Danska (S) nästan tillbaka på sin nivå från förra valet

Danska Socialdemokratiet närmar sig åter resultatet i valet den 15 september 2011, 24,8 procent: I Gallups senaste mätning för Berlingske Tidende får partiet 23,8 procent (+ 1,1 jämfört med föregående mätning).

Regeringspartnern socialliberala Det Radikale Venstre, som fick 9,5 procent i förra valet, ökar också, från 7,7 procent i förra mätningen till nu 8,4 procent, vilket är lika med + 0,7.

Sämre går det för det tredje regeringspartiet, Socialistisk Folkeparti, som i förra valet fick 9,2 procent men periodvis har legat mycket högre. I förra mätningen fick SF 4,6 procent, men nu har stödet minskat med ytterligare 0,7 procentenheter och ligger därmed på 3,9.

Vänster-mittenregeringens obstinata stödparti i Folketinget, den röd-gröna och feministiska Enhedslisten, som i valet fick 6,7 procent, stöddes i decembermätningen av 10,8 procent och ökar nu med ytterligare 0,3 procentenheter till 11,1 procent.

Det allmänborgerliga Venstre, som i valet fick 26,7 procent, är fortfarande Danmarks utan konkurrens största parti men backar nu något: med 0,4 procentenheter från 27,5 procent i december till 27,1 procent nu.

Ännu dystrare ser det ut för Det Konservative Folkeparti, som i valet fick 4,9 procent och i decembermätningen 4,7 procent: Nu är partiet nere i 3,6 procent (-1,1 procentenheter).

Liberal Alliance står i stort sett stilla: 5 procent i valet 2011, 5 procent i decembermätningen och 4,8 procent nu (= -0,2 procentenheter).

Däremot fortsätter Dansk Folkeparti att stärka sin ställning: från 12,3 procent i valet till 15,6 procent i december och 16,6 procent nu (= + 1,0 procentenheter).

Någon analys av hur väljarströmmarna har gått föreligger inte, men en inte särskilt djärv gissning är att SF har tappat en stor del av sina väljare till Enhedslisten men till en mindre del också till (S).

Socialdemokratiet, som fortfarande ligger på en historiskt låg nivå, har med all säkerhet tappat missnöjesväljare till Dansk Folkeparti.

Tragedi på en lantkyrkogård filmad för andra gången

Maria Langs (Dagmar Langes) ”Tragedi på en lantkyrkogård” kom ut 1954 och har 2013 kommit ut i ny upplaga på Norstedts. Jag har skrivit om boken – du kan hitta texten ovan under Kulturspegeln, Deckare.

Den här boken filmades relativt tidigt, 1960, av Arne Mattsson och kallades då ”När mörkret faller”. Det är en alls inte oäven filmatisering, gjord i svart-vitt, men den tar sig – med Maria Langs goda minne, har jag förstått – friheter jämfört med bokoriginalet: Bokens amatördeckare Puck Bure är inte med i den här filmversionen, och, kanske ännu mer anmärkningsvärt: mördaren är i filmen en annan än i boken. Läs mer ovan under Kulturspegeln, Film.

Den nya filmversionen, från 2013 och regisserad av Christian Eklöw och Christopher Panov, är på de nämnda punkterna trognare mot bokoriginalet. Dock har persongalleriet i detta rationaliserats en aning, vilket faktiskt är en fördel: Maria Lang hade ofta en benägenhet att ha lite för många personer med i handlingen, samtliga försedda med mordmotiv och avsaknad av alibi. Å andra sidan blir miljöskildringen inte riktigt lika tydlig som i bokoriginalet och faktiskt också i Mattssons gamla filmversion.

Våldsamt spännande blir heller aldrig den nya filmversionen. Men på det hela taget är den OK underhållning.

Sen innehåller den här filmatiseringen liksom flera andra av de nya två element som jag irriteras över:

Dels finns där, särskilt i slutscenerna, en antydan om att Puck (Tuva Novotny) och detektiven, Christer Wijk (Ola Rapace), dras till varann. Det här understryks av att Pucks man Einar Bure (Linus Wahlgren) – märk att Puck och han är relativt nygifta – visar synbart intresse för en annan kvinna. Det här har ingen motsvarighet i Maria Langs bok.

Dels är ett av Christer Wijks karaktärsdrag även i den här filmen att Ola Rapace ibland visar upp ett menande leende, ett leende som får mig att önska att regissören i stället hade tagit livet av detektiven.