. Thorstein är ingen nära vän till mig, men vi har mötts ett antal gånger i arbetarrörelsesammanhang, och så har han gjort en enorm insats för vår gemensamma rörelses sångtradition genom att ge ut en arbetarrörelsesångbok, när gamla ”Tidens sångbok” skamligt nog inte längre utgavs. Precis nyutkommen är ”Röda sångboken” på Leopard förlag.

Men mitt personliga musikintresse är ju, som mina läsare vet, ingalunda riktat bara mot politiska sånger.

Jag lyssnar gärna på ”Tea For Two”, som ursprungligen ingick i Vincent Youmans och Irving Caesars musikal från 1924, ”No, No, Nanette”. I det här fallet skulle svaret naturligt nog bli te.

Eller på Sid Jansson i Nils Ferlins visa om Lasse Lucidor.

Eller på Ludwig van Beethovens opera ”Fidelio”, där ledtråden i dag – att kompositören skrev en enda opera – gjorde frågan lätt för oss som är bevandrade i operarepertoaren.

Fast jag älskar verkligen många typer av musik. I går kväll såg jag till exempel i TV programmet med Brolle och Annelie Rydé och deras långa turné genom upputsade folkparker över hela Sverige. Och alla dessa rocklåtar från sent femtiotal drog massor av publik, även unga människor.

Själv har jag ännu tidigare parkminnen från Sundsvall med omnejd. Då dominerade fortfarande swingmusiken på dansbanorna.