En film om jämställdhet – från Saudiarabien!

18 januari 2014 21:55 | Film, Politik | Kommentering avstängd

Jag skulle tro att flertalet svenskar som ser Haifaa Al Masours långfilm ”Den gröna cykeln” (”Wadjda”, 2012) får sina föreställningar om Saudiarabien, i vars huvudstad Riyadh handlingen äger rum, rejält omskakade på flera punkter.

Det starkt könssegregerade liv människor lever där är förvisso provocerande för en modern västerländsk publik, likaså männens rätt till månggifte, och (den givetvis också könssegregerade) skolans religiöst präglade normer och kontroll känns som hämtade från en annan värld.

Ändå tror jag att många häpnar över att det samhälle som filmen skildrar samtidigt, när det gäller teknik och prylar och vardagsbestyr, är ett så modernt samhälle.

Och trots att biografer inte tillåts i Saudiarabien, har den kvinnliga (!) regissören med ekonomiskt stöd av en finansiär ur kungafamiljen lyckats producera en långfilm, vars syfte måste anses vara samhällsförändrande, på gränsen till revolutionärt. (Filmen fick dock lov att spelas in i Dubai.)

Huvudpersonen, den tioåriga flickan Wadjda (Waad Mohammed), tänjer gränserna för vad flickor kan tänkas/får lov att göra. Hon är lite av en orosande i sin skola. Hon lyssnar på västerländsk popmusik. Hennes bäste vän är en jämnårig pojke, Abdullah (Abdullrahman Al Gohani), vars cykel hon får låna och i hemlighet lär sig cykla på.

Hennes egen högsta dröm är att få köpa den gröna cykel hon har sett i en cykelaffär.

Så genom småaffärer, bland annat i skolan, börjar hon bygga upp ett litet kapital för att kunna köpa cykeln, dock fortfarande för litet.

Men så får hon en idé om det stora ekonomiska språnget framåt: Med teknisk hjälp av en video tränar hon in kunskaper om Koranen, kunskaper som gör att hon – till lärarens häpnad – vinner en tävling i att korrekt återge långa citat ur Koranen.

För det får hon första pris i den här tävlingen, men när hon, tillfrågad om vad hon ska använda sitt fina pris till, glädjestrålande berättar, att hon ska köpa en cykel, inte bara fnissar kamraterna – fröken säger strängt, att prissumman kommer att reserveras för ett mer respektabelt ändamål.

Inte heller hennes mamma (Reem Abdullah) stöder från början dotterns planer att lära sig cykla och skaffa en cykel – mamman är till att börja med fullt upptagen av att försöka behaga sin man, eftersom denne, främst för att hans fru inte kan ge honom en son, är inriktad på att gifta sig med ytterligare en kvinna, som förhoppningsvis kan gå i land med den saken. Klyftan mellan den saudiska mans- respektive kvinnovärlden skildras brutalt öppenhjärtigt: Modern lagar vid ett tillfälle en riklig och festlig måltid åt mannen och hans (manliga) vänner, men hon själv och dottern får inte delta i måltiden utan delar på rester i ett rum bredvid. Sitt hopp sätter modern till en röd klänning hon har sett ut i en affär: den ska väl, åtminstone, få maken att hålla fast vid bara henne.

Men så sker inte. Maken gifter sig trots allt med den yngre kvinnan, sonföderskan in spe.

För modern sker således aldrig något under, men hennes tragedi bidrar till att förverkliga dotterns hetaste dröm: Plötsligt står hennes drömmars mål, den gröna cykeln, där hemma. Mamman har gett upp för egen del, inte köpt någon ny röd klänning, men förverkligat den frihetsdröm den gröna cykeln utgör för dottern, nästa generation.

Och i filmens slutscen får vi se tioåriga Wadjda cykla tillsammans med, ja cykla fortare än sin jämnårige killkompis.

Det här är en underbar film om politiska frihets- och jämställdhetsdrömmar.