Ny lag från EU hotar mångfalden

Jag och Birgitta hör till de trädgårdsentusiaster som, med växlande framgång, har försökt odla ovanliga växter från andra länder i vår trädgård i Öregrund.

Själv har jag gjort misslyckade försök att få vallmo från en grekisk klosterträdgård och alaskalupin från Ísland att gro i mitt stenparti i Öregrund – men vi har lyckats väl med vallmofrö och framför allt frö från en liten malva, fröer som från början min nu döda mamma fick sig tillsända i kuvert från släktingar i vår hemby Juminda i Estland.

Birgitta rafsade vid ett tillfälle, när hon var svensk FN-delegat, under ett uppehåll i en bussutflykt ute på prärien av några fröställningar som stack upp ur snön, och de här fröna fick hon att gro i Öregrund. Vi grunnade länge över de vita blommorna, senare fröställningarna, men när vi drog upp en av plantorna, gick det upp ett ljus: Det här var vildmorot, förgrenad och knölig till formen men lika fullt morot. Den fröspred sig själv senare, inte bara i det land där Birgitta hade sått de medförda fröna. Vi hittade till och med exemplar på allmänningen utanför staketet.

Vi har, medges självsvåldigt, ökat mångfalden, men nu hotar en ny lag från EU mångfalden, berättar Allt om trädgård i en stor artikel i nummer 2 2014.

Från början tänkte EU till och med stoppa fröbyte mellan amatörodlare, men det väckte så stor ilska, att man har backat: Man får även fortsättningsvis odla och skörda egna frön i sin egen trädgård, också byta frön med andra.

Men kraven om provodling och registrering av marknadsförda blomfrön (men även en del andra frön, till exempel somliga köksväxter) är en kostsam procedur – kostnaden kan bli mellan 3.500 och 8.500 kronor per sort – vilket med all säkerhet kommer att leda till minskad mångfald, det vill säga likriktning. Det här är mycket mer obehagligt än det faktum att kostnaderna ökar. På sikt kommer en stor del av de frön, som säljs i små kvantiteter, att försvinna från marknaden.

Något riktigt hållbart skäl till det här har jag inte sett redovisas, och jag betvivlar att det finns något. Som vanligt är det väl de stora producenterna som har tryckt på.

Också i övrigt är det väl som vanligt: EU-politikerna drivs av en fullkomligt pervers lust att göra Europas länder, deras folk och kulturer likformiga.

Morddrama på en sommarö i Bergslagen

När Maria Lang (Dagmar Lange) 1949 gav ut sin ”Mördaren ljuger inte ensam”, var homosexualitet sedan några år tillbaka visserligen tillåten mellan vuxna, men den var fortfarande ett ganska tabubelagt ämne. Jag minns själv från ett av mina sommarbesök hos en moster och hennes man i Berghamn i Ångermanland, hur de vuxna – även mina föräldrar – tisslade och tasslade om att två tyska män, i segelbåt på sommarbesök i hamnen, var homosexuella. Homosexualitet sågs ofta inte bara som något avvikande utan också som något i grunden perverst.

Maria Lang är inte känd som någon samhällsomstörtare eller radikal, men faktum är att hon i sin doktorsavhandling i litteraturhistoria (1944) om Pontus Wikner djärvdes vara tydlig med att han var homosexuell. Alltså var det inte något helt främmande ämne för henne, när hon några år senare i en deckare låter (sviken) kärlek mellan kvinnor utgöra motivet för det inledande mordet, utfört i hastigt mod. Sedan följer det ena av det andra – bland annat dödar den kvinnliga mördaren även sin rival, en man – hennes partner, det första mordoffret, är bisexuell.

Men den tillkallade detektiven, Christer Wijk, avslöjar henne till slut, med visst bistånd av Puck Ekstedt och Einar Bure, på det här stadiet ännu inte gifta men förälskade i varann.

Tekniskt är ”Mördaren ljuger inte ensam” en typisk, gammaldags pusseldeckare, där många av de agerande, bland annat på grund av trassliga inbördes (kärleks)relationer, kan misstänkas för att ha mordmotiv och dessutom, allihopa, rör sig runt i sommarnatten.

Samtidigt begränsar Lang antalet misstänkta till en begränsad krets, litteraturhistoriker, konsthistoriker, människor ur filmvärlden på tillfälligt sommarbesök, genom att förlägga handlingen till ett sommarställe på en stor men isolerad och i övrigt obebodd ö i en stor insjö i Bergslagen.

Christer Wijks förhör med de inblandade, allt efter pusseldeckarschemat, fångar till slut inte bara mördaren utan blottlägger också varför hon inte var den enda som mörklade sanningen.

Bokförlagan, återutgiven 2013, är bättre än filmatiseringen från samma år.