Finska (S): Utmanaren kandiderar kanske till partiordförandeposten – men vad vill han?

Fackförbundsordföranden Antti Rinne fortsätter att leka med tanken att utmana Jutta Urpilainen om ordförandeposten i Sosialidemokraattinen Puolue. SDP är ju illa ute i opinionsundersökningarna, så det är begripligt att Urpilainens ledarskap ifrågasätts – men vad vill Rinne göra för att vända på opinionen, om han själv skulle bli ordförande för Socialdemokraterna?

I den intervju nyhetsbyrån FNB har gjort med Rinne säger han sig ha fått starkt stöd efter att ha deklarerat, att han kanske – OBS, kanske – kommer att ställa upp som kandidat till ordförandeposten vid den kommande kongressen, som genomförs 8-10 maj, vilket för övrigt är bara två veckor före EU-valet.

Men om SDPs politik uttalar han sig i ganska allmänna ordalag:

– Saker borde förklaras så att gemene man förstår att SDP är på folkets sida.

Och: ”Enligt Rinne är det också frågan om hur landet uppfattar sysselsättningsfrågorna: på vilket sätt bidrar SDP till skapandet av nya jobb.”

Rinne ska i början av februari meddela, om han utmanar Urpilainen eller inte.

I skuggan av Stagnelius men även Shakespeare

Maria Langs – Dagmar Langes – deckare från 1952, ”En skugga blott!” (i nyutgåva 2003 från Norstedts), lånar sin titel från William Shakespeares mörka drama ”Macbeth”, vilket är en hint om vem som är gärningsmannen i den här mordhistorien med anknytning till en krets av forskare på Humanistiska biblioteket, Hum B. Där finns flertalet av dem, bland dem de båda stagneliusforskarna Staffan Arnold och Pelle Bremmer, som kappas om att bli först färdig med sin respektive avhandling och hinna disputera före den andre.

Men den välkomponerade och makabra upptakten till det här fallet för den här mordgåtan för kriminalkommissarie Christer Wijk äger inte rum där utan i Einar och Puck Bures hem: Puck kommer per flyg hem från en längre vistelse i Egypten – hennes far, arkeologen, har varit sjuk – bara för att finna våningen mörk och tom. Nej, inte tom förresten: i det vattenfyllda badkaret i badrummet hittar hon, när hon tänder där, en dränkt kvinna.

Vem är hon? Vart har Einar tagit vägen? Har han haft en älskarinna medan hon själv var på långresa?

Så hon ringer deras vän Christer Wijk, som kommer över, och snart har polisen konstaterat att kvinnan i badkaret är mördad.

Men av vem, och vem är hon – och varför befinner hon sig i paret Bures våning?

Det visar sig snart att Einar har lånat ut våningen till henne, medan han själv har åkt till København på ett litteraturhistorikermöte – ironiskt nog, eftersom Puck själv har gjort mellanlandning och bytt plan på Kastrup. Så småningom nås han hur som helst och kommer hem och kan därefter ingå i den trio som ju tillsammans löser mordgåtorna i en rad Maria Lang-deckare. Den här gången har han också en viktig roll att spela i att nysta upp den här mordgåtan, eftersom den döda är en ung kvinna från hans institution, en litteraturhistoriker han har lånat ut bostaden till, och mycket pekar mot att mördaren finns bland de andra litteraturhistorikerna på Hum B.

Så småningom framträder en allt mer komplicerad bild av det här akademikerkollektivet: inbördes konkurrens mellan ett par av dem, att den mördade Eva Clason som inte verkade se åt karlar faktiskt drogs till någon av de manliga kollegerna, att en av dessa hade flera relationer, att flera i personkretsen på Hum B faktiskt hade besökt Eva i den bureska våningen under mordkvällen…

Men det tar tid för vår detektivtrio att lägga det här pusslet rätt – under tiden hinner dess värre, från mördarens utgångspunkt dessutom på felaktiga grunder, ytterligare en av litteraturhistorikerna tas av daga.

Men till slut löser ändå Christer Wijk det här fallet, dock först efter att ha konfronterat fel person – även Maria Lang har då hunnit kasta misstankarna på fel personer inom det här litteraturhistorikerkollektivet.

Det här, de många litterära citaten och samlingen/konfrontationen på slutet är kända grepp från Agatha Christie och andra pusseldeckarförfattare från den här eran.

På det hela taget gör Lang/Lange det här bra, men på några punkter lyckas hon inte riktigt. Hennes beskrivningar av de agerandes klädsel i olika situationer är minutiös, men mängden beskrivna klädesplagg gör, att man till slut inte kan se någon av de agerande framför sig. Alla pratar dessutom likadant. Så jag konstaterar även i det här fallet, att man ganska ofta måste gå till personförteckningen i bokens början för att minnas, vilka som döljer sig bakom de olika namnen.

Eftersom jag själv har gått i ett av de famtiotalsläroverk (realskola och gymnasium) Dagmar Lange var lärare och rektor i, förvånas jag över att hon gör några av de språkfel vi på den tiden dresserades till att inte göra: Hon skriver till exempel ”inte varken” och ”så till den grad”.

Att komma i regeringsställning är kontraproduktivt för ett populistparti

Norska Fremskrittspartiet är i likhet med sina motsvarigheter i övriga Norden ett populistiskt parti. Det har sin tyngpunkt åt höger, men liksom motsvarande partier i Danmark, Finland och Sverige skulle det inte ha kunnat bli så här pass stort, om det inte också hade erövrat missnöjesväljare från de sociala skikt, som historiskt har tenderat att rösta vänster.

I det norska fallet har FrPs långa ökenvandring gjort, att partiet – snart sagt till vilket pris som helst – har velat bevisa sin regeringsduglighet, och efter förra årets stortingsval gick följaktligen Fremskrittspartiet utan att ställa några alltför kategoriska villkor in i en inte bara Høyre-ledd utan också Høyre-dominerad regering.

Det här tycks straffa sig. I en färsk opinionsundersökning för NRK får Fremskrittspartiet efter tre månader i regeringsställning sitt sämsta väljarstöd på mer än åtta år: I valet i höstas stöddes Fremskrittspartiet av 16,3 procent. I december 2013 låg stödet för FrP fortfarande på 14,1 procent, men i januari 2014 har det sjunkit till 11,7 procent (- 2,5 jämfört med föregående månad, – 4,6 jämfört med valet).

Det är också lätt att se vart större delen av de här väljarna har tagit vägen. Høyre fick i valet i höstas 26,8 procent men ökade i december till 28,2 procent och i januari till 30,5 (+ 2,3 jämfört med föregående månad, + 3,7 jämfört med valet.

Också det ledande partiet i den förra, röd-gröna regeringen, Arbeidepartiet, har stärkt sin ställning jämfört med valresultatet, 30,8 procent. AP fick i december 32,8 procent och i januari nästan samma resultat, 32,7 procent, vilket senare jämfört med valet innebär en uppgång på 1,9 procentenheter.

Regeringspartnern i förra regeringen Sosialistisk Venstre fick i höstens val ett uselt valresultat, 4,1 procent, och dök ytterligare i decembermätningen, till 3,7 procent. Nu har man gått upp med 0,5 procentenheter och landar i januarimätningen på 4,2 procent.

Senterpartiet, som också ingick i den förra röd-gröna regeringen, har det fortsatt gå utför med, vilket förklarar den turbulens i partiet jag har beskrivit. Valresultatet blev 5,5 procent, men i decembermätningen sjönk stödet till 4,8 procent, och i januari är det nere på 4,3 (- 0,5 jämfört med december, – 1,2 jämfört med valet.

Yttervänsterpartiet Rødt har i stort sett legat still på valresultatet, 1,1 procent: 1,0 i december, 1,2 i januari.

Det relativt nya Miljøpartiet De Grønne, som med 2,8 procent i valet inte forcerade stortingsspärren men ändå genom ett bättre resultat där knep ett lokalt stortingsmandat i Oslo, ser inte ut att ha fått något nationellt genombrott: Partiet fick visserligen 3,3 procent i december men fick i januari 3,1, vilket är + 0,3 jämfört med valresultatet.

Hur går det då för de två mittenpartier, som valde att inte gå in i den nya borgerliga regeringen?

Liberala Venstre, som i valet i höstas fick 5,2 procent, ligger på en helt oförändrad nivå, 5,2 procent i så väl december som i januari.

För Kristelig Folkeparti går det ojämnt uppåt: Valresultatet var 5,6 procent, resultatet i december 5,4 och i januari 6,3, det senare + 0,7 jämfört med valet.

En film om jämställdhet – från Saudiarabien!

Jag skulle tro att flertalet svenskar som ser Haifaa Al Masours långfilm ”Den gröna cykeln” (”Wadjda”, 2012) får sina föreställningar om Saudiarabien, i vars huvudstad Riyadh handlingen äger rum, rejält omskakade på flera punkter.

Det starkt könssegregerade liv människor lever där är förvisso provocerande för en modern västerländsk publik, likaså männens rätt till månggifte, och (den givetvis också könssegregerade) skolans religiöst präglade normer och kontroll känns som hämtade från en annan värld.

Ändå tror jag att många häpnar över att det samhälle som filmen skildrar samtidigt, när det gäller teknik och prylar och vardagsbestyr, är ett så modernt samhälle.

Och trots att biografer inte tillåts i Saudiarabien, har den kvinnliga (!) regissören med ekonomiskt stöd av en finansiär ur kungafamiljen lyckats producera en långfilm, vars syfte måste anses vara samhällsförändrande, på gränsen till revolutionärt. (Filmen fick dock lov att spelas in i Dubai.)

Huvudpersonen, den tioåriga flickan Wadjda (Waad Mohammed), tänjer gränserna för vad flickor kan tänkas/får lov att göra. Hon är lite av en orosande i sin skola. Hon lyssnar på västerländsk popmusik. Hennes bäste vän är en jämnårig pojke, Abdullah (Abdullrahman Al Gohani), vars cykel hon får låna och i hemlighet lär sig cykla på.

Hennes egen högsta dröm är att få köpa den gröna cykel hon har sett i en cykelaffär.

Så genom småaffärer, bland annat i skolan, börjar hon bygga upp ett litet kapital för att kunna köpa cykeln, dock fortfarande för litet.

Men så får hon en idé om det stora ekonomiska språnget framåt: Med teknisk hjälp av en video tränar hon in kunskaper om Koranen, kunskaper som gör att hon – till lärarens häpnad – vinner en tävling i att korrekt återge långa citat ur Koranen.

För det får hon första pris i den här tävlingen, men när hon, tillfrågad om vad hon ska använda sitt fina pris till, glädjestrålande berättar, att hon ska köpa en cykel, inte bara fnissar kamraterna – fröken säger strängt, att prissumman kommer att reserveras för ett mer respektabelt ändamål.

Inte heller hennes mamma (Reem Abdullah) stöder från början dotterns planer att lära sig cykla och skaffa en cykel – mamman är till att börja med fullt upptagen av att försöka behaga sin man, eftersom denne, främst för att hans fru inte kan ge honom en son, är inriktad på att gifta sig med ytterligare en kvinna, som förhoppningsvis kan gå i land med den saken. Klyftan mellan den saudiska mans- respektive kvinnovärlden skildras brutalt öppenhjärtigt: Modern lagar vid ett tillfälle en riklig och festlig måltid åt mannen och hans (manliga) vänner, men hon själv och dottern får inte delta i måltiden utan delar på rester i ett rum bredvid. Sitt hopp sätter modern till en röd klänning hon har sett ut i en affär: den ska väl, åtminstone, få maken att hålla fast vid bara henne.

Men så sker inte. Maken gifter sig trots allt med den yngre kvinnan, sonföderskan in spe.

För modern sker således aldrig något under, men hennes tragedi bidrar till att förverkliga dotterns hetaste dröm: Plötsligt står hennes drömmars mål, den gröna cykeln, där hemma. Mamman har gett upp för egen del, inte köpt någon ny röd klänning, men förverkligat den frihetsdröm den gröna cykeln utgör för dottern, nästa generation.

Och i filmens slutscen får vi se tioåriga Wadjda cykla tillsammans med, ja cykla fortare än sin jämnårige killkompis.

Det här är en underbar film om politiska frihets- och jämställdhetsdrömmar.

Melodikrysset nummer 3 2014

I går var det vår bröllopsdag, så jag uppvaktade Birgitta med en stor vårbukett, och på kvällen bjöd jag henne på bio och restaurang. Hon hade valt ”12 Years a Slave”, vilket knappast har att göra med vårt förhållande, som för övrigt har varat mycket längre, och sen gick vi på Hambergs och åt ett jättestort, dubbelt fat med skaldjur.

Men i morse var det Melodikrysset som gällde som vanligt, eftersom det var lördagsmorgon.

Dagens kryss var inte särskilt svårt, för mig i alla fall.

Det enda jag fick fundera lite över var ”Jag marscherar vid din sida, min soldat”, insjungen av Yvonne Norrman.

Resten var lugna gatan.

Mig lyckades Anders Eldeman inte förvilla ens genom att spela Ted Gärdestads ”Jag vill ha en egen måne” på finska.

Jag är också tillräckligt gammal – dessutom gammal radiot – för att minnas Dean Martin i ”Sway” (1954).

Och ”Strövtåg i hembygden” med Mando Diao har jag i min egen skivsamling, inte bara för att den här CDn innehåller deras tonsättningar och insjungningar av dikter av Gustaf Fröding. Jag känner också till dem, eftersom sonen, Matti Dahl, och hans band har spelat förband åt Mando Diao.

Jag gick i skolan under en tid då man fortfarande sjöng psalmer där, och i mycket unga år gick jag i söndagsskola i mitt Juniskär söder om Sundsvall, så jag behövde inte hinten om ”Titanic” för att känna igen ”Närmare Gud till dig”.

Och för att hålla kvar vid filmvärlden: Jag har läst J R R Tolkiens ”Sagan om ringen” och vet således utan Enyas hjälp att en mycket åtråvärd ring där är gjord av guld.

Melodifestivalerna och Svensktoppen är mig också bekanta, så visst minns jag till exempel Roger Pontare och ”När vindarna viskar mitt namn” från Melodifestivalen 2000, så även ”Euphoria” med Loreen – den senare ingick i en dubbelfråga tillsammans med ”Känn ingen sorg, Göteborg” med Håkan Hellström.

Över huvud taget var den populärmusik som spelades i dag oftast mycket lätt att känna igen, så till exempel ”Hundar och ungar och hembryggt äppelvin”, som Alf Robertson 1977 gjorde efter Tim T Halls ”Old Dogs, Children and Watermelon Wine”.

Jag har redan nämnt Mando Diaos Fröding-skiva, men över huvud taget innehöll dagens kryss mycket som jag själv har på skiva.

Självklart har jag ”Maj på Malö” med och av Evert Taube, och texten, där det förekommer en handelsman Flinck, minns jag också. Texten finns förresten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Också duon Simon and Garfunkel, Paul Simon och Art Garfunkel, har jag allt av på skiva, så dem kan jag identifiera så fort jag hör ”Mrs Robinson” och det andra som spelades.

Och Miriam Makeba har vi en jättesamling skivor med allt sedan LP-tiden, så ”Pata Pata” har vi i flera olika versioner – förr i världen spelades den ofta som dansmusik på hustruns Social Evenings för Hammarskjöldfondens kursdeltagare från olika länder i Afrika.

Därmed är vi också tillbaka vid hustrun, Birgitta, och med tanke på det vi firade i går passar det väl bra att avsluta dagens kryssredovisning med en sång, signerad Olle Adolphson, också han rikligt representerad i vår skivsamling: ”Nu har jag fått den jag vill ha”.

Kanske inte värd någon Oscar, men ”Hundraåringen” är en bra publikfilm

Som många andra har jag sett ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” (2013), Felix Herngrens filmatisering av Jonas Jonassons roman från 2009 med samma namn.

Den här historiens upptakt – 100-årige Allan Karlsson (Robert Gustafsson) kravlar sig ut genom fönstret på ålderdomshemmet och flyr från det födelsedagsfirande, bland annat en tårta med svårräknade 100 ljus, personalen ordnar – och Robert Gustavssons förmåga att inte bara till utseendet utan också i fråga om kroppsrörelser spela en person i denna höga ålder (plus, senare, i andra och yngre åldrar) vore faktiskt värd någon form av filmpris.

Också storyn har sina poänger – jag skrattade själv högt flera gånger – men är mer rapsodisk, och kvalitén i de olika avsnitten skiftar.

Huvudhandlingen skildrar Allan Karlssons öden och äventyr sedan han har rymt från Hemmet. Han tar sig till en station och köper där en biljett till en ort inte särskilt långt därifrån men dit hans slantar räcker. På stationen ombeds han av en desperat pissnödig man (gangsterkurir, visar det sig) att vakta dennes väska medan mannen själv går på toa, men Allan, på gammelmansvis lätt förvirrad, kliver ändå på sitt fortskaffningsmedel och tar väskan med sig.

I det nedlagda stationshuset på orten där han kliver av möter han Julius (Iwar Wiklander), och så småningom hamnar de här båda hos Gunilla (Mia Skäringer) någonstans ute på den sörmländska landsbygden.

Kappsäcken Allan har råkat få med sig visar sig vara packad med sedelbuntar, en fabulös summa pengar, som inte minst den långt ifrån samvetsömme Julius vill behålla.

Men den åtrås också av det internationella gangstersyndikat vars ärenden den småskurk gick, vars blåsträngning ledde till att väskan hamnade i händerna på Allan Karlsson & co. Så den ursprunglige väsktransportören och hans kriminella kompisar hetsas under dödshot av sina internationella uppdragsgivare att återfinna väskan.

Fast när han som förlorade väskan hittar Allan och Julius, stänger Julius in honom i sitt frysutrymme, och nästa morgon är han både stel och död, så de båda kumpanerna placerar honom i en packlår med adresslapp Djibouti.

Så här fortgår filmhandlingen även efter det att den mer samvetsdrivna Gunilla har inträtt i den, och denna del av den ändar i att trion tillsammans med en av skurkarna, som har förlorat minnet, plus Gunillas elefant – hon är djurrättsaktivist – per flyg tar sig till Bali.

Där finns för övrigt också överskurken och hans anhang – men de omkommer tursamt nog i en bilolycka.

På vägen dit har vi också via Allans minnen av sitt liv fått ta del av vad som har hänt honom under de hundra åren.

Hans drivkraft i livet har varit att spränga saker i luften, något som tidigt också ledde till ett omhändertagande.

Allan framställs i fråga om detta men också i fråga om allt annat som helt amoralisk: Det viktiga är att det smäller.

Det leder till att han deltar i spanska inbördeskriget, både på den republikanska sidan och på francosidan.

Och sen har han en märklig förmåga att hamna hos alla historiens stora, oavsett vilken sida de står på. Han hjälper Robert Oppenheimer att uppfinna atombomben, som ju smäller bra, och får därför också möta Harry S Truman, samt därefter, givetvis, även motståndarsidan i skepnad av Josef Stalin.

Bland alla de övriga Allan Karlsson möter i den här filmen finns Albert Einsteins förvirrade bror Herbert Einstein (liksom Allan en tid fånge i ett sibiriskt fångläger), Lavrentij Berija, Francisco Franco, Michail Gorbatjov, Roland Reagan och Tage Erlander.

En del av det här är mycket roligt, men frågan är hur stora historiekunskaper dagens biopublik har. Jag tvivlar på att ens uppsalapubliken vet, vem Herman Lundborg, rasbiologen med skallmätningarna, var.

Tankarna går hur som helst, när man ser den här filmen, både till Hasse & Tage och Woody Allen, och även om ”Hundraåringen” ibland ligger ganska nära gränsen till buskis, är det inte så ofta man har så här roligt, när man ser en modern svensk film.

Ny lag från EU hotar mångfalden

Jag och Birgitta hör till de trädgårdsentusiaster som, med växlande framgång, har försökt odla ovanliga växter från andra länder i vår trädgård i Öregrund.

Själv har jag gjort misslyckade försök att få vallmo från en grekisk klosterträdgård och alaskalupin från Ísland att gro i mitt stenparti i Öregrund – men vi har lyckats väl med vallmofrö och framför allt frö från en liten malva, fröer som från början min nu döda mamma fick sig tillsända i kuvert från släktingar i vår hemby Juminda i Estland.

Birgitta rafsade vid ett tillfälle, när hon var svensk FN-delegat, under ett uppehåll i en bussutflykt ute på prärien av några fröställningar som stack upp ur snön, och de här fröna fick hon att gro i Öregrund. Vi grunnade länge över de vita blommorna, senare fröställningarna, men när vi drog upp en av plantorna, gick det upp ett ljus: Det här var vildmorot, förgrenad och knölig till formen men lika fullt morot. Den fröspred sig själv senare, inte bara i det land där Birgitta hade sått de medförda fröna. Vi hittade till och med exemplar på allmänningen utanför staketet.

Vi har, medges självsvåldigt, ökat mångfalden, men nu hotar en ny lag från EU mångfalden, berättar Allt om trädgård i en stor artikel i nummer 2 2014.

Från början tänkte EU till och med stoppa fröbyte mellan amatörodlare, men det väckte så stor ilska, att man har backat: Man får även fortsättningsvis odla och skörda egna frön i sin egen trädgård, också byta frön med andra.

Men kraven om provodling och registrering av marknadsförda blomfrön (men även en del andra frön, till exempel somliga köksväxter) är en kostsam procedur – kostnaden kan bli mellan 3.500 och 8.500 kronor per sort – vilket med all säkerhet kommer att leda till minskad mångfald, det vill säga likriktning. Det här är mycket mer obehagligt än det faktum att kostnaderna ökar. På sikt kommer en stor del av de frön, som säljs i små kvantiteter, att försvinna från marknaden.

Något riktigt hållbart skäl till det här har jag inte sett redovisas, och jag betvivlar att det finns något. Som vanligt är det väl de stora producenterna som har tryckt på.

Också i övrigt är det väl som vanligt: EU-politikerna drivs av en fullkomligt pervers lust att göra Europas länder, deras folk och kulturer likformiga.

Morddrama på en sommarö i Bergslagen

När Maria Lang (Dagmar Lange) 1949 gav ut sin ”Mördaren ljuger inte ensam”, var homosexualitet sedan några år tillbaka visserligen tillåten mellan vuxna, men den var fortfarande ett ganska tabubelagt ämne. Jag minns själv från ett av mina sommarbesök hos en moster och hennes man i Berghamn i Ångermanland, hur de vuxna – även mina föräldrar – tisslade och tasslade om att två tyska män, i segelbåt på sommarbesök i hamnen, var homosexuella. Homosexualitet sågs ofta inte bara som något avvikande utan också som något i grunden perverst.

Maria Lang är inte känd som någon samhällsomstörtare eller radikal, men faktum är att hon i sin doktorsavhandling i litteraturhistoria (1944) om Pontus Wikner djärvdes vara tydlig med att han var homosexuell. Alltså var det inte något helt främmande ämne för henne, när hon några år senare i en deckare låter (sviken) kärlek mellan kvinnor utgöra motivet för det inledande mordet, utfört i hastigt mod. Sedan följer det ena av det andra – bland annat dödar den kvinnliga mördaren även sin rival, en man – hennes partner, det första mordoffret, är bisexuell.

Men den tillkallade detektiven, Christer Wijk, avslöjar henne till slut, med visst bistånd av Puck Ekstedt och Einar Bure, på det här stadiet ännu inte gifta men förälskade i varann.

Tekniskt är ”Mördaren ljuger inte ensam” en typisk, gammaldags pusseldeckare, där många av de agerande, bland annat på grund av trassliga inbördes (kärleks)relationer, kan misstänkas för att ha mordmotiv och dessutom, allihopa, rör sig runt i sommarnatten.

Samtidigt begränsar Lang antalet misstänkta till en begränsad krets, litteraturhistoriker, konsthistoriker, människor ur filmvärlden på tillfälligt sommarbesök, genom att förlägga handlingen till ett sommarställe på en stor men isolerad och i övrigt obebodd ö i en stor insjö i Bergslagen.

Christer Wijks förhör med de inblandade, allt efter pusseldeckarschemat, fångar till slut inte bara mördaren utan blottlägger också varför hon inte var den enda som mörklade sanningen.

Bokförlagan, återutgiven 2013, är bättre än filmatiseringen från samma år.

Ledningsturbulens i norska Senterpartiet

Senterpartiet backade visserligen en smula i höstens stortingsval, med 0,7 procentenheter och 1 mandat, men landade ändå på 5,5 procent och 10 mandat. Mycket sämre gick det för regeringspartnern på vänsterkanten Sosialistisk Venstre, men det är i SP, inte SV, som det nu har utbrutit en häftig debatt i ledningsfrågan.

Jag vill på intet sätt överdriva min personliga betydelse för att det norska mittenpartiet Senterpartiet, ett parti lite av det forna svenska Bondeförbundets slag och med sina väljare främst på landsbygden, valde att gå i koalition med Norges politiska vänster, men jag har faktiskt en gång i världen haft SPs förra ordförande Anne Enger Lahnstein som bordsdam under en svensk nobelmiddag, där jag i mitt samtal med henne startade med att demonstrera mina relativt ingående kunskaper om norsk politik – det visade sig också att norska ambassaden i Stockholm hade briefat henne i förväg om det här. Nå, hur som helst ägnade jag en stor del av vår middagskonversation åt att argumentera för att SP skulle ha mycket att vinna på ett samarbete med Arbeiderpartiet. Dock fick jag lägga ner en del möda på att lugna henne i fråga om Arbeiderpartiets EU-entusiasm – SP var häftigt engagerat mot norsk EU-anslutning – men jag argumenterade för att den här kontroversiella frågan nog kunde bordläggas och blev, tror jag, när jag deklarerade att jag för egen del var mot svenskt EU-medlemskap, till slut trovärdig i hennes ögon i den här inflammerade debattfrågan.

Enger och hennes parti gick sedan också in i ett rödgrönt regeringssamarbete. SP fick i stortingsvalet 1993 hela 16,7 procent, så vi talar om ett parti som inte var helt marginellt.

Jag berättar det här därför att norska Klassekampen har lyckats intervjua Anne Enger om den turbulens som har drabbat hennes gamla parti efter valet och den röd-gröna regeringens fall. Det som har fått henne att bryta tystnaden är den sittande SP-ledaren Liv Signe Naversetes beslut att efter att ha fått kritik avisera sin avgång.

Inom SP har det här beskedet skapat ytterligare turbulens. En rad partiföreträdare har krävt också den ena viceordförandens, Ola Borten Moes, avgång. Nu kontrar Enger med att i så fall även den andra vice ordföranden, Trygve Slagsvold Vedum, som av en del SPare ses som tänkbar ny partiordförande, bör ställa sin plats till förfogande. Därmed stöder Enger Naversete, som i lördags uttalade, att det extraordinära landsmöte hon har utlyst fritt ska få välja både ny partiordförande och nya vice ordförande.

Engers uttalande kan knappast tolkas som blott och bart formellt.

Hon betecknar för egen del de åtta åren i den röd-gröna regeringskoalitionen som i sak framgångsrika och ser, även om hon uttrycker sig försiktigt, politiska kursskiljaktigheter som orsaker till de personstrider, som nu har brutit ut inom partiet. Naversete är en varm anhängare av det rödgröna samarbetet, medan Ola Borten Moe har varit kritisk mot framför allt samarbetet med SV.

Var ommöbleringen i SPs topp slutligen landar är inte klart. En av de utpekade ledarfavoriterna, Marit Arnstad, tycks hur som helst gärna se ett återupprättat mittensamarbete med Kristelig Folkeparti och liberala Venstre, vilket förstås tekniskt är möjligt så länge de här båda andra mittenpartierna står utanför den högerregering, som nu styr i Norge.

En variant som också diskuteras i partiet är att utse Marit Arnstad till parlamentarisk ledare, medan Trygve Slagsvold Vedum väljs till partiledare.

Både Arnstad och Vedum hör i huvudsak hemma i samma politiska kurs som har präglat SP under Naversetes ledning, och skulle de bli valda, kommer också det röd-gröna samarbetet i Stortinget att bestå i sina huvuddelar. Men det finns i partiet samtidigt hos somliga en skepsis framför allt mot ett samarbete med SV och hos ännu fler en lockelse till att åter fördjupa samarbetet med framför allt KrF.

Danska (S) nästan tillbaka på sin nivå från förra valet

Danska Socialdemokratiet närmar sig åter resultatet i valet den 15 september 2011, 24,8 procent: I Gallups senaste mätning för Berlingske Tidende får partiet 23,8 procent (+ 1,1 jämfört med föregående mätning).

Regeringspartnern socialliberala Det Radikale Venstre, som fick 9,5 procent i förra valet, ökar också, från 7,7 procent i förra mätningen till nu 8,4 procent, vilket är lika med + 0,7.

Sämre går det för det tredje regeringspartiet, Socialistisk Folkeparti, som i förra valet fick 9,2 procent men periodvis har legat mycket högre. I förra mätningen fick SF 4,6 procent, men nu har stödet minskat med ytterligare 0,7 procentenheter och ligger därmed på 3,9.

Vänster-mittenregeringens obstinata stödparti i Folketinget, den röd-gröna och feministiska Enhedslisten, som i valet fick 6,7 procent, stöddes i decembermätningen av 10,8 procent och ökar nu med ytterligare 0,3 procentenheter till 11,1 procent.

Det allmänborgerliga Venstre, som i valet fick 26,7 procent, är fortfarande Danmarks utan konkurrens största parti men backar nu något: med 0,4 procentenheter från 27,5 procent i december till 27,1 procent nu.

Ännu dystrare ser det ut för Det Konservative Folkeparti, som i valet fick 4,9 procent och i decembermätningen 4,7 procent: Nu är partiet nere i 3,6 procent (-1,1 procentenheter).

Liberal Alliance står i stort sett stilla: 5 procent i valet 2011, 5 procent i decembermätningen och 4,8 procent nu (= -0,2 procentenheter).

Däremot fortsätter Dansk Folkeparti att stärka sin ställning: från 12,3 procent i valet till 15,6 procent i december och 16,6 procent nu (= + 1,0 procentenheter).

Någon analys av hur väljarströmmarna har gått föreligger inte, men en inte särskilt djärv gissning är att SF har tappat en stor del av sina väljare till Enhedslisten men till en mindre del också till (S).

Socialdemokratiet, som fortfarande ligger på en historiskt låg nivå, har med all säkerhet tappat missnöjesväljare till Dansk Folkeparti.