Döden, döden, döden

31 januari 2014 19:12 | Last chorus | Kommentering avstängd

Till slut kommer döden, obönhörligen. Här om dagen skrev jag om Pete Seeger, som döden faktiskt till slut hann i kapp, fast först när han hade uppnått 94 års ålder.

Före jul dog en av de personer som jag förknippar med det jag, i egentlig mening, förknippar med begreppet arbetarrörelse. Aldes Andersson hann bli 89 år.

Birgitta och jag lärde känna honom när han i våra unga år var ombudsman i det socialdemokratiska partidistriktet. På den tiden var ombudsmännen fortfarande till stor del långvägare med egen bakgrund i arbetarklassen. Aldes’ utbildningsbakgrund var sjuårig folkskola, och han hann jobba som springpojke och tidningsbud, senare främst som postis, innan han, bland annat via fortbildning vid Brunnsviks folkhögskola, fick jobb på arbetsförmedlingen. Men vi lärde känna honom under hans tid som partiombudsman och kommunpolitiker.

Här om dagen fick vi ett tackkort från hans döttrar för att vi hade skickat en sista hälsning på hans begravning. Fattas bara!

Men jag grämer mig över att vi, faktiskt av en ren lapsus (fast med förklaring i att vi talar om den vinterhelgperiod då vi ambulerade mellan Uppsala och sommarhuset i Öregrund och inte hade ordning på våra nya almanackor), missade att gå på hans begravning. Vissa människor känner man sig skyldig att hedra i ett sådant här sammanhang. Så förlåt oss, Aldes!

I dag har vi i alla fall deltagit i en begravningsgudstjänst, i Helga Trefaldighets kyrka här i Uppsala. Den som begravdes var Gunilla Strömholm (1935-2013).

Gunilla var en gammal bekant till Birgitta från deras ungdomsår i SSUH, Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund. Det senare kunde ha betytt att också jag hade blivit bekant med henne redan då, detta eftersom jag i början av 1960-talet umgicks mycket med sådana som bodde i de helnyktra studenternas hus, Arken kallad – Birgitta var en av dem. Men så vitt jag minns, bodde inte Gunilla där.

Henne lärde jag känna långt senare, i hennes egenskap av hustru till Stig Strömholm. Stig är känd inte bara som professor i juridik – hans talanger har också tagits i anspråk av universitetet, vilket mängden av begravningsgäster med universitetsanknytning bar vittnesbörd om.

Stig är en konservativ herre men ingalunda ointressant att utbyta tankar med för en radikal som jag, och det finns sidor hos honom som jag värdesätter högt. Både han och Birgitta är så kallade hedersupplänningar, och eftersom även hedersupplänningarnas respektive kallas till de årliga middagarna hos landshövdingen, har jag den här vägen lärt känna även Gunilla, en mångsidig och bildad dam. Men mot slutet av sitt liv blev hon gradvis allt mer sjukdomsdrabbad, till slut så svag och fysiskt inkapabel att hon behövde assistans inte bara med transporter. Något av det finaste jag har sett – en sinnebild av kärlek – är det, när Stig vid landshövdingens middagsbord satt bredvid sin hustru och matade henne, som vore hon en vingbruten fågel.

Alla de där psalmerna vid begravningen – säkert valda med hänsyn till vad som är Stigs och var hans hustrus tro – rörde däremot inte vid mitt hjärta.

Fore! Fyra golfhistorier av P G Wodehouse på Reginateatern

31 januari 2014 16:58 | Musik, Teater, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Före vårt besök på Reginateatern var vi på Güntherska och åt, Birgitta räkmacka och jag laxdito. Gott och mättande – men vi skulle lika gärna ha kunnat äta på vårt egentliga mål, Reginateatern, som den här gången hade servering en trappa upp.

På Reginateratern gavs John FiskesFore!”, fyra enaktare baserade på historier av P G Wodehouse och med golf som tema.

För egen del har jag aldrig spelat golf – känner inte ens till termer eller regler. Fast ett och annat går ju ändå hem, och den rutinerade Paul Kessel är skicklig nästan vad han än gör.

Primadonna i föreställningen är Andrea Geurtsen, som utöver att kreera golfanknutna roller i samtliga fyra enaktare framför allt sjunger, som vanligt med bravur. Både Björn Sjödin och Anders ”Grosse” Grotherus förtjänar ett omnämnande som kompmusiker.

Min enda invändning mot musiken gäller att varken Duke Ellington (”It Don’t Mean a Thing”) eller Irving Berlin ”(Putting on the Ritz”) hörde hemma i England.

Fast låtarna satt fint i de sammanhang där de hade satts in.

Danmark: En av SFs ministrar lämnar partiet och går över till S

31 januari 2014 8:59 | Politik | Kommentering avstängd

En av Socialistisk Folkepartis ministrar i den danska vänster-mittenregeringen, den som SF nu lämnar, hälsovårdsministern Astrid Krag Kristensen, har fått nog av kaoset i sitt parti och lämnar nu SF. Och inte nog med det: hon går över till Socialdemokratiet och har tydligen av statsminister Helle Thorning Schmidt (S) fått löfte om att få sitta kvar på sin post.

Astrid Krag är inte riktigt en SFare vem som helst: Hon var 2005-2007 ordförande för SFs ungdomsförbund – hon är fortfarande bara 31 år gammal – och är nu vice ordförande i SFs folketingsgrupp. Hon kandiderade mot Annette Vilhelmsen i partiordförandevalet och fick 34 procent av rösterna.

Den här övergången innebär naturligtvis inte att alla hennes anhängare nu går över till S, men en del av dem lär säkert göra det, i vart fall om SF fortsätter att framstå som ett desperat parti i sönderfall.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^