Kroppjävel!

Vid min ålder och i min kondition kämpar man mest med att nödtorftigt hålla den egna kroppen i gång.

För kort tid sen svullnade till exempel den högra foten. En natt värkte det i den så att jag hade problem med att somna om varje gång jag vaknade. Att jag vaknar flera gånger varje natt är i sin tur en effekt av att jag måste gå upp och kissa flera gånger – ibland ganska många – varje natt. Eftersom det samlas vatten bland annat i fötterna, är jag ordinerad av läkare att ta urindrivande piller, naturligtvis inte till natten, men effekten sitter i.

Så i går, måndag, gick jag till Vårdcentralen här i Öregrund för att få råd om och om möjligt bot mot svullnaden – att linka till Vårdcentralen, en bra bit, var ett vådligt företag bara det, men det sköterskan kom fram till efter att ha granskat min nakna fot var att det i alla fall inte var fråga om någon diabetesskada – jag har diabetes också. Hennes råd var egentligen att vänta och se, men jag kunde ju dämpa värken med en viss typ av värktabletter. Sen linkade jag hem igen.

I dag var jag kallad till Ögonkliniken på Akademiska för den regelbundna kontrollen av en helt annan ända av kroppen.

Jag åke med en buss som möjliggjorde, att jag var i Uppsala i god tid för att sedan med en stadsbuss ta mig vidare till sjukhuset, så jag var på Ögonkliniken långt före i kallelsen utsatt tid. Anmälde mig sedan i receptionen och anvisades plats i korridoren utanför den aktuella läkarens rum.

Där satt många andra i väntkö, men de hade naturligtvis tid hos olika ögonläkare. Ändå drog det ut mer och mer efter den i kallelsen angivna tiden, och när det hade gått ytterligare ett par timmar och jag hade hunnit förkasta tanken, att det kanske hade kommit akutfall emellan, hejdade jag till slut en förbipasserande i sjukhuskläder, visade min kallelse med tid och undrade, om jag hade kommit fel på något sätt. Han betedde sig då föredömligt: gick ut i receptionen och kollade, att jag hade blivit registrerad där, vilket jag hade, och kom sen tillbaka och meddelade att min ankomst uppenbarligen inte hade vidarebefordrats till läkaren i fråga – ny för dagen för mig – och till den i den övriga personalen, som före läkarbesöket skulle utföra det inledande synprovet.

Det senare tog han omedelbart hand om själv, och när jag åter satt i väntkorridoren med pupillutvidgande dropp i båda ögonen, kom efter en stund – droppet måste verka först – min nya ögonläkare, en kvinna, och kallade in mig under stort beklagande av vad som hade hänt. Efter vad jag hade utsatts för erbjöd hon mig också att få avgiften tillbaka, något som dock inte var aktuellt, eftersom jag har frikort för närvarande.

Själva ögonen visade sig dock vara i hyggligt skick. Jag ser efter starroperaionen i höstas bättre än tidigare med vänstra ögat, och den blödning jag för någon vecka sen hade i detta öga är tydligen sånt som händer – det påverkar i vart fall inte synförmågan. Mitt högra öga är sen en tidigare starroperation med misslyckat resultat som det är sen dess: Jag ser med det, men jag kan inte läsa och skriva med hjälp av det.

På grund av missödet i väntkön var vi nu långt inne på eftermiddagen, och jag hade inte fått någon lunch, vilket är vådligt för en diabetiker. Så det första jag gjorde efter besöket på Ögonkliniken var att gå in på kafeterian alldeles intill och beställa en mycket matig macka, Ramlösa original och en kopp kaffe. Det gjorde gott!

Sen tog jag bussen ner till busstationen – planerna att handla något till Mors dag fick skjutas upp till en ny, oplanerad bussutflykt till Uppsala på torsdag.

Hemma väntade mor i huset med en god middag. Hon tyckte så synd om mig, när jag berättade om mina öden och äventyr, att hon erbjöd sig att diska också, vilket jag tacksamt tog emot.