Maria Lang-deckare, filmad enligt löpande band-principen

Ett antal gamla Maria Lang-deckare har återutgivits, och samtidigt har fem av hennes böcker filmatiserats. Eftersom de ledande karaktärerna återkommer, spelas de av samma skådespelare: Berättarperspektivet är i böckerna så väl som filmerna Pucks (Tuva Novotny), i det här aktuella fallet svårt förkyld, vilket markeras med halsduk. Bekant med trakten – bergslagsbygd, närmare bestämt Rödbergshyttan – är hennes man, Einar Bure (Linus Wahlgren), men den riktigt centrala rollen intas i den här historien av deras vän, Christer Wijk (Ola Rapace), anställd på Riksmordkommissionen i Stockholm. Det som har fört den senare till den här miljön är Gabriella Malmer (Lisa Henni): komissarie Wijk har blivit kär och ämnar ingå förlovning med föremålet för sin kärlek.

Ett mord äger rum i familjekretsen i den här bruksherrgården, och ett gammalt uppdagas. När det gäller huvudintrigen ber jag att få hänvisa läsarna till min recension av den underliggande boken av Maria Lang (Dagmar Lange). Du hittar texten ovan under Kulturspegeln, Deckare.

Filmatiseringen följer, åtminstone i grova drag, handlingen i boken, även om den senare är mycket mer detaljerad och sålunda mer begriplig.

Några rutinerade skådespelare gör ett par av rollerna: Anita Wall spelar faster Fanny, disponent Fredrik Malmers (Måns Westfelt) syster, och Anders Ekborg gör rollen som Jan-Axel – någon Jan-Axel finns inte i Langs original. Nämnas bör också Andreas Nilsson som Otto.

Regissören, Daniel Di Grado, har i en del avseenden gjort ett hyggligt jobb, men eftersom jag, trots att jag såg filmen först, fick lov att läsa bokförlagan innan alla bitarna föll på plats, har nog också den här filmdelen sina brister.

Kyssar som ändar med döden

Maria Lang – Dagmar Lange – har som metod att presentera sitt persongalleri genom att minutiöst beskriva de agerandes klädsel. Huruvida alla dessa klädesplagg kom från tidens modemagasin eller speglade ett genuint intresse hos henne själv, vet jag inte.

I hennes deckare från 1953, ”Rosor, kyssar och döden” (återutgiven av Norstedts 2013), är miljön, herrgården Rödbergshyttan i Bergslagen, dessutom inbäddad i rosor. Oftast namnges rosorna inte, men på ett ställe nämns tre tehybrider vid namn: den gula President Herbert Hoover, den vita Charles Mallerin och den vita Virgo. Jag vet ju inte om de här rosorna är tillräckligt härdiga för bergslagsklimatet, men åtminstone två av dem var vid tiden för bokens publicering så pass nya att de omöjligt, som antyds på ett annat ställe i boken, kan vara bevarade delar av en gammal trädgård.

Inte för att det här spelar någon större roll, men det här stärker min läsarkänsla av att de här rosorna liksom de många namngivna klädesplaggen med sina snitt och olika färger utgör rekvisita i den teater Lan/Lange förevisar.

Däremot lyckas hon nästan aldrig individualisera sina rollfigurer genom att låta dem tala ett individuellt färgat, karaktäristiskt språk. Men i den här boken finns faktiskt en udda gubbe, Udda-Kalle, som talar bergslagsmål.

Fast nu har jag onödig länge varit bara kritisk – den här boken har faktiskt goda deckarsidor också.

Till Langs/Langes talanger hör att skapa läslockande inledningar. I den här boken får Puck och Einar Bure en inbjudan till ett förlovningskalas, och inte nog med det: Den som, till deras stora överraskning, tänker förlova sig är deras gode vän, kriminalkommissarie Christer Wijk. Och eftersom den han ska förlova sig med, Gabriella Malmer, har sitt hem, herrgården Rödbergshyttan, inte så långt från den bilväg de ändå ska ta, svänger de in i förväg för att hälsa på.

I den här miljön råkar de snart ut för mystiska händelser: gamle disponenten, Fredrik Malmer, ändrar plötsligt sitt testamente, med Christer och Puck som inkallade vittnen, och sedan på natten hör Puck egendomliga ljud och hittar disponent Malmer död och husföreståndarinnan som vakade vid bädden nedsövd, drogad.

Sedan visar det sig att det här stället ruvar på fler mysterier och hemligheter. Vad hände egentligen med den sköna Udda-Gertrud, som försvann? Fyndet av hennes lik, som har legat nedgrävt i ett par årtionden i en jordkällare, bidrar till att kasta ljus över mörka händelser, både nu och i det förflutna.

På klassiskt pusseldeckarvis avslöjar också Christer Wijk mördaren och ställer, först efter att ha gjort en kringgående rörelse, bland annat ha slagit upp sin förlovning, den som är skyldig inför entydigt utpekande bevis. Det här leder också till att mördaren tar sitt eget liv.

Man får väl lov att säga att upplösningen tog överraskande lång tid. Det fanns ju ändå en hint i form av ett markant minskat belopp i gamle disponentens ändrade testamente.