En klassisk rövarhistoria

1 januari 2014 21:05 | Film | Kommentering avstängd

Butch Cassidy (det vill säga Robert Leroy Parker, 1866-1908) och Sundance Kid (det vill säga Harry Longabaugh, 1867-1908 – fast det finns uppgifter om att han levde ända till 1939) var mytomspunna rånare av den där typen som även påstods ha hjälpt fattiga.

George Roy Hills (regi) och William Goldmans (manus) film om dem, ”Butch Cassidy and the Sundance Kid”, 1969, visad i Sverige från samma år som ”Butch Cassidy och Sundance Kid”, betraktas allmänt som en stor film, vilket har med flera faktorer att göra: Huvudrollerna spelas, lysande, av Paul Newman (Butch Cassidy) och Robert Redford (The Sundance Kid). Landskapen, ofta vilda, fångas både realistiskt och fantasieggande i Conrad L Halls foto. Mellan de olika episoderna har man lagt ganska långa vinjettavsnitt som påminner om stumfilmseran, men där hörs också musik signerad Burt Bacharach (”Raindrops Keep Falling On My Head”).

Butch Cassidy och Sundance Kid sysslar med växlande framgång – pengarna tar hur som helst snabbt slut även när de rinner till – med bank- och tågrån. Bland annat rånar de Union Pacifics ”Overland Flyer” i tågets båda riktningar. Allt det här är gjort med gott humör – vid det andra rånet är sprängladdningen för kraftig, så det yr sedlar i luften. Och mitt i alltihopa anländer ytterligare ett kort tågsätt, som skjutsar ett gäng prisjägare, inhyrda av järnvägsbolaget, och de visar sig inte vara några dunungar.

Vi får också se Sundance Kid göra ett överraskande besök hos sin älskarinna, skollärarinnan Etta Place (Katharine Ross). Scenerna där han skjutsar henne på cykel är charmiga och lekfulla – över huvud taget känns allt i den här filmen, även rånen och de dödliga skotten, som en lek med västernschabloner mer än dirty reality.

De båda kumpanerna blir varse att det bland prisjägarna som är efter dem finns legendarer som Joe LeFors och den indianske spåraren ”Lord Baltimore”. De gör sitt bästa för att förvilla och undkomma förföljarna, men Lord Baltimore går inte att lura på villospår. Till slut är de uppträngda på ett högt berg och tvingas att, med livet som insats (den ene av dem kan inte ens simma), hoppa i en strid flod långt nedanför. Men även det här är gjort med ett slags evigt gott humör.

Läget blir ohållbart, och de båda kumpanerna beslutar sig för att fly landet, och för att inte bli upptäckta klär de inte bara upp sig utan tar också med skollärarinnan, inte mot henens vilja – hennes propra klädsel och fagra utseende hjälper till att få dem att se ut som ett anständigt och välbeställt sällskap på resa.

Komiken tar nästan över, när den här ligan anländer till en gudsförgäten håla i Bolivia. Genom sin klädsel, sin hudfärg och sin usla spanska – de får ofta tillgripa parlör – tilldrar sig vår rånarliga maximal uppmärksamhet.

Lika fullt lyckas de genomföra ett antal rån där också. Och sedan gäller det förstås att förflytta sig till en ny ort. De blir beryktade även i Bolivia, nu benämnda Los Bandidos Yanquis.

Någonstans här beslutar sig Etta för att återvända hem, och de skiljs förstås utan att fälla några tårar.

Butch och Sundance gör faktiskt också ett försök att växla in på den smala vägen. De tar jobb som väpnad eskort åt en man som ska frakta en lönekassa genom oländig vildmark. Deras boss blir dock på vägen tillbaka med alla pengarna skjuten av lokala banditer, som också hotar att skjuta de två gringos. De här båda vakterna/tidigare rånarna är emellertid ganska flinka med avtryckarna, så hela banditgänget stryker med, och de återtar inte bara lönekassan utan tar med sig också en laståsna som bärhjälp.

När de så anländer till en liten stad och anförtror sina hästar plus åsnan åt en av ortens killar, ser denne att åsnan är stulen – att stölden begick av de nu döda lokala banditerna vet han ju inte, så han går till polisen. Och denne, en rättskaffens företrädae för ordningsmakten, organiserar inte bara lokalt en jakt på de båda banditerna utan kallar också på militär hjälp.

Till en början klarar Butch Cassidy och Sundance Kid livhanken genom att förflytta sig en i taget under skydd av skottlossning från den andre. Men till slut är de inneslutna och är tvungna att försöka göra en utbrytning.

Vad de inte vet är att militären under tiden har anlänt och omringat deras gömställe. Så när de rusar ut med dragna pistoler är de chanslösa: de träffas av en skur kulor och faller.

Fast vi ser dem egentligen aldrig just dö. Mitt i skottsalvan fryser regissören fotografens bild, ungefär som det sker också i Bo Widerbergs slutscen i ”Elvira Madigan”.

Ett bättre nytt år!

1 januari 2014 14:21 | Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 19 kommentarer

Vid min ålder är förhoppningarna inför ett nytt år inte längre så himlastormande. För egen del är jag nöjd, om jag får leva något år till. Men barnen och barnbarnen önskar jag allt gott.

Jag ser också gärna att det lilla förtroende den sittande regeringen har kvar ytterligare eroderas, för att sedan ända i att den förlorar makten. Jag ser fram mot ett regeringsskifte, men jag skulle ju helst se att socialdemokratin förmådde att formulera ett socialdemokratiskt alternativ i stället för den socialliberalism light som i dag är kännemärket åtminstone för stora delar av partiledningen.

Men att steg för steg byta ut de där socialliberalerna (S) får väl bli nästa projekt.

* * *

Nyårshelgen tillbringar vi Öregrund, där gräsmattorna fortsatt är lika gröna som i höstas, då vi bommade igen huset för ett par månaders vintervila.

I går, på nyårsafton, var det min tur att laga mat, och jag dukade fram en måltid, som har hämtat inspiration från resor i unga år till sydligare nejder.

I början av 1960-talet var jag med på en socialdemokratisk ombudsmannaresa – jag var själv då deltidsarvoderad ombudsman i Studentförbundet – till Israel, och jag hade av min gode vän Hans O Sjösröm tipsats om vänner till honom på en kibbutz i norra delen av landet, som jag kunde besöka och på så sätt också få en iblick i hur kibbutzer fungerade. Jag hade med mig min kompis partiombudsmannen Sören Thunell, och vi stannade också kvar över natten i ett av kibbutzens enkla gästhem. Nästa morgon åt vi frukost i matsalen, och där fick vi något som jag tyckte var gott: skivor av tomater och gul lök, givetvis odlade på kibbutzen.

Vid senare besök i forna Jugoslavien och Grekland fann jag, att det här, tillsammans med bland annat rökt lammkött, kan varieras till olika mycket närande och framför allt goda mål.

Så jag har nu i åratal lagat en plockmåltid, som har sina rötter i östra medelhavsregionen.

Man skär alltså strimlor av kött från en rökt lammfiol, och finns det ingen sådan i affären, kan man – har jag upptäckt – faktiskt också använda sig av rökt kalkonlår.

Till detta serverar jag skivade tomater, skivad gul lök, strimlad isbergssallad, svarta oliver, pepperoni och stänger av fetaost. Det här är i sig så smakrikt, att någon särskild kryddning inte behövs.

Till det här lägger man lämpligen också vitt bröd av baguettetyp.

Rött vin går utmäkt till det här, men vi har generellt – självvalt, av hälsoskäl – övergått till att dricka lättöl eller vatten till maten. I det här fallet är lättöl att föredra.

* * *

Nyårsaftonen i övrigt tillbringade vi till stor del framför TVn.

Vi tycker fortfarande, trots vår egenvalda helnykterhet, att ”Grevinnan och betjänten” närmast är ett måste på nyårsafton.

Bland det vi sedan också såg i TV fanns en långfilm, ”Butch Cassidy och Sundance Kid” – jag ska försöka återkomma till den.

Fast senare, fram mot tolvslaget, bytte vi till radio: hörde diktuppläsningen och lyssnade på domkyrkornas klockor runt om i Sverige – det senare har inget med tro att göra. Radion bjöd också på musik i nyårsnatten.

Redan före tolvslaget fick dock radion konkurrens av ljudet av smällare och raketer, och en lite stund öppnade vi också glasverandans dörr ut mot trädgården och beskådade de färggranna fyrverkerier, som sprakade och förgrenade sig mot natthimlen.

På själva tolvslaget drack vi var sitt glas bubbel, numera alkoholfri Chapel Hill, inköpt av mig på Konsum.

Ett gott, ja ett bättre nytt år önskar jag er alla!