I skuggan av Stagnelius men även Shakespeare

19 januari 2014 18:57 | Deckare | Kommentering avstängd

Maria Langs – Dagmar Langes – deckare från 1952, ”En skugga blott!” (i nyutgåva 2003 från Norstedts), lånar sin titel från William Shakespeares mörka drama ”Macbeth”, vilket är en hint om vem som är gärningsmannen i den här mordhistorien med anknytning till en krets av forskare på Humanistiska biblioteket, Hum B. Där finns flertalet av dem, bland dem de båda stagneliusforskarna Staffan Arnold och Pelle Bremmer, som kappas om att bli först färdig med sin respektive avhandling och hinna disputera före den andre.

Men den välkomponerade och makabra upptakten till det här fallet för den här mordgåtan för kriminalkommissarie Christer Wijk äger inte rum där utan i Einar och Puck Bures hem: Puck kommer per flyg hem från en längre vistelse i Egypten – hennes far, arkeologen, har varit sjuk – bara för att finna våningen mörk och tom. Nej, inte tom förresten: i det vattenfyllda badkaret i badrummet hittar hon, när hon tänder där, en dränkt kvinna.

Vem är hon? Vart har Einar tagit vägen? Har han haft en älskarinna medan hon själv var på långresa?

Så hon ringer deras vän Christer Wijk, som kommer över, och snart har polisen konstaterat att kvinnan i badkaret är mördad.

Men av vem, och vem är hon – och varför befinner hon sig i paret Bures våning?

Det visar sig snart att Einar har lånat ut våningen till henne, medan han själv har åkt till København på ett litteraturhistorikermöte – ironiskt nog, eftersom Puck själv har gjort mellanlandning och bytt plan på Kastrup. Så småningom nås han hur som helst och kommer hem och kan därefter ingå i den trio som ju tillsammans löser mordgåtorna i en rad Maria Lang-deckare. Den här gången har han också en viktig roll att spela i att nysta upp den här mordgåtan, eftersom den döda är en ung kvinna från hans institution, en litteraturhistoriker han har lånat ut bostaden till, och mycket pekar mot att mördaren finns bland de andra litteraturhistorikerna på Hum B.

Så småningom framträder en allt mer komplicerad bild av det här akademikerkollektivet: inbördes konkurrens mellan ett par av dem, att den mördade Eva Clason som inte verkade se åt karlar faktiskt drogs till någon av de manliga kollegerna, att en av dessa hade flera relationer, att flera i personkretsen på Hum B faktiskt hade besökt Eva i den bureska våningen under mordkvällen…

Men det tar tid för vår detektivtrio att lägga det här pusslet rätt – under tiden hinner dess värre, från mördarens utgångspunkt dessutom på felaktiga grunder, ytterligare en av litteraturhistorikerna tas av daga.

Men till slut löser ändå Christer Wijk det här fallet, dock först efter att ha konfronterat fel person – även Maria Lang har då hunnit kasta misstankarna på fel personer inom det här litteraturhistorikerkollektivet.

Det här, de många litterära citaten och samlingen/konfrontationen på slutet är kända grepp från Agatha Christie och andra pusseldeckarförfattare från den här eran.

På det hela taget gör Lang/Lange det här bra, men på några punkter lyckas hon inte riktigt. Hennes beskrivningar av de agerandes klädsel i olika situationer är minutiös, men mängden beskrivna klädesplagg gör, att man till slut inte kan se någon av de agerande framför sig. Alla pratar dessutom likadant. Så jag konstaterar även i det här fallet, att man ganska ofta måste gå till personförteckningen i bokens början för att minnas, vilka som döljer sig bakom de olika namnen.

Eftersom jag själv har gått i ett av de famtiotalsläroverk (realskola och gymnasium) Dagmar Lange var lärare och rektor i, förvånas jag över att hon gör några av de språkfel vi på den tiden dresserades till att inte göra: Hon skriver till exempel ”inte varken” och ”så till den grad”.

Att komma i regeringsställning är kontraproduktivt för ett populistparti

19 januari 2014 11:49 | Politik | 8 kommentarer

Norska Fremskrittspartiet är i likhet med sina motsvarigheter i övriga Norden ett populistiskt parti. Det har sin tyngpunkt åt höger, men liksom motsvarande partier i Danmark, Finland och Sverige skulle det inte ha kunnat bli så här pass stort, om det inte också hade erövrat missnöjesväljare från de sociala skikt, som historiskt har tenderat att rösta vänster.

I det norska fallet har FrPs långa ökenvandring gjort, att partiet – snart sagt till vilket pris som helst – har velat bevisa sin regeringsduglighet, och efter förra årets stortingsval gick följaktligen Fremskrittspartiet utan att ställa några alltför kategoriska villkor in i en inte bara Høyre-ledd utan också Høyre-dominerad regering.

Det här tycks straffa sig. I en färsk opinionsundersökning för NRK får Fremskrittspartiet efter tre månader i regeringsställning sitt sämsta väljarstöd på mer än åtta år: I valet i höstas stöddes Fremskrittspartiet av 16,3 procent. I december 2013 låg stödet för FrP fortfarande på 14,1 procent, men i januari 2014 har det sjunkit till 11,7 procent (- 2,5 jämfört med föregående månad, – 4,6 jämfört med valet).

Det är också lätt att se vart större delen av de här väljarna har tagit vägen. Høyre fick i valet i höstas 26,8 procent men ökade i december till 28,2 procent och i januari till 30,5 (+ 2,3 jämfört med föregående månad, + 3,7 jämfört med valet.

Också det ledande partiet i den förra, röd-gröna regeringen, Arbeidepartiet, har stärkt sin ställning jämfört med valresultatet, 30,8 procent. AP fick i december 32,8 procent och i januari nästan samma resultat, 32,7 procent, vilket senare jämfört med valet innebär en uppgång på 1,9 procentenheter.

Regeringspartnern i förra regeringen Sosialistisk Venstre fick i höstens val ett uselt valresultat, 4,1 procent, och dök ytterligare i decembermätningen, till 3,7 procent. Nu har man gått upp med 0,5 procentenheter och landar i januarimätningen på 4,2 procent.

Senterpartiet, som också ingick i den förra röd-gröna regeringen, har det fortsatt gå utför med, vilket förklarar den turbulens i partiet jag har beskrivit. Valresultatet blev 5,5 procent, men i decembermätningen sjönk stödet till 4,8 procent, och i januari är det nere på 4,3 (- 0,5 jämfört med december, – 1,2 jämfört med valet.

Yttervänsterpartiet Rødt har i stort sett legat still på valresultatet, 1,1 procent: 1,0 i december, 1,2 i januari.

Det relativt nya Miljøpartiet De Grønne, som med 2,8 procent i valet inte forcerade stortingsspärren men ändå genom ett bättre resultat där knep ett lokalt stortingsmandat i Oslo, ser inte ut att ha fått något nationellt genombrott: Partiet fick visserligen 3,3 procent i december men fick i januari 3,1, vilket är + 0,3 jämfört med valresultatet.

Hur går det då för de två mittenpartier, som valde att inte gå in i den nya borgerliga regeringen?

Liberala Venstre, som i valet i höstas fick 5,2 procent, ligger på en helt oförändrad nivå, 5,2 procent i så väl december som i januari.

För Kristelig Folkeparti går det ojämnt uppåt: Valresultatet var 5,6 procent, resultatet i december 5,4 och i januari 6,3, det senare + 0,7 jämfört med valet.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^