I bitterljuv ton men ändå hårtslående

29 januari 2014 22:21 | Musik, Politik | 2 kommentarer

I arbetet med texten om den just avlidne Pete Seeger (1919-2013) letar jag fram texten till och även hans insjungning av ”Turn! Turn! Turn!”, och lite senare lyssnar jag på hela LPn från 1962 där den ingår, ”The Bitter and the Sweet” – mitt exemplar är numrerat CBS SBPG 62488).

Skivan är inspelad på The Bitter End, belägen på 147 Bleeker Street i Greenwich Village i New York – jag har varit där, fast senare.

Seeger ackompanjerar sig själv, till att börja med på tolvsträngad gitarr, men lite senare plockar han också fram banjon – och till exempel ”Around and Around Old Joe Clark” blir på så sätt ett smittsamt stycke square dance.

Traditionella melodier från USA och de brittiska öarna – den skotsk-amerikanska ”Barbara Allen” är ytterligare ett exempel – blandas med melodier från Spanien och USA; en av de senare är signerad Leadbelly, Huddie Ledbetter.

En underbar (och rolig) bro slås mellan de här båda delarna i världen i en låt signerad Malvina Reynolds, ”(I Want to Go to) Andorra”. Hennes längtan dit visar sig ha att göra med att landets hela försvarsbudget är på $ 4.90!

Föga förvånande sjunger Pete Seeger här också sin egen ”Where Have All the Flowers Gone?”, vars text är en adaption av en passage i Michail SjolochovsStilla flyter Don”. Du hittar sångtexten plus en svensk översättning ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Den och ytterligare en av sångerna på den här skivan, ”We Shall Overcome”, finns också i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) – och självklart finns även i det här fallet både originaltext och svensk översättning överförda också till Kulturspegeln, Sångtexter.

När jag gav ut ”Upp till kamp!” 1970, skrev jag förstås till Pete Seeger och bad om tillstånd att få återge de texter han hade skrivit eller var inblandad i. Jag fick så småningom ett svar, där han inte så mycket bekymrade sig om den pekuniära ersättningen. Men eftersom jag hade skrivit att syftet med boken var att återupprätta arbetarrörelsens klassiska sångtradition, ville han ge mig ett gott råd: Förlita dig inte alltför mycket på det skrivna ordet!

Själv sjunger han nu tillsammans med änglarna – om alltså han har rätt och jag fel i religiösa frågor – sin egen ”Turn! Turn! Turn! (To Everything There Is a Season)”, vars text han hämtade ur Predikaren. Själv nöjer jag mig med att lyssna på hans egen insjungning på den här skivan.

Pete Seeger, 1919-2014

29 januari 2014 17:44 | Last chorus, Musik, Politik | 9 kommentarer

Så dog han då till sist, Pete Seeger, men han var ju faktiskt 94 år.

Han var långt in i sin mycket höga ålder en levande och fortsatt verksam legend, som hade sjungit ihop med och/eller inspirerat många av de allra största inom amerikansk folkmusik i vid mening, sådana som Woody Guthrie, Bob Dylan, Joan Baez och Bruce Springsteen.

Hans soloskivor är oräkneliga, men han har också framträtt och gjort skivor tillsammans med grupper.

Redan runt 1940 var han med om att bilda The Almanac Singers, som utöver honom själv bestod av bland andra Lee Hays, Woody Guthrie, Bess Lomax, Sis Cunningham, Mill Lampell och Arthur Stern. Den här gruppen var uttalat agiterande och sjöng bland annat på fackföreningsmöten.

Ett ännu större publikt genomslag fick hans grupp The Weavers, vars ”Goodnight Irene” blev en landsplåga inte bara i USA utan också här i Sverige. I The Weavers, som blev den första riktigt stora folksånggruppen, ingick, förutom Seeger, Lee Hays, Fred Hellerman och Ronnie Gilbert.

Jag ser att Carsten PalmaerAftonbladets kultursida (29 januari 2014) gör ett stort nummer av att den nu så hyllade Seeger var kommunist, men i meningen medlem i kommunistpartiet var han det under relativt kort tid i unga år, från 1941-1950. Däremot var han fortsatt socialist, också det ett mycket tvivelaktigt ställningstagande i USA, och mycket riktigt hörde han till de kulturpersonligheter, som förföljdes under McCarthy-eran.

Och politiskt radikal fortsatte han att vara genom att mycket aktivt engagera sig i de svarta amerikanernas frihetskamp och mot Vietnamkriget och även USAs krig i Irak.

Under senare delen av sitt liv blev han också en mycket aktiv miljöaktivist.

Mer om den politiskt radikale Pete Seeger kan du läsa ovan under Kulturspegeln, Musik, Seeger, Pete. Där finns också artiklar om ett antal av hans skivor.

Som sångare förkroppsligade Pete Seeger begreppet folksinger.

Mycket av det han har sjungit in – jag skulle tro att jag har åtminstone Sveriges största samling av Pete Seeger-plattor, vinyl så väl som CD – är traditionellt material, till exempel ballader från USA och de brittiska öarna men också sånger från Afrika, Latinamerika, ja alla världens hörn.

Men i motsats till många andra är han inte bara traditionsbärare utan sjunger gärna också sånger som uttrycker protest och kräver radikal förändring.

Fast till formen är varken de sånger han själv skrev eller de han tolkade det vi kallar kampsånger, och de kan ibland ha poetisk eller ironisk form och ändå vara lika hårtslående. Har krigets förödelse skildrats mer brutalt än i den bittervackra ”Where Have All the Flowers Gone”? Kan medelklassens strävsamma men likformiga liv skildras mer träffsäkert än i hans tolkning av Malvina Reynolds’ ”Little Boxes”? Kan politisk kamp få ett mer poetiskt (och samtidigt lika uppfordrande) uttryck än i ”If I Had a Hammer”, som han skrev tillsammans med Lee Hays? Lyckades han inte bredda den amerikanska medborgarrättsrörelsen till att omfatta också allt flera vita genom sin insjungning av ”We Shall Overcome”? Bidrog han inte även till att bredda stödet för de svarta sydafrikanernas kamp genom att sjunga ”Wimoweh”, Solomon LindasMbube? Var inte hans ”Waist Deep In the Big Muddy” en fantastisk sång mot vietnamkriget?

Och klarare än många andra amerikanska radikaler ställde han sig också på arbetarklassens sida, sjöng ofta och gärna ”Which Side Are You On?”, med text 1932 av gruvarbetarhustrun Florence Reece.

Jag är inte religiös, men det var Pete Seeger, och var och en bör ju ha rätt att i samband med död och begravning hedras i enlighet med sin egen tro.

Pete Seeger skrev 1954 en sång som till innehållet ligger mycket nära sin förlaga, som man hittar i Predikaren i Bibeln.

Den spelades in av The Limeliters 1962; året därpå sjöngs den in av Judy Collins.

1965 blev den en jättehit med The Byrds.

Turn! Turn! Turn!

Text (med bibeltext ur Predikaren som förlaga) och musik: Pete Seeger, 1954

Chorus:
To everything (turn, turn, turn)
There is a season (turn, turn, turn)
And a time for every purpose under heaven.
A time to be born, a time to die
A time to plant, a time to reap
A time to kill, a time to heal
A time to laugh, a time to weep.

A time to build up, a time to break down
A time to dance, a time to mourn
A time to cast away stones
A time to gather stones together.

A time of war, a time of peace
A time of love, a time of hate
A time you may embrace
A time to refrain…from embracing.

A time to gain, a time to lose
A time to rend, a time to sew
A time of love, a time of hate
A time of peace…I swear it’s not too late.

Pete Seeger har själv sjungit in den här sången på LPn ”The Bitter and the Sweet” (Columbia CL 1916, 1962), som senare också gavs ut som CD.

Text, noter och gitarrackord finns i ”The Bells of Rhymney and Other Songs and Stories from the singing of Pete Seeger” (Oak Publications, 1964). Där finns också några tilläggsverser, som Pete sjöng tillsammans med sina barn.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^