En inte riktigt originaltrogen men ändå hygglig Maria Lang-filmatisring

Maria Langs (Dagmar Langes) deckare ”Farliga drömmar” kom ut 1958. Den skiljer sig från en rad andra langdeckare genom att inte ha Puck Bure utan unga Malin Skog som huvudperson.

Men i filmversionen från 2013 i regi av Molly Hartleb är det Puck (Tuva Novotny) som tar ett tillfälligt jobb som assistent (stenograf) åt nobelpristagaren Andreas Hallman (Claes Ljungmark), en despotisk ordningsmänniska som kräver att man passar tider och klarar sitt jobb till punkt och pricka.

Maken Eje Bure (Linus Wahlgren) förekommer under en stor del av filmen bara som chaufför fram till de låsta järngrindarna till godset där nobelpristagaren bor. Så småningom, efter dödsfall som Puck tror är mord, kommer han tillbaka, nu tillsammans med Christer Wijk (Ola Rapace).

Den stora förtjänsten med det här greppet är de relativt få agerande personerna och den lätt klaustrofobiska instängdhetskänslan, grepp som påminner om några av salig Agatha Christies deckare. Också miljön och det spända förhållandet mellan personerna i huset är väl fångade.

Jag ska här inte förstöra spänningen för nya tittare genom att redogöra för de agerande personernas (och en tidigare invånares i huset) inbördes förhållanden, bara konstatera att det under Pucks vistelse i huset förekommer dödsfall där, som måste vara giftmord.

”Farliga drömmar” är, trots att den alltså tar sig friheter i förhållande till bokförlagan och utan att vara någon mästerfilm i deckargenren, ändå klart sevärd.

Trettondagskonsert med operamusik

I söndags flyttade vi, efter helgfirandet i Öregrund, in till Uppsala i lagom tid för att hinna gå på trettondagskonsert i Musikens hus.

Det var ett en smula ovanligt inslag i abonnemangsserien med Uppsala kammarorkester, detta för att programmet bestod av nummer ur operarepertoaren vilka exekverades av av två sångsolister, mezzosopranen Katarina Giotas och tenoren Ivan Magrì.

Både sångsolisterna och orkestern under ledning av Paul Mägi var förvisso hörvärda i konsertens första halva, som helt bestod av partier ur Jules Massenets (1842-1912) ”Werther” (1891), men trots att vi här inte ens konfronterades med den unge Werthers värsta lidanden, kändes det här inte som rätt öppning för just en trettondagskonsert.

Med detta vill jag verkligen inte avfärda Messenet. Han återkom för övrigt efter pausen med ”Meditation” ur ”Thaïs” (1894), där Klara Hellgren gjorde ett lysande violinsolo.

Över huvud taget vill jag, trots att den här konserten mest var ett sångsolistprogram, också lyfta fram orkesterns insatser, till exempel i Gaetano Donizettis (1797-1848) ouvertyr till ”Don Pasquale” (1844) och ”Aragonaise” ur George Bizets (1838-1875) ”Carmen” (1875).

Med det här vill jag på intet sätt nedvärdera sångsolisterna – det här var främst deras afton.

Katarina Giotas sjöng utmärkt ”Acerba Voluttà” ur ”Adriana Lecouvreur” (1902) av Francesco Cilea (1866-1950), ”Mon coeur s’ouvre à ta voix” ur ”Samson et Delila” (1877) av Camille Saint-Saëns (1835-1921) och ”Habanera” ur ”Carmen” (1875) av Georges Bizet (1838-1975).

Ivan Magrì, som visade sig vara en italiensk publikcharmör inte bara i fråga om röstresurserna, gjorde några nummer av några av sina berömda landsmän: ”Che gelida manina” (”Så kall ni när om handen” ur ”La bohème” (1896) av Giacomo Puccini (1858-1924) och så två stycken komponerade av Giuseppe Verdi (1813-1901): ”La mia Letizia infondere” ur ”I Lombardi alla prima crociata” (1843) och så den berömda ”La donna è mobile” ur ”Rigoletto” (1851).

Publiken blev i den senare delen av konserten allt mer entusiastisk, och applåderna lockade in solisterna till (väl förberedda, antar jag) extranummer: mer ur ”Carmen” och närmast outslitliga ”O sole mio”.

* * *

Eftersom det var helgkväll, bjöd Birgitta mig och Anna, som även hon fanns i publiken, på middag efteråt och hade därför beställt bord på en av Uppsalas bästa restauranger, Peppar Peppar, belägen på Suttungs gränd 3 alldeles nära Centralstationen.

Birgitta och jag beställde samma mat, till förrätt löjrom med västerbottenspaj, rödlök och gräddfil och till huvudrätt reninnanlår med mer västerbottenspaj plus kantarellsås och ljumma rotfrukter. Anna valde annan mat och åt också efterrätt. Vi avslutade med var sin dubbel espresso.