Nu är djävulen lös på Dramatens stora scen

Michail Bulgakov (1891-1940) var en av Sovjetunionens främsta författare, till att börja med också uppburen av dess kommunistiska toppskikt – Stalin själv lär ha sett ”Familjen Turbins dagar”, dramatiseringen av Bulgakovs tidiga roman ”Det vita gardet”, inte mindre än 13 gånger.

Men det var inte lätt att behaga dem som enväldigt styrde i landet. Den roman som är Bulgakovs främsta, ”Mästaren och Margarita”, över huvud taget en av de stora prosaverken i världslitteraturen, gavs aldrig ut under hans livstid. Bulgakov arbetade med den 1928 fram till sin död 1940 – hann både bränna och skriva till delar – men den publicerades, som följetong, först 1966-1967 och gavs ut som samlad volym 1967. Och inte förrän 1973 gavs den ut ocensurerad på ryska.

Redan 1971 kom dock Lars Erik Blomqvists översättning till svenska ut, i originalpocket på AWE Gebers – senare har den återutgetts av Norstedts, i vilket detta förlag har inlemmats. Jag läste den svenska översättningen tidigt och entusiastiskt. (Någon snodde för övrigt mitt ursprungliga exemplar, men jag har senare köpt ”Mästaren och Margarita” i ny pocketutgåva.)

”Mästaren och Margarita” har också satts upp, bearbetad till teaterpjäs, på oräkneliga teatrar runt om i världen.

I det fallet finns ingen kanoniserad teaterversion. När nu Dramaten har satt upp den på Stora scenen (premiär 16 januari 2014), har dramatiseringen gjorts av Niklas Rådström. För regin står Stefan Metz och för scenografin – vi rör oss, med en smula varierat fokus, i samma scenrum – Alex Taragüel Rubio.

Jag hade problem med den här föreställningen, delvis av banala skäl: De biljetter vi lyckades få gällde platser i första radens fond, varifrån det faktiskt – inte bara för min hustru, som har hörsnäckor – under långa perioder var svårt att höra alla replikerna. Dessutom hade vi framför oss personer – inget ont om dem! – som skymde sikten för oss, så att vi hela tiden måste försöka luta oss åt vänster eller höger för att se vad som hände på scenen. Det här kunde inte vår flera årtionden gamla läsning av romanen kompensera.

Dessutom spelade flera av skådepelarna flera olika roller i den här dramatiseringen.

Inte heller begrep jag riktigt vitsen med att låta Mästaren/Jesjua spelas av en kvinna, vilket inte är någon anmärkning mot Elin Klingas sätt att spela – men den här lesbiskt anstrukna vinklingen finns knappast hos Bulgakov. Det fanns heller inga problem med Hans Klingas sätt att spela satansgestalten Woland, Jennie Silfverhjelms tolkning av rollen som Margarita eller Johan Holmbergs scenframställning av Korovjev.

Handlingen, sådan vi ser den på scenen, blir likväl svårtolkad. Kanske är det djävulen som har haft en hand med i spelet och styrt uppsättningen på Dramaten.

Palmepriset till Rosa Taikon, en viktig markering också med anledning av romernas allt mer utsatta situation

I fredags var jag och Birgitta i Riksdagen för att närvara vid utdelningen av 2013 års Olof Palme-pris. Det har genom åren tilldelats en rad internationellt bemärkta personer, men i år gick priset till en svensk, Rosa Taikon. Svensk, ja – men också rom, därmed en företrädare för en folkgrupp som nu åter utsätts för en tilltagande diskriminering. Jag behöver där inte nöja mig med att hänvisa till vad romer i länder som Rumänien och Ungern utsätts för – en del av dem drivs hit för att tigga ihop pengar till familjens överlevnad och lever här, även vintertid, under omständigheter som vi har fått ta del av i TV. Polisen i Skåne har fört särskilt register över romer, så väl åldringar som små barn, alla tydligen – oberoende av faktiskt leverne – misstänkta för att vara åtminstone presumtiva brottslingar.

Rosa Taikon, själv en mycket skicklig skilversmed – jag och Birgitta var i november 2011 på vernissagen till hennes utställning på Nordiska museet – tilldelades 2013 års Olof Palme-pris ”för sin livslånga kamp för mänskliga rättigheter”, och hon skrädde inte orden i fråga om det jag skriver om ovan, när Pierre Schori hade läst upp motiveringen och hon ur Lisbet Palmes hand tillsammans med ytterligare personligt understrykande av motiveringen mottog priset, 75.000 USD.

Rosa uppehöll sig i sitt tacktal främst vid romernas åter igen allt mer utsatta läge men framhöll också, att hon såg priset inte som något som gavs bara till henne själv utan också till hennes nu avlidna syster, Katarina Taikon. Jag har skrivit om mina publiceringar av texter av Katarina, till exempel om Katizi, i samband med att jag skrev om Rosas utställning på Nordiska museet – se vidare ovan under Kulturspegeln, Konst & museum.

Och liksom vid den vernissagen medverkade vid prisutdelningen i Riksdagen Hans Caldaras och medmusiker.

Efter prisceremonin fick vi tillfälle att hälsa på både Rosa Taikon och Lisbet Palme, även paret Palmes söner Mårten och Joakim som vi känner sen gammalt. Och på vägen ut hade vi en pratstund med bland andra Stefan Löfven.

Under mottagningen efteråt återsåg jag många gamla vänner, bland annat arbetskamrater från min tid på den socialdemokratiska partiexpeditionen.

* * *

Palme-priset har genom åren tilldelats bland andra Cyril Ramaphosa, Václav Havel, Hannan Ashrawi, Anna Politskovskaja, Aung San Suu Kyi och Kofi Annan.