Det oerhörda som skedde i Norge

Det oerhörda, nästan obeskrivbara som skedde i Norge fortsätter att plåga mig – jag har svårt att inte tänka på det som för ett par dar sen var avsett som ett dödande hugg rakt in i Arbeiderpartiets hjärta. Jag fortsätter att följa norska nyhetsmedia, och i dag gjorde jag något för mig mycket ovanligt: jag följde en gudstjänst i TV.

Domkyrkan i Oslo var full av sörjande. Anförvanter och vänner, antar jag. Och så representanter för hela det officiella Norge, från kungen till SV-ledaren Kristin Halvorsen. Många grät öppet.

Det gjorde jag med.

Gudstjänsten var stramt religiös, med kollekt och nattvardsgång och allt, sannolikt alltför religiös inte bara för mig utan också för många av dem som deltog. Det skulle inte ha varit helt fel om man bland psalmerna också hade lagt in till exempel några sånger av Dagfinn Rimestad.

Nå, människor behöver samlingspunkter och gemenskap för att orka gå vidare. Och i rättvisans namn: biskopen i Oslo och några av de andra prästerna sa också ord som direkt berörde det som hade föranlett just den här gudstjänsten.

Men framför allt fick vi höra ett profant minnestal, som måste ha gått rakt in i hjärterötterna inte bara på mig utan på hela norska folket: Norges statsminister, till lika ordföranden för Arbeiderpartiet Jens Stoltenberg höll vad som måste ha varit hans livs svåraste tal: ett griftetal över de mördade, några av dem nämnda vid namn, samtidigt ett passionerat försvarstal för demokratin och det öppna samhället. Jag såg hans plågade ansikte, hela hans svarta sorg i närbild.

I det ögonblicket tror jag att många, många norrmän, som normalt inte brukar rösta på Stoltenbergs parti, förstod att det här är den ledare Norge behöver.

* * *

Bland dem som personligen upplevde helvetet på Utøya fanns den svenske vänsterpartisten Ali Esbati, bosatt i Oslo där han bland annat arbetar på en tankesmedja och skriver kolumner i Arbeiderpartiets huvudorgan Dagsavisen. Via hans blogg har jag hittat en skakande ögonvittnesskildring, skriven av ordföranden i Oslo AUF, Prableen Kaur. Du hittar Kaurs blogginlägg, ”Helvete på Utøya”, här.

Gamla Pete Seeger-inspelningar från epoken Asch-Stinson

Moe Asch, den legendariske grundaren av Folkways, drev tillsammans med Herbert Harris Asch/Stinson Records med många både musikaliskt förstklassiga och politiskt radikala artister i sitt stall. När den här duon splittrades, vann Asch i huvudsak kampen om artisterna, men det blev slagsmål om det dittills utgivna materialet. Mycket av det tidiga materialet med till exempel Pete Seeger gavs till exempel ut på två helt separata bolag, fastän det var helt identiskt. Folkways, senare Smithsonian Folkways, lärde sig först den moderna ljudputsningstekniken, och deras utgåvor var därför tekniskt/ljudmässigt mycket bättre, men senare har naturligtvis konkurrenten och dess olika licenstagare kommit i fatt.

Ett exempel är trippel-CD-utgåvan ”Folk Songs, Ballads and Banjo” med Pete Seeger, här i Europa utgiven 2006 av det portugisiska bolaget Golden Stars (GS 5420). De här tre skivorna innehåller bra tidiga skivinspelningar med Seeger, med agitpropgruppen The Almanac Singers där han ingick och även andra Asch-Stinson-inspelningar där man jämte Seeger hör andra av bolagets artister, sådana som Woody Guthrie och Josh White (”Liza James”).

Jag började lyssna på Seeger under tidigt 1960-tal, och jag har allt sedan dess köpt allt som har gått att uppbringa med honom; jag har rimligen Sveriges största samling Pete Seeger-skivor. Mycket av det han spelade in tidigt har jag därför, av ovan anförda skäl, i dubbla upplagor. Det betyder också att jag har hört det mesta på de här tre CDna tidigare – men de rymmer faktiskt några udda nummer, som jag inte kan påminna mig ha hört förut. Hur som helst: alltsammans har bra ljud, och jag har med stor njutning åter hört även det tidigare flera gånger utgivna materialet.

Den första CDn börjar starkt med The Almanac Singers som sjunger Joe Hill’s ”Casey Jones”, och strax därpå kommer samma grupp med ”We Shall Not Be Moved”. Med samma grupp hör vi också ”Which Side Are You On?” och ”The Sinking of The Reuben James” och med delar av den ”Get Thee Behind Me Satan”.

Av det traditionella materialet på den första CDn vill jag också nämna ”Come All You Fair Maids”, ”Devlish Mary” och ”Whiskey Rye Whiskey” och, inte minst den instrumentala (banjo) Irving Berlin-slagdängan ”Blue Skies”.

En instrumental höjdare finns också på den andra CDn: ”Woody’s Rag” – Woody är förstås kompisen Woody Guthrie. Ytterligare en instrumental låt, dock även med vissling, är ”Choral From Beethoven’s Symphony no. 9”. Ytterligare en gammal kompis från den tidiga Ash-Stinson-eran är Cisco Houston, här representerad av ”Get Along Little Dogies”. Här finns också Seegers egen ”Empty Pocket Blues” och ”Teeroo, Teeroo”. Av det rikhaltiga traditionella materialet vill jag särskilt nämna ”Darling Corey”.

Också på den tredje och sista CDn finns material med The Almanac Singers: Woody Guthrie’s ”Union Maid” och ”Talking Union” av trion Seeger, Millard Lampbell och Lee Hays. Till gruppen av politiska sånger får man också räkna Seegers ”Times A-Getting Hard”.

Men mer än gärna hör man också traditionella låtar som ”Danville Girl”, ”Oh Liza, Poor Gal” (även känd som ”Liza Jane”) och så ”Blow the Man Down”, som Seeger sjunger à capella.

Och så har jag på den här CDn hittat en inspelning, som jag möjligen inte har hört förut, ”Polly Wolly Doodle”, i det här fallet med Bess Lomax och Tom Glazer tillsammans med Seeger.

En stor brist med den här tre CD-utgåvan är att den inte ger några data om inspelningstillfällena, ofta inte ens fullständiga namn på upphovsmän/andra medverkande. Eftersom jag kan Seeger och den miljö han verkade i, har jag ovan själv fyllt i en del som jag tycker nödvändiga data.

Sommar med Babben Larsson

Babben Larsson angav själv hur musiken i hennes Sommar-program hade valts ut: ”Händelserika perioder i livet ackompanjeras ofta av en låt som tröstar, stöttar, stärker alternativt gör en glad eller förbannad. Jag tänker spela ett knippe sådana låtar från mitt liv och berätta historierna runt dem.”

Babben är yngre än jag, och när hon valde låtar till det som hände under hennes skoltid på Gotland, från tioårsåldern fram till studenten, det vill säga från sent 1960-tal till mitten av 1970-talet, var jag själv knappast inriktad på den musik hon då lyssnade på, The Beach Boys, Hep Stars och annat liknande – för min del var jag på den tiden starkt inriktad på politisk musik, folkmusik och blues, mycket ofta från USA. Men lite längre fram skulle vår musiksmak komma att konvergera: hon sjöng Beatles’ ”Let It Be” på Scenskolan och spelade också till exempel Neil Young i sitt program. Hennes musikaliska omvändelse kom med ”Tiokronorspolskan”, spelad i radion av Splash efter Hjort Anders.

Hennes berättelse om skoltiden, först ute på landet, sen inne i Visby, var vis och rolig på det där Babben Larssonska sättet, och kontrasteringarna mot hur den egna dottern i motsvarande ålder reagerade på liknande saker var inte taskiga mot dottern. Kampen mot kilona gavs även det sitt utrymme. Och man lyssnade gärna på hur hon, verkligen inte längs någon rak eller självklar bana, hittade sin nuvarande plats på scenen.

I programmets inledning och ett par gånger under dess gång framförde en hallåman – Babben är själv i Afrika – hennes vånda över att det i förväg inspelade progammet kom att sändas dagen efter katastrofen i Norge. Hon övertalades dock att låta programmet gå som planerat, och jag tror inte att någon tog illa vid sig.

Sorgen över det som har hänt i Norge överskuggar allt annat

Nej, det här är ingen dag att lösa Melodikrysset. I dag kan jag, med gråt i hjärtat, bara tänka på det som i går hände i Norge. Hela kvällen i går kryssade jag och Birgitta mellan den norska televisionens sändningar och olika svenska nyhetsinslag. Jag har också kollat norska media på nätet. Så fort jag steg upp i morse, satte jag på radion igen, och då gick den fulla vidden av vad som framför allt hände på Utøya upp för mig.

I radion hör jag Jens Stoltenberg hålla ett sorgetal över de dödade ungdomarna och deras anförvanter, också ett sorgetal över att hans egen och generationer unga socialdemokraters sommarö, en plats för ungdomlig glädje, plötsligt har förvandlats till en sinnebild för helvetet. En politisk vettvilling klädd i polisuniform har med automatvapen berövat, så lång vi hittills vet, 84 unga människor livet. Uppgifter om antalet skadade saknas ännu, men man kan befara att även det är stort. Jag kan föreställa mig skräcken och paniken; smärtan som den här händelsen lämnar efter sig kommer sannolikt aldrig att lämna dem som var med där.

I regeringskvarteren i centrala Oslo hade dess förinnan en mycket kraftig bombdetonation orsakat stor materiell förödelse – i TV såg för mig välkända kvarter ut som en krigszon. Sju människor uppges, hittills, vara döda. Också här saknar jag uppgifter om antalet i olika grad skadade.

Oslo besökte jag för första gången, som stipendiat, under gymnasietiden i mitten av 1950-talet, och under mina år som de svenska socialdemokraternas nordiske sekreterare kände jag mig i alla avseenden – politiskt, kulturellt, nära vänner, ”egna” ställen att gång på gång återvända till – mycket hemma där. Nära de drabbade regeringsbyggnaderna ligger Arbeiderpartiets partikontor vid Youngstorvet, Stortinget, Centralstationen, de hotell där jag brukade bo, musikaffärer där jag letade skivor… Men framför allt känner jag stora delar av det politiska Norge, som var den här högerextremistens hatobjekt. En del av de här arbeiderpartipolitikerna var, på riktigt, under många år mina personliga vänner. Kan någon av dem finnas bland de drabbade? Kan de ha haft barn på AUF-lägret på Utøya?

Är den som utförde de här vansinnesdåden en riktig människa? Den blinda tro, vad vi hittills vet med inslag av främlingsfientlighet, som fick honom att mörda mängder av andra som enligt hans förvridna syn stod för något ont, är – har vi fått veta – någon variant av högerextremism.

Det gör inte till exempel Al Quaidas terrorism mer ursäktlig, men det visar åtminstone att den politiska galenskapen inte sitter i hudfärgen.

Sommar med Fredrik Gertten

Fredrik Gertten är journalist och filmare. Mest känd är han för dokumentärfilmen ”Bananas”, som handlar om levnadsvillkoren och hälsoriskerna för de plantagearbetare som i Nicaragua arbetar åt det amerikanska bananföretaget Dole. Det är en avslöjande film, och man kan väl säga att Dole själv bidrog till dess spridning och slagkraft genom att stämma Gertten. Den striden vann den envise och modige Gertten, och hans film har nu visats i 50 länder.

Den här historien återkom, med rätta, som en röd träd genom hela programmet – men egentligen hade väl Gertten mycket mer att berätta än han fick plats med i dagens Sommar-program. Själv fäste jag mig särskilt vid ett barndomsavsnitt, där han skildrade hur hans behov av att på olika sätt spränga gränser ledde till ett omhändertagande. I det stycket fanns det i hans program en brygga tillbaka till gårdagens program med Sara Stridsberg och hennes Beckomberga.

Gertten var i yngre dar också aktiv i den malmöitiska proggrörelsen. Han nuddade vid detta men spelade märkligt nog ingen musik från den tidens malmöscen. Visserligen spelade även han Timbuktu, men Timbuktu är ju ett något senare fenomen.

Bland de övriga han spelade fanns till exempel Ane Brun, Neil Young, Bob Marley, Anna Ternheim, Cornelis Vreeswijk och Patti Smith, men jag tyckte ibland, när han tonade ut musiken, att hans prioritet mer låg på snacket än på skivorna. Han nämnde inte heller själv löpande vad han spelade.

Sommar med Sara Stridsberg

Jag har aldrig läst någon bok av den prisade Sara Stridsberg, och därför kan jag heller inte se de trådar som eventuellt finns mellan hennes författarskap och hennes Sommar-program i dag. Det här är en brist i min bildning – det insåg jag redan tidigare men ännu mer efter att ha lyssnat på henne i radio. Hennes sommarprat hade nämligen uppenbara litterära kvalitéer, inte minst i den långa berättelse som kretsade kring Beckomberga.

Samtidigt var just det det här Sommar-programmets svaga punkt: mer ett stycke uppläst fragmentarisk prosa än ett prat med förklarande bakgrund som ankare. Hennes berättelse hade uppenbart självbiografiska element, men exakt hur? Långa stunder satt jag och längtade efter nycklar och förklaringar, kanske just för att ett sommarprat är något annat än en roman.

Mot slutet av programmet blev hon dock ett slag mer personlig och självutlämnande, när hon gav oss lyssnare den lilla självbekännelsen om sin praktiska inkopetens.

Och då, plötsligt, när hon spelade ”Naimamelodin” med Hans Appelqvist, kändes också musiken adekvat.

Annars fungerade den, i mitt fall, mer som en ljudkuliss, också när hon spelade till exempel P J Harvey, Frida Hyvönen, Leila K och Nina Simone.

Sorry, men som Sommar-program fungerade det här inte så bra. Fast det har ändå fått mig att bestämma mig för att äntligen läsa Sara Stridsberg.

Sommar med Monika Nyström

Dagens Sommar-värd, Monika Nysröm, var framröstad av lyssnarna. Själv visste jag inget om henne, men jag har tagit reda på att hon numera bor i Åkersberga utanför Stockholm och studerar vidare. Till det lilla jag har lyckats få reda på om denna unga tvåbarnsmamma, tidigare dagmamma i Dalarna och bosatt i Sjugare by utanför Leksand, där också Erik Axel Karlfeldt en gång bodde, är att hon delar min passion för Melodikrysset.

Hennes musikval i sommarprogrammet hörde kanske inte till de mest varierade, men hon spelade inom den begränsade ramen en del pärlor som ”Om du lämnar mig nu” med Lars Winnerbäck och Miss Li, ”Tröstvisa” med Cajsa Stina Åkerström och Finn Kalvik och ”Gabriellas sång” med Helen Sjöholm. Till styrkan med musikvalet hörde att det genomgående hade ett samband med det hon talade om.

Aftonbladets Sommar-kommentatorer sätter betyg på olika sidor av den aktuella dagens Sommar-program, och man törs väl gissa att Monika Nyströms program får toppranking i fråga om känslostyrka. Det var ett svårt ämne hon hade valt: hennes mans och deras två små barns fars svåra cancersjukdom och bortgång för alls inte särskilt länge sedan. Att hon lyckades tala om olika sidor av sjukdomsförloppet och förlusten, även om barnens reaktioner och frågor, utan att själv falla i gråt – vilket jag var nära att göra vid ett par tillfällen – var oerhört starkt gjort. Min enda invändning är att det till slut kanske blev lite för mycket på samma tunga tema.

Men det fanns också återvunnen tröst i programmet, som när hon talade om nya dalasomrar med grönt gräs och blommande liljekonvaljer och när hon i slutet av programmet inte drog sig för att säga, att det kanske så småningom – hon är bara 35 år – kan bli en ny man, kanske till och med ytterligare ett barn, i hennes liv.

Sommar med Martin Fröst

Första gången jag hörde Martin Fröst live var vid en konsert i Konserthuset i Stockholm. Jag blev helt begeistrad. Först därefter och efter det att vi hade köpt ett antal CD med honom, råkade jag nämna honom under ett samtal med vår svärson, Bo Strömberg, närvarande, och det visade sig då att de under en period hade varit skolkamrater i Sollefteå. Ibland är världen liten!

Sen dess har jag hört Fröst live fler gånger, en gång – vid ett Stor-OD på Uppsala slott efter hans medverkan i en OD-konsert – också hälsat på honom och kunnat växla några ord med honom. Och vår samling CD med Fröst har förstås växt. Utan tvekan hör han i dag till världens främsta klarinettister.

På scen har jag alltid uppfattat honom inte bara som tekniskt skicklig och genommusikalisk utan också som en lekande och improviserande artist, i det senare fallet också en musikalisk gränsöverskridare. I dagens Sommar-program speglades också det där lekfulla och gränsöverskridande hos honom – när han spelade Gene Kelly i ”Singin’ In the Rain”, Roger Pontare och Sandvik Big Band, Björk Guðmundsdóttir, Anders Widmarks trio i Pippi Långstrump-låten ”Kom an, kom an pirater” och Cornelis Vreeswijk kändes det som en musikälskares eget val, inte som en taktisk anpassning till en radiopublik som inte förmodas tåla bara klassisk musik.

Men lika härligt var det att få höra så mycket fin och välspelad klassisk musik: Géza Anda, Daniel Barenboim, Fröst själv och många andra.

Sammantaget njöt jag verkligen av musiken i det här programmet.

Och så var det ett stort plus för programmet att Martin Fröst var så personlig och öppenhjärtig. Inte hade jag en aning om att den här unge virtuosen har lidit av så svår scenångest, att han kräktes i logen. Temat med olyckstisdagar visade att han också har en berättardramatisk talang. Helt underbar tyckte jag hans historia var om lilla dottern, som obekymrat lekte med en jämnårig men engelskspråkig son till en branschkollega till fadern och som – när pappa Fröst försökte förklara för sin dotter att hennes lekkompis bara talade engelska – stolt visade upp sin egen förmåga genom att på engelska sjunga hela ”Singin’ In the Rain”.

Tack, Martin Fröst, för ett mycket fint Sommar-program!

Födelsedagskalas i Rinkeby

Två av Annas flickor fyller år med en dags mellanrum: Amanda blev 17 den 16 juli och Sara 19 den 18 juli. Vad passade då bättre än att fira båda den 17 juli?

Alltså åkte vi på födelsedagskalas i Rinkeby: tog bussen från Öregrund till Uppsala – men där stod Annas pappa Bengt med sin bil och väntade. Vi fick åka med honom och Inger till och från Rinkeby och fick på så sätt lite mer tid för själva födelsedagsfirandet.

Med tåg och T-bana anlände den här gången i stället Kerstin, Viggo och Klara. Normalt brukar de åka bil, men familjens bilförare, Bo, är i Turkiet på språkstudier – titta gärna in på hans blogg.

På Kerstins blogg – här – finns förresten en serie bilder av mig, ivrigt sysselsatt med lördagens melodikryssande. Jag vet att flera av mina melodikryssläsare redan har hittat dit, men vill ni se hur den där farbrorn vars blogg ni läser på lördagarna ser ut i full aktion, finns nu en möjlighet.

I sängen bredvid datorbordet sov nyligen, i två veckor, lilla Klara. Nu i lördags kväll flyttade hon och brorsan Viggo samt mamma Kerstin dock in till Uppsala igen, så det var ganska kort tid sen vi sågs sist, men så fort barnen hade anlänt till Rinkeby, kom de och satte sig bredvid morfar och mormor – Klara vänslades upprepade gånger med morfar genom att lägga huvudet i hans famn.

Kramar fick jag också av Amanda för Twin Peaks-guldboxen hon fick av mig. Sara, nyss hemkommen från en resa till USA tillsammans med sin mamma, hade önskat sig böcker av Joyce Carol Oates och fick en bunt sådana av sin extra-morfar.

Amanda är utöver att vara mattesnille också mycket musikalisk, vilket ibland sägs höra ihop, så hon fick av Birgitta bland annat pengar till en ny stråke till sin fiol.

Med på kalaset var dessutom också Amandas spelkompis och kusin Cecilia och hennes förändrar Anna-Karin och Per, naturligtvis också Saras och Amandas yngre syster Ella.

Alldeles bortsett från anledningar som födelsedagar finns det mycket av sammanhållning och frivilligt valt umgänge i den dahlska familj jag tillhör genom ingifte. Kusinerna Anna och Anna-Karin (Anna-Karin är dotter till Birgittas syster Karin) umgicks mycket redan när de var små: bland annat har Anna-Karin sommarbott hos oss i Öregrund, och senare var båda elevfackligt aktiva. Nu är alltså deras döttrar kompisar och delar intresse för musik.

Även jag fick presenter, försenade födelsedagsgåvor från Anna. Det blev Konsums blåvita bricka BRICKA och två exemplar av den blåvita muggen MUGG.

Grillad kyckling med goda tillbehör hann de flesta av oss också få i oss, innan det bar av hemåt.

Nästa gång vi som var med plus många, många fler ses blir under det stora, varje sommar återkommande familjekalaset i mitten av augusti. Då blir det trädgårdsfest här hos oss i Öregrund.

Sommar med Anna Kåver

Dagens sommarvärd, Anna Kåver, känner jag egentligen inte personligen, även om vi har setts – däremot brukar jag och Birgitta regelbundet stöta ihop med, också prata lite med, hennes man Göran Kåver, som är VD i Musik i Uppland. Göran träffar vi till exempel på Uppsala kammarorkesters konserter i vårt Musikens hus och även vid ODs middagar på Uppsala slott. Anna Kåver spelade förresten i sitt sommarprogram ett stycke med vår kammarorkester, vars dirigent är min landsman Paul Mägi.

Hennes musikval var personligt och varierat, vittnade om att musiken spelar en stor roll i hennes eget liv: Cornelis Vreeswijk i Bellmans ”Nå skruva fiolen”, Mikael Samuelsson och Mats Bergström i Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”, Lisa Nilsson, Nina Simone… Fint synkroniserad med den fascinerande berättelsen om de människobesläktade aporna var afrikanska The Brazz Brothers’ ”Maraba Blue”. Avsnittet om hur musik kan användas som terapi illustrerades med Beatles’ ”Let It Be”.

Ganska mycket av sin programtid använde Anna Kåver till att berätta om sin yrkesverksamhet som psykolog och psykoterapeut. Intressant – men skulle jag komma med en liten invändning, skulle det vara att jag gärna hade velat höra mer om henne personligen och om hennes egna värderingar.