En film om jämställdhet – från Saudiarabien!

18 januari 2014 21:55 | Film, Politik | Kommentering avstängd

Jag skulle tro att flertalet svenskar som ser Haifaa Al Masours långfilm ”Den gröna cykeln” (”Wadjda”, 2012) får sina föreställningar om Saudiarabien, i vars huvudstad Riyadh handlingen äger rum, rejält omskakade på flera punkter.

Det starkt könssegregerade liv människor lever där är förvisso provocerande för en modern västerländsk publik, likaså männens rätt till månggifte, och (den givetvis också könssegregerade) skolans religiöst präglade normer och kontroll känns som hämtade från en annan värld.

Ändå tror jag att många häpnar över att det samhälle som filmen skildrar samtidigt, när det gäller teknik och prylar och vardagsbestyr, är ett så modernt samhälle.

Och trots att biografer inte tillåts i Saudiarabien, har den kvinnliga (!) regissören med ekonomiskt stöd av en finansiär ur kungafamiljen lyckats producera en långfilm, vars syfte måste anses vara samhällsförändrande, på gränsen till revolutionärt. (Filmen fick dock lov att spelas in i Dubai.)

Huvudpersonen, den tioåriga flickan Wadjda (Waad Mohammed), tänjer gränserna för vad flickor kan tänkas/får lov att göra. Hon är lite av en orosande i sin skola. Hon lyssnar på västerländsk popmusik. Hennes bäste vän är en jämnårig pojke, Abdullah (Abdullrahman Al Gohani), vars cykel hon får låna och i hemlighet lär sig cykla på.

Hennes egen högsta dröm är att få köpa den gröna cykel hon har sett i en cykelaffär.

Så genom småaffärer, bland annat i skolan, börjar hon bygga upp ett litet kapital för att kunna köpa cykeln, dock fortfarande för litet.

Men så får hon en idé om det stora ekonomiska språnget framåt: Med teknisk hjälp av en video tränar hon in kunskaper om Koranen, kunskaper som gör att hon – till lärarens häpnad – vinner en tävling i att korrekt återge långa citat ur Koranen.

För det får hon första pris i den här tävlingen, men när hon, tillfrågad om vad hon ska använda sitt fina pris till, glädjestrålande berättar, att hon ska köpa en cykel, inte bara fnissar kamraterna – fröken säger strängt, att prissumman kommer att reserveras för ett mer respektabelt ändamål.

Inte heller hennes mamma (Reem Abdullah) stöder från början dotterns planer att lära sig cykla och skaffa en cykel – mamman är till att börja med fullt upptagen av att försöka behaga sin man, eftersom denne, främst för att hans fru inte kan ge honom en son, är inriktad på att gifta sig med ytterligare en kvinna, som förhoppningsvis kan gå i land med den saken. Klyftan mellan den saudiska mans- respektive kvinnovärlden skildras brutalt öppenhjärtigt: Modern lagar vid ett tillfälle en riklig och festlig måltid åt mannen och hans (manliga) vänner, men hon själv och dottern får inte delta i måltiden utan delar på rester i ett rum bredvid. Sitt hopp sätter modern till en röd klänning hon har sett ut i en affär: den ska väl, åtminstone, få maken att hålla fast vid bara henne.

Men så sker inte. Maken gifter sig trots allt med den yngre kvinnan, sonföderskan in spe.

För modern sker således aldrig något under, men hennes tragedi bidrar till att förverkliga dotterns hetaste dröm: Plötsligt står hennes drömmars mål, den gröna cykeln, där hemma. Mamman har gett upp för egen del, inte köpt någon ny röd klänning, men förverkligat den frihetsdröm den gröna cykeln utgör för dottern, nästa generation.

Och i filmens slutscen får vi se tioåriga Wadjda cykla tillsammans med, ja cykla fortare än sin jämnårige killkompis.

Det här är en underbar film om politiska frihets- och jämställdhetsdrömmar.

Melodikrysset nummer 3 2014

18 januari 2014 12:02 | Film, Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | 12 kommentarer

I går var det vår bröllopsdag, så jag uppvaktade Birgitta med en stor vårbukett, och på kvällen bjöd jag henne på bio och restaurang. Hon hade valt ”12 Years a Slave”, vilket knappast har att göra med vårt förhållande, som för övrigt har varat mycket längre, och sen gick vi på Hambergs och åt ett jättestort, dubbelt fat med skaldjur.

Men i morse var det Melodikrysset som gällde som vanligt, eftersom det var lördagsmorgon.

Dagens kryss var inte särskilt svårt, för mig i alla fall.

Det enda jag fick fundera lite över var ”Jag marscherar vid din sida, min soldat”, insjungen av Yvonne Norrman.

Resten var lugna gatan.

Mig lyckades Anders Eldeman inte förvilla ens genom att spela Ted Gärdestads ”Jag vill ha en egen måne” på finska.

Jag är också tillräckligt gammal – dessutom gammal radiot – för att minnas Dean Martin i ”Sway” (1954).

Och ”Strövtåg i hembygden” med Mando Diao har jag i min egen skivsamling, inte bara för att den här CDn innehåller deras tonsättningar och insjungningar av dikter av Gustaf Fröding. Jag känner också till dem, eftersom sonen, Matti Dahl, och hans band har spelat förband åt Mando Diao.

Jag gick i skolan under en tid då man fortfarande sjöng psalmer där, och i mycket unga år gick jag i söndagsskola i mitt Juniskär söder om Sundsvall, så jag behövde inte hinten om ”Titanic” för att känna igen ”Närmare Gud till dig”.

Och för att hålla kvar vid filmvärlden: Jag har läst J R R Tolkiens ”Sagan om ringen” och vet således utan Enyas hjälp att en mycket åtråvärd ring där är gjord av guld.

Melodifestivalerna och Svensktoppen är mig också bekanta, så visst minns jag till exempel Roger Pontare och ”När vindarna viskar mitt namn” från Melodifestivalen 2000, så även ”Euphoria” med Loreen – den senare ingick i en dubbelfråga tillsammans med ”Känn ingen sorg, Göteborg” med Håkan Hellström.

Över huvud taget var den populärmusik som spelades i dag oftast mycket lätt att känna igen, så till exempel ”Hundar och ungar och hembryggt äppelvin”, som Alf Robertson 1977 gjorde efter Tim T Halls ”Old Dogs, Children and Watermelon Wine”.

Jag har redan nämnt Mando Diaos Fröding-skiva, men över huvud taget innehöll dagens kryss mycket som jag själv har på skiva.

Självklart har jag ”Maj på Malö” med och av Evert Taube, och texten, där det förekommer en handelsman Flinck, minns jag också. Texten finns förresten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Också duon Simon and Garfunkel, Paul Simon och Art Garfunkel, har jag allt av på skiva, så dem kan jag identifiera så fort jag hör ”Mrs Robinson” och det andra som spelades.

Och Miriam Makeba har vi en jättesamling skivor med allt sedan LP-tiden, så ”Pata Pata” har vi i flera olika versioner – förr i världen spelades den ofta som dansmusik på hustruns Social Evenings för Hammarskjöldfondens kursdeltagare från olika länder i Afrika.

Därmed är vi också tillbaka vid hustrun, Birgitta, och med tanke på det vi firade i går passar det väl bra att avsluta dagens kryssredovisning med en sång, signerad Olle Adolphson, också han rikligt representerad i vår skivsamling: ”Nu har jag fått den jag vill ha”.