Venstre tappar i mätning inför danska EU-valet – Dansk Folkeparti kan bli största parti

Via Berlingske Barometer hittar jag ytterligare en färsk dansk opinionsmätning, den här gången från Wilke.

I den får Socialdemokratiet inte ett lika högt stöd som det jag redovisade från en annan undersökning här om dagen. Wilke ger Socialdemokratiet 18,9 procent mot 19,9 procent i barometergenomsnittet och 24,1 procent i folketingsvalet 2011.

Inte heller Socialistisk Folkeparti får något lysande resultat i den här mätningen, 4,6 procent (5,3 procent i barometern) mot 9,2 procent i valet 2011.

I den här mätningen ligger fortfarande den röd-gröna och feministiska Enhedslisten betydligt bättre till med 10,7 procent (10,0 procent i barometern) jämfört med valresultatet 2011, 6,7 procent.

Stiger, faktiskt till nivån i sitt valresultat 2011, 9,5 procent, gör däremot Socialdemokratiets regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre. Partiets aktuella barometergenomsnitt ligger på 8,5 procent.

Också enligt den här undersökningen har det dominerande borgerliga oppositionspartiet Venstre, mer höger än vänster, drabbats av partiledaren Lars Løkke Rasmussens privata vidlyftigheter på sitt partis bekostnad. I den här mätningen är Venstre nere på 24,0 procent mot 26,0 i barometern (som ju också omfattar mätningar gjorda före den aktuella partikrisen) och 26,5 i valet 2011.

Enligt den här mätningen ligger det högerpopulistiska Dansk Folkeparti, som dock har hämtat sina väljare också från Socialdemokratiet, kvar på en hyggligt hög nivå, 18,9 procent (20,0 procent i barometern) mot bara 12,3 procent i folketingsvalet 2011. Här har det säkert också draghjälp av den pågående EU-valkampanjen, som jag återkommer till nedan.

Liberal Alliance får i Wilkes undersökning ett starkt resultat, 6,3 procent, mot 5,7 procent i barometergenonsnittet och 5,0 procent i valet 2011.

För 4,6 procent (4,1 procent i barometern) noteras Konservative, som i valet 2011 fick 4,9 procent.

* * *

Minst lika intressant är den EU-valsundersökning Megafon har gjort för tidningen Politiken. Samma opinionsmätningsföretag gjorde för samma tidning i april en motsvarande mätning, som man kan jämföra med.

Det stora borgerliga partiet Venstre backar i den här mätningen med 2,8 procentenheter jämfört med den förra. Enligt danska bedömare orsakas detta främst av den negativa publicitet Venstres partiledare, Lars Løkke Rasmussen, har fått – märk att han själv inte kandiderar till EU-parlamentet. Partiets resultat i den här mätningen är 21,4 procent mot 24,2 procent i den förra mätningen.

Det ledande regeringspartiet, Socialdemokratiet, är inte det parti, som främst tjänar på Venstres tillbakagång. Men partiets resultat i den här mätningen ligger relativt obetydligt under Venstres: (S) får 21,0 procent, nästan samma resultat som i den förra mätningen, 21,1 procent.

Största parti är nu det högerpopulistiska och EU-kritiska Dansk Folkeparti, som i den aktuella mätningen får 22,7 procent mot 21,5 i april.

Det intressanta är att den likaså EU-kritiska Folkebevægelsen mod EU i det här läget inte verkar vara magneten för det danska EU-motståndet. Det här partiet, som ställer upp bara i EU-val, stöddes i april av 9,4 procent men i maj av 7,9 procent. Märk att Enhedslisten inte ställer upp som parti i EU-valen. I dansk press har jag sett förklaringen, att Folkebevægelsen mod EU inte har någon tillräckligt känd och lyskraftig toppkandidat – däremot har ju Dansk Folkepartis toppkandidat, Morten Messerschmidt, varit mycket synlig i den pågående EU-valrörelsen.

Vänsterliberala Radikale Venstre, som i april stöddes av 7,5 procent, ökar nu till 8,1 procent.

Deras och Socialdemokraternas tidigare regeringspartner Socialistisk Folkeparti ökar också, från 6,2 procent i april till 7,2 procent i maj.

Ett parti som också ökar starkt i de speciella mätningarna inför EU-valet är Liberal Alliance, från bara 2,6 procent i april till 4,2 procent i maj. Har en del av Venstres förlorade väljare hamnat här?

Men också De Konservative ligger i både aprilmätningen (6,1 procent) och i majmätningen (6,5 procent) över sitt resultat i senaste folketingsvalet och i de normala partisympatimätningarna.

Flera av de danska partierna ligger dock, med de redovisade mätresultaten, under den gräns, som enligt danska beräkningar över huvud taget ger något mandat, 7,14 procent.

Man kan ju därför tänka sig, att väljare som i de EU-valsrelaterade opinionsundersökningarna har sagt sig sympatisera med partier, som i slutändan inte ser ut att klara den här nivån, på valdagen byter till sitt näst-bästa-alternativ.

Kroppjävel!

Vid min ålder och i min kondition kämpar man mest med att nödtorftigt hålla den egna kroppen i gång.

För kort tid sen svullnade till exempel den högra foten. En natt värkte det i den så att jag hade problem med att somna om varje gång jag vaknade. Att jag vaknar flera gånger varje natt är i sin tur en effekt av att jag måste gå upp och kissa flera gånger – ibland ganska många – varje natt. Eftersom det samlas vatten bland annat i fötterna, är jag ordinerad av läkare att ta urindrivande piller, naturligtvis inte till natten, men effekten sitter i.

Så i går, måndag, gick jag till Vårdcentralen här i Öregrund för att få råd om och om möjligt bot mot svullnaden – att linka till Vårdcentralen, en bra bit, var ett vådligt företag bara det, men det sköterskan kom fram till efter att ha granskat min nakna fot var att det i alla fall inte var fråga om någon diabetesskada – jag har diabetes också. Hennes råd var egentligen att vänta och se, men jag kunde ju dämpa värken med en viss typ av värktabletter. Sen linkade jag hem igen.

I dag var jag kallad till Ögonkliniken på Akademiska för den regelbundna kontrollen av en helt annan ända av kroppen.

Jag åke med en buss som möjliggjorde, att jag var i Uppsala i god tid för att sedan med en stadsbuss ta mig vidare till sjukhuset, så jag var på Ögonkliniken långt före i kallelsen utsatt tid. Anmälde mig sedan i receptionen och anvisades plats i korridoren utanför den aktuella läkarens rum.

Där satt många andra i väntkö, men de hade naturligtvis tid hos olika ögonläkare. Ändå drog det ut mer och mer efter den i kallelsen angivna tiden, och när det hade gått ytterligare ett par timmar och jag hade hunnit förkasta tanken, att det kanske hade kommit akutfall emellan, hejdade jag till slut en förbipasserande i sjukhuskläder, visade min kallelse med tid och undrade, om jag hade kommit fel på något sätt. Han betedde sig då föredömligt: gick ut i receptionen och kollade, att jag hade blivit registrerad där, vilket jag hade, och kom sen tillbaka och meddelade att min ankomst uppenbarligen inte hade vidarebefordrats till läkaren i fråga – ny för dagen för mig – och till den i den övriga personalen, som före läkarbesöket skulle utföra det inledande synprovet.

Det senare tog han omedelbart hand om själv, och när jag åter satt i väntkorridoren med pupillutvidgande dropp i båda ögonen, kom efter en stund – droppet måste verka först – min nya ögonläkare, en kvinna, och kallade in mig under stort beklagande av vad som hade hänt. Efter vad jag hade utsatts för erbjöd hon mig också att få avgiften tillbaka, något som dock inte var aktuellt, eftersom jag har frikort för närvarande.

Själva ögonen visade sig dock vara i hyggligt skick. Jag ser efter starroperaionen i höstas bättre än tidigare med vänstra ögat, och den blödning jag för någon vecka sen hade i detta öga är tydligen sånt som händer – det påverkar i vart fall inte synförmågan. Mitt högra öga är sen en tidigare starroperation med misslyckat resultat som det är sen dess: Jag ser med det, men jag kan inte läsa och skriva med hjälp av det.

På grund av missödet i väntkön var vi nu långt inne på eftermiddagen, och jag hade inte fått någon lunch, vilket är vådligt för en diabetiker. Så det första jag gjorde efter besöket på Ögonkliniken var att gå in på kafeterian alldeles intill och beställa en mycket matig macka, Ramlösa original och en kopp kaffe. Det gjorde gott!

Sen tog jag bussen ner till busstationen – planerna att handla något till Mors dag fick skjutas upp till en ny, oplanerad bussutflykt till Uppsala på torsdag.

Hemma väntade mor i huset med en god middag. Hon tyckte så synd om mig, när jag berättade om mina öden och äventyr, att hon erbjöd sig att diska också, vilket jag tacksamt tog emot.

Danmark: Venstre sjunker och Socialdemokratiet ökar

Danmarks nu länge ohotat största parti Venstre (som på en normal politisk skala har fel partibeteckning) ser ut att ha råkat ut för en inre kris, som åtminstone tillfälligt bryter partiets framgångskurva: Voxmeters mätning från 19 maj ger partiet 25,9 procent (26,3 procent i Berlingskes barometersammanvägning, där även tidigare mätningar, gjorda av olika opinionsinstitut, ingår). Båda de här siffrorna ligger under partiets resultat i 2011 års folketingsval, 26,5 procent.

Den rimliga förklaringen till detta är partiledarens, Lars Løkke Rasmussens, bruk av pengar ur partikassan, inköp av kläder åt sig själv för 150.000 danska kronor och en semesterresa med familjen till Mallorca. Till det kommer vidlyftiga flygkostnader i samaband med ett internationellt uppdrag.

Nu kan i stället Socialdemokratiet glädja sig åt stigande väljarstöd: 22,2 procent i Voxmeters mätning och 20,1 procent i Berlingske Barometer. Fortsätter det så här, ligger kanske valresultatet från 2011, 24,1 procent, inom räckhåll.

Partiet tävlar dock fortfarande om andraplatsen med högerpopulistiska Dansk Folkeparti. I den aktuella mätningen är (S) större än DF, som där får 18,2 procent. Men i Berlingske Barometer är DF med 20,2 procent snäppet större än S. Fast jämfört med DFs valresulat 2011, 12,3 procent, är båda resultaten stora framgångar.

Socialdemokraternas kvarvarande koalitionspartner, socialliberala Radikale Venstre, ligger stadigt under sitt valresultat från 2011, 9,5 procent. I den aktuella mätningen får partiet 8,3 procent, 8,2 procent i barometern.

Deras avhoppade regeringspartner, Socialistisk Folkeparti, repar sig långsamt. I Voxmeter-mätningen får partiet stöd av 5,7 procent (5,5 procent i Berlingske Barometer), vilket dock fortfarande är rejält under valresultatet 2011, 9,2 procent.

SFs möjliga uppång går i så fall närmast ut över den röd-gröna och feministiska Enhedslisten, som i Voxmeter-mätningen får 9,1 procent och i barometern 9,8 procent. Men även de här resultaten ligger markant över vad partiet fick i 2011 års val, 6,7 procent. Uppenbart har Enhedslisten, ursprungligen en valkoalition av vänstersocialister, kommunister och trotskister men med gemensamt program, lockat till sig en del SFare av typen 68- och 70talsvänster. Problemet med många av de här människorna är att de är i pensionsålden och inte längre orkar utöva den aktivism som förr var deras kännemärke.

På den borgerliga sidan ligger Liberal Alliance över sitt valresultat 2011, 5,0 procent: 5,8 procent i den aktuella mätningen och 5,5 procent i baromeern.

Motsatsen gälle för Konservative, som i valet 2011 fick 4,9 procent: 4,1 procent i Voxmeter mätning och 4,0 procent i Belignske Barometer.

Styrkeförhållandena inför EU-valet i Estland

Resultaten i EU-valen är mycket mer svåra att prognostisera än de i riksdagsvalen, så också i Estland. Valdeltagandet i EU-valen är märkbart lägre än i riksdagsvalen, och eftersom Estland har bara sex platser i EU-palamenet att fördela, blir förstås personvalsmomentet i det här valet mycket mer viktigt än i andra val.

Det senare gör att, med 15 procents stöd i TNS Emors färska EU-valsmätning, en av Estlands valda representanter i Bryssel kan bli den partilöse Indrek Tarand, som för övrigt också har suttit i EU-parlamentet tidigare. Indrek Tarand är son till en av de ledande socialdemokraterna i Estland, Andres Tarand, men han har ingen egen partitillhörighet – har som oberoende kandidat också kandiderat i presidentvalet för Keskerakond (Centerpartiet) – men anslöt sig under den förra mandatperioden i Bryssel till den gröna gruppen.

Keskerakond ser, med 22 procents stöd i den aktuella mätningen, ut att kunna få två platser, av vilka den första i så fall går till partiledaren, Edgar Savisaar. Bland dem som tävlar om den andra platsen finns talmannen i Riigikogu (Riksdagen), Jüri Ratas.

Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokraterna) ser ut att få 19 procent i det här valet, vilket skulle ge en plats, och den går då enligt personröstningsindikationen till den partiet har satt upp som förstanamn, förra partiledaren Marju Lauristin.

Också de två uttalat borgerliga partierna, det bitvis nyliberala Reformierakond (Reformpartiet) och det socialkonservativa, nationalistiska och kristna Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) ser, med 19 respektive 17 procent, ut att ha mandat inom räckhåll.

IRL kommer dock, om de här siffrorna stämmer, att ha en allvarlig konkurrent i solokandidaten Tarand.

Melodikrysset nummer 20 2014

I dag har jag haft en pestig morgon. Jag var uppe tidigt och hann också utöver morgontoalett och frukost med att använda datorn redan före Melodikrysset: Jag påbörjade min sedvanliga läsning av grannländernas tidningar, den som jag har som främsta bas för mina bloggrapporter om nordisk politik. När jag i dag var inne på en åländsk tidnings hemsida, låste sig plötsligt alla datorns funktioner – det gick inte ens att stänga av den här hemsidan utan att stänga av hela datorn.

Och när jag sen startade om den, var det plötsligt helt kört. Upp kom en instruktionssida, vars samtliga rekommenderade råd jag provade gång på gång men utan resultat. Så jag stängde av fanskapet och löste Melodikrysset utan några som helst hjälpmedel – se resultatet nedan. När jag sen satte i gång datorn igen, för jag vet inte hur mångte gången, hände plötsligt något, vad jag förstår av sig själv. Datorn påbörjade en lång och vidlyftig kontrollprocedur, vars komponenter rullade förbi på skärmen.

Och vips – när det här var klart, fungerade datorn igen.

Under tiden hade hustrun ringt till det dataföretag i Östhammar, som har levererat datorn, och eftersom vi inte har bil, lovade de skicka en tekniker på måndag. Nå, han är välkommen i alla fall. Då får han ändå göra en översyn, installera nödvändiga uppdateringar och så vidare.

Själva krysslösandet gick bra även utan datorn som hjälpmdel, men jag kunde ju inte lägga ut min lösning.

Det var egentligen bara två frågor, som vållade mig lite huvudbry.

Den ena var den låt som Tommy Körberg sjöng på svenska i en enligt Anders Eldeman ganska annorlunda svensk version. Jag är i och för sig inte särskilt bekant heller med den svenska versionen, ”En som du”, men ordet druva verkade stämma in på vad som i den engelska versionen behövdes för att producera något annat, nämligen vin. Den låt vi hörde som illustration kan ha varit ”Red Red Wine”.

Den andra var en melodi, spelad på ett sätt som gjorde identifieringen svår. Den enda saknade bokstaven, mittenbokstaven, pekar mot att det vi hörde var ”Ute blåser sommarvind”.

Dagens ploj får man väl kalla Eldemans infall att på norska nationaldagen spela den danska nationalsången ”Det er et yndigt land”.

Mer geografi: Till Egypten förde oss Agatha Christie i ”Döden på Nilen”, filmad ett par gånger, i det här fallet med Peter Ustinov i rollen som Poirot.

Ytterligare ett par filmer förekom i krysset, fast svenska.

Edvard Persson förekom också i annan filmmiljö än Skåne. I dag fick vi ett smakprov ur ”Sol över Klara” från 1942.

Och så fick vi höra Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Sommarsång” ur ”På rymmen med Pippi Långstrump”, där ett av namnen i hennes långa radda av namn, Rullgardina, skulle ge oss ordet rullgardin.

Annars spände musiken i det här krysset över vida fält.

Den första låt som spelades var ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång”, på sin tid en långkörare med Lena Andersson. Den svenska texten skrevs av Stikkan Andersson, men jag har i mina hyllor många skivor med den kanadensisk-indianska upphovskvinnan Buffy Sainte-Marie.

Jag kan ju inte med bästa vilja hävda, att Anton Ewald och hans bidrag i Melodifestivalen 2012 når upp till den klassen.

Själv föredrar jag då ”Mama Mia” med Darin.

Men den nostalgitripp Per-Martin Hamberg med Gunnar Wiklunds hjälp bjöd på 1959, ”Nu tändas åter ljuset i vår lilla stad”, ligger mitt hjärta ännu närmare.

Och svensk-nationalist är jag heller inte.

Det yttrar sig både i att jag gillar artister som Céline Dion, i dag i ”Water And Flame”, och i att jag gärna hör svenska tolkningar av utländska låtar, som i dag ”Delilah” exekverad av Loa Falkman.

Och mitt hjärta slår solidariskt för förtryckta och fattiga, var de än finns i världen. Jag har mycket kritiskt att säga om USA, men jag håller Michael Jackson och Lionel Richie högt för ”We Are the World” i galan ”USA For Africa”.

Fast musik måste inte vara skriven i vår tid för att vara lysande. I dag illustrerades detta av ett stycke ur ”Trollflöjten”, signerad Wolfgang Amadeus Mozart.

Nu ska jag gå ut och handla inför kvällen. Och äntligen är vädret sommarvarmt. Utanför fönstret ser jag körsbärsträdens vita blomskyar och i rabatterna tulpaner samt påsk- och pingstliljor.

Socialdemokraterna och regeringskollegan Reformpartiet nu de stora partierna i Estland

Jag har tidigare berättat, att Socialdemokraternas (Sotsiaaldemokraatlik Erakonds) inträde i den estniska regeringen lyfte partiet till att i TNS Emors aprilmätning med 28 procents stöd bli Estlands största parti. I majmätningen bekräftas denna höga nivå: SDE får där 27 procent. Båda de här resultaten ligger cirka 10 procentenheter över partiets resultat i det senaste valet (2011) till Riigikogu (Rikdagen), 17,1 procent.

Den något omaka partnern i den nya regeringen, det nyliberalt anstrukna Reformpartiet (Reformierakond), hade tidigare i gallumätningarna puttats ner till en tredjeplats, långt under resultatet i 2011 års val, 28,6 procent. Men i den förra mätningen mötte de tillfrågade partiets val av ny koalitionspartner med gillande: partiet steg till 25 procent. Och nu bär det ytterligare uppåt. I den senaste mätningen ligger partiet på knapp förstaplats med 29 procent.

Under lång tid har det lätt vänsterpopulistiska Centerpartiet (Keskerakond), med 23,3 procent tvåa i 2011 års val, varit största parti i mätningarna. Nu ligger partiet med 24 procent i både april- och majmätningarna på en nivå strax ovanför detta valresultat. Partiledaren Edgar Savisaar gjorde mitt under pågående kris i Ukraina ett uttalande, som nog bidrog till att befästa partiets starka stöd bland ryssarna i Estland men sannolikt fick en del estniska centerväljare att dra öronen åt sig. Rysslands beteende mot Ukraina och Putin-regimens anspråk på att företräda inte bara ryssarna i Ryssland utan också annorstädes i det forna Sovjetunionen upplevs som ett reellt hot i det för inte så länge sedan av Sovjetunionen tvångsannekterade Estland.

Den stora förloraren i de akuella mätningarna är Reformpartiets tidigare koalitionspartner, det estnationalistiska, kristna och socialkonservativa Isamaa ja Res Publika Liit, Förbundet Fäderneslandet och Res Publika. I valet 2011 fick IRL så mycket som 20,5 procent, och det har sedan legat ännu högre, men i april sjönk stödet för partiet till 19 procent, och i den nu aktuella mätningen är partiet nere på 15 procent.

Det är intressant att se, att IRL mitt under det att Ryssland visar musklerna alltså inte vinner framgång, medan Socialdemokraterna, som bland sina nya ministrar har en etnisk ryss, har etablerat sig på en ny och högre nivå i opinionen.

Utopi, en intressant seriesatsning men bättre i formell än i innehållslig mening

Kolik förlag, som ger ut serier i bokform plus det fyra gånger om året utkommande magasinet Utopi, ingick förra året ett långsiktigt samarbetsavtal med Norstedts förlag, ett avtal som ger förlagets produkter ett exponeringsutrymme också i landets helt dominerande bokhandelskedja, Akademibokhandeln. Men Utopi magasin och nyutkomna serieböcker från Kolik kan man hitta också till exempel i Pressbyrån.

Det här hade, så vitt jag förstår, sin begynnelse i att några av de Kolik-anknutna svenska serietecknarna gjorde fristående serieäventyr som byggde på Sara Berggren Elfs och Mats Strandbergs Engelsfors-trilogi, utgiven av Norstedts barn- och ungdomsbokförlag Rabén & Sjögren. Smakprov publicerades i Utopi, där Sara Bergmark Elf och en annan av tecknarna bakom den nämnda serieboken, Karl Johnsson har medverkat med serien ”Vei” och där ytterligare en av Utopi-tecknarna, Kim W Andersson (”Love Hurts”, ”Alena”) åstadkom intressanta saker. Kim W Andersson och Karl Johnsson tillhör för övrigt, tillsammans med bland andra Lina Neidestam, redaktionen för Utopi, vars chefredaktör är Fabian Göransson, själv serieskapare.

Senaste numret, nummer 13, april 2014, kostar 89 kronor, men för den summan får man 316 sidor serier i fyrfärg och ganska stort format.

Innehållsligt satsar Utopi på det man i brist på ett bättre ord kan kalla för äventyrsserier, med viss tonvikt på Science Fiction och magi. De serier som publiceras är både svenska original och översättningar från andra språk.

Det som slår mig som van serieläsare allt sedan unga år är att serierna i Utopi så ofta är påfallande vältecknade.

På minussidan finns två saker.

Dels är det, även om man har korta resuméer, ett ganska hopplöst projekt att ha fortsättningsserier i ett magasin med kvartalsutgivning.

Dels lever den berättade handlingen långt ifrån alltid upp till bildkonstens i de här serierna nivå. En del historier bygger på genreschabloner. Andra är svårbegripliga eftersom de, avsiktligt antar jag, bryter mot normal logik.

Men det är ju bra att någon publikation också vågar utmana det konventionella och lättillgängliga.

Trots dyra klädinköp verkar kejsaren allt mer naken

Högerborgerliga Venstre har nu under lång tid i väljarundersökningarna varit Danmarks största parti, även om det har funnits enskilda mätningar, där högerpopulistiska Dansk Folkeparti – alltså inte Socialdemokraterne, som vann förra valet – nafsar dem i hälarna.

En som verkar göra sitt bästa för att underminera Venstres ställning är dess partiledare, Lars Løkke Rasmussen. Han har tidigare frestat danskarnas, även de egna partimedlemmarnas, tålamod genom sina extravaganta vanor, till exempel reskostnader. Men nu har det blivit något av folkstorm på grund av att Løkke Rasmussen från december 2010-september 2011 har belastat Venstres partikassa med 152.000 danska kronor för inköp av skor, kostymer, kalsonger och strumpor.

Själv förklarar han det här med att det rör sig om plagg som han bara använder i tjänsten.

Men det mullrar inte bara i folkdjupet utan också i partileden. Till och med framträdande partivänner till Løkke Rasmussen har offentligt begärt förklaringar.

Danska TV 2 och tidningen Politiken har i det här läget bett opinionsundersökningsföretaget Megafon att göra en undersökning om både Løkke Rasmussens och huvudmotståndarens, statsminister Helle Thorning-Schmidts (S), trovärdighet.

Thorning-Schmidt har ju inte precis rosat marknaden, när det gäller politisk tillit, men i den här jämförelsen har hennes aktier kraftigt stigit i kurs. På frågan om vilken statsministerkandidat danskarna föredrar svarar 42 procent Helle Thorning-Schmidt och 36 procent Lars Løkke Rasmussen. 20 procent anser att de är lika bra eller dåliga.

I den här undersökningen tillfrågas danskarna också om de två partiledarnas trovärdighet, och här vinner Thorning-Schmidt med 44 procent mot 24 procent för Løkke Rasmussen. 31 procent anser att de är lika trovärdiga (eller kanske lika lite trovärdiga).

Moulin rouge, en moderniserad version av Kameliadamen

Det är uppenbart att australiern Baz Luhrmanns ”Moulin Rouge” (2001) är inspirerad av Alexandre Dumas den yngres (1824-1895) ”Kameliadamen” (”La dame aux camélias”, 1848) och även av Giuseppe Verdis operaversion ”La Traviata” (Den vilseförda) från 1853. Men det rör sig inte om en filmatisering i traditionell mening, även om grundtemat kan sägas vara hämtat från dessa verk.

”Moulin rouge” är till stora delar en musikfilm, och den här lösa anknytningen till de båda nämnda verken markeras inte minst genom valet av musik. Rodgers’ & Hammersteins ”The Sound of Music” härstammar ju inte precis från mitten av artonhundratalet, och senare får vi bland annat höra låtar, som vi förknippar med Madonna, Marilyn Monroe, David Bowie, Elton John, Spice Girls, Frank Sinatra, The Beatles och Buffy Sainte-Marie, bara för att nämna några vid namn. Men vi får förvisso också se och höra can-can. Det här bidrar till att göra historien om mannen, i filmen den brittiske pjäsförfattaren Christian (Ewan McGregor), som förälskar sig i en prostituerad dansös, i filmen Satine (Nicole Kidman), både modern och tidlös.

Chistian skriver manus till en historia, som teaterdirektören på Moulin Rouge, Harold Zidler (Jim Broadbent) är intresserad av att sätta upp. Men eftersom Zidler själv saknar tillräckligt med pengar, behöver han ett kapitaltillskott från den rike hertigen (spelad av Richard Rosburgh). Hertigen vill ha ensamrätt till den vackra Satine, som för sin del dras till Christian. Detta triangeldrama är den centrala historien i filmen – hertigen kräver till och med ett annat slut i den historia Christian har skrivit och som håller på att repeteras in på Moulin Rouge, detta mest för att förödmjuka och kväsa sin konkurrent. Och när det senare ändå inte lyckas, lejer han en mördare för att skjuta rivalen, detta i slutet på premiärföreställningen, i vilken Satine har en central roll.

Det här mordförsöket misslyckas, men i stället dör Satine, fast av den tuberkulos hon är drabbad av, något som nog många i dagens filmpublik inte hade väntat sig, eftersom de inte känner till ”Kameliadamen”.

Sympatisk men överpedagogisk

”Rita i Kudang” (En bok för alla, 2014, tidigare utgiven av Alfabeta, 1996) av Eva Susso (text) och Anna Höglund (bild) är en sympatisk men möjligen mer pedagogisk än dramatisk och rolig bilderbok.

Det sympatiska med den är att den skildrar något som är en realitet för många barn eller deras kompisar här i Sverige: föräldrarna eller en av dem kommer från ett annat, ibland ganska avlägset land, där mycket är olikt det vi är vana vid. I det här fallet är lilla Ritas mamma svenska medan pappan är från Gambia, och nu får Rita tillsammans med mamma och pappa och även mormor åka till Kudang i Gambia för att hälsa på pappans familj där.

Det är ju ett äventyr i sig, och Rita får mycket riktigt möta både en levande krokodil och komma bort på en marknad, men författaren, Eva Susso, strävar också, dessutom på ett språk det inte riktigt gnistrar om, efter att ge en bild av olika aspekter av det liv människorna i Kudang lever.

Anna Höglund är en duktig illustratör, men hennes bilder här saknar den värme jag tror präglar livet i Kudang-