Ledningsturbulens i norska Senterpartiet

Senterpartiet backade visserligen en smula i höstens stortingsval, med 0,7 procentenheter och 1 mandat, men landade ändå på 5,5 procent och 10 mandat. Mycket sämre gick det för regeringspartnern på vänsterkanten Sosialistisk Venstre, men det är i SP, inte SV, som det nu har utbrutit en häftig debatt i ledningsfrågan.

Jag vill på intet sätt överdriva min personliga betydelse för att det norska mittenpartiet Senterpartiet, ett parti lite av det forna svenska Bondeförbundets slag och med sina väljare främst på landsbygden, valde att gå i koalition med Norges politiska vänster, men jag har faktiskt en gång i världen haft SPs förra ordförande Anne Enger Lahnstein som bordsdam under en svensk nobelmiddag, där jag i mitt samtal med henne startade med att demonstrera mina relativt ingående kunskaper om norsk politik – det visade sig också att norska ambassaden i Stockholm hade briefat henne i förväg om det här. Nå, hur som helst ägnade jag en stor del av vår middagskonversation åt att argumentera för att SP skulle ha mycket att vinna på ett samarbete med Arbeiderpartiet. Dock fick jag lägga ner en del möda på att lugna henne i fråga om Arbeiderpartiets EU-entusiasm – SP var häftigt engagerat mot norsk EU-anslutning – men jag argumenterade för att den här kontroversiella frågan nog kunde bordläggas och blev, tror jag, när jag deklarerade att jag för egen del var mot svenskt EU-medlemskap, till slut trovärdig i hennes ögon i den här inflammerade debattfrågan.

Enger och hennes parti gick sedan också in i ett rödgrönt regeringssamarbete. SP fick i stortingsvalet 1993 hela 16,7 procent, så vi talar om ett parti som inte var helt marginellt.

Jag berättar det här därför att norska Klassekampen har lyckats intervjua Anne Enger om den turbulens som har drabbat hennes gamla parti efter valet och den röd-gröna regeringens fall. Det som har fått henne att bryta tystnaden är den sittande SP-ledaren Liv Signe Naversetes beslut att efter att ha fått kritik avisera sin avgång.

Inom SP har det här beskedet skapat ytterligare turbulens. En rad partiföreträdare har krävt också den ena viceordförandens, Ola Borten Moes, avgång. Nu kontrar Enger med att i så fall även den andra vice ordföranden, Trygve Slagsvold Vedum, som av en del SPare ses som tänkbar ny partiordförande, bör ställa sin plats till förfogande. Därmed stöder Enger Naversete, som i lördags uttalade, att det extraordinära landsmöte hon har utlyst fritt ska få välja både ny partiordförande och nya vice ordförande.

Engers uttalande kan knappast tolkas som blott och bart formellt.

Hon betecknar för egen del de åtta åren i den röd-gröna regeringskoalitionen som i sak framgångsrika och ser, även om hon uttrycker sig försiktigt, politiska kursskiljaktigheter som orsaker till de personstrider, som nu har brutit ut inom partiet. Naversete är en varm anhängare av det rödgröna samarbetet, medan Ola Borten Moe har varit kritisk mot framför allt samarbetet med SV.

Var ommöbleringen i SPs topp slutligen landar är inte klart. En av de utpekade ledarfavoriterna, Marit Arnstad, tycks hur som helst gärna se ett återupprättat mittensamarbete med Kristelig Folkeparti och liberala Venstre, vilket förstås tekniskt är möjligt så länge de här båda andra mittenpartierna står utanför den högerregering, som nu styr i Norge.

En variant som också diskuteras i partiet är att utse Marit Arnstad till parlamentarisk ledare, medan Trygve Slagsvold Vedum väljs till partiledare.

Både Arnstad och Vedum hör i huvudsak hemma i samma politiska kurs som har präglat SP under Naversetes ledning, och skulle de bli valda, kommer också det röd-gröna samarbetet i Stortinget att bestå i sina huvuddelar. Men det finns i partiet samtidigt hos somliga en skepsis framför allt mot ett samarbete med SV och hos ännu fler en lockelse till att åter fördjupa samarbetet med framför allt KrF.