Morddrama på en sommarö i Bergslagen

När Maria Lang (Dagmar Lange) 1949 gav ut sin ”Mördaren ljuger inte ensam”, var homosexualitet sedan några år tillbaka visserligen tillåten mellan vuxna, men den var fortfarande ett ganska tabubelagt ämne. Jag minns själv från ett av mina sommarbesök hos en moster och hennes man i Berghamn i Ångermanland, hur de vuxna – även mina föräldrar – tisslade och tasslade om att två tyska män, i segelbåt på sommarbesök i hamnen, var homosexuella. Homosexualitet sågs ofta inte bara som något avvikande utan också som något i grunden perverst.

Maria Lang är inte känd som någon samhällsomstörtare eller radikal, men faktum är att hon i sin doktorsavhandling i litteraturhistoria (1944) om Pontus Wikner djärvdes vara tydlig med att han var homosexuell. Alltså var det inte något helt främmande ämne för henne, när hon några år senare i en deckare låter (sviken) kärlek mellan kvinnor utgöra motivet för det inledande mordet, utfört i hastigt mod. Sedan följer det ena av det andra – bland annat dödar den kvinnliga mördaren även sin rival, en man – hennes partner, det första mordoffret, är bisexuell.

Men den tillkallade detektiven, Christer Wijk, avslöjar henne till slut, med visst bistånd av Puck Ekstedt och Einar Bure, på det här stadiet ännu inte gifta men förälskade i varann.

Tekniskt är ”Mördaren ljuger inte ensam” en typisk, gammaldags pusseldeckare, där många av de agerande, bland annat på grund av trassliga inbördes (kärleks)relationer, kan misstänkas för att ha mordmotiv och dessutom, allihopa, rör sig runt i sommarnatten.

Samtidigt begränsar Lang antalet misstänkta till en begränsad krets, litteraturhistoriker, konsthistoriker, människor ur filmvärlden på tillfälligt sommarbesök, genom att förlägga handlingen till ett sommarställe på en stor men isolerad och i övrigt obebodd ö i en stor insjö i Bergslagen.

Christer Wijks förhör med de inblandade, allt efter pusseldeckarschemat, fångar till slut inte bara mördaren utan blottlägger också varför hon inte var den enda som mörklade sanningen.

Bokförlagan, återutgiven 2013, är bättre än filmatiseringen från samma år.