Välkommen till Uppsala! Här i stan tillverkar vi inte längre Slotts senap

När man kommer till Uppsala med tåg söderifrån, möts man på väg in till stan av en välkomstskylt, som upplyser om att man här i stan tillverkar Slotts senap.

Det är strax slut med det nu. Det är dags att sätta upp en ny skylt med den text som finns i rubriken.

Slotts-fabriken har haft flera olika ägare, men den som slutgiltigt har slagit spiken i likkistan är Unilever. Produkter har lagts ner, sålts till andra tillverkare och flyttats för tillverkning i andra enheter inom koncernen. Nu ska även senapstillverkningen flyttas till Polen och fabriken i Uppsala läggas ner.

Det senare trots att senapstillverkningen har gått med vinst, 60 miljoner kronor per år eller drygt en miljon kronor per anställd, berättar Upsala Nya Tidning (13 januari 2007). Skälet är att vinsten inte är tillräckligt hög; det är lätt att räkna ut att produktionen flyttas till Polen därför att arbetskraften är billigare där och alltså vinsten högre.

Jag är inte ett dyft förvånad över Unilevers beteende. Jag har därför länge undvikit att köpa flertalet av företagets produkter (Lipton, Milda, Knorr, Becel, GB glass, Via, Pepsodent med flera). Men jag har hittills – på grund av att produkten har tillverkats av arbetare i min hemstad Uppsala – ändå köpt Slotts senap.

Det är slut med det nu. Jag kommer aldrig mer att köpa en senap, som inte kan förknippas med slottet i mitt Uppsala.

Och jag uppmanar alla andra att bojkotta alla varor från Unilever.

Vill inte Unilever tillverka varor här, kan företaget också sälja dem någon annan stans.

Last chorus: Gerd Thunell

Sören Thunell ringde mig. Hans Gerd dog i måndags, i allt för långt framskriden lungcancer. Gerd var en mycket rutinerad sjuksköterska – hon visste vad för sent upptäckt lungcancer betydde.

Så sent som i oktober var Sören och Gerd i Istanbul, helt ovetande om vad som väl redan då hade drabbat Gerd – gick på museer, flanerade, åt god mat och gjorde allt det där andra som vi alla gör, när vi besöker nya och spännande städer.

Men deras goda pensionärsliv tillsammans slutade alltså så här: med besked på sjukhuset i Västerås och fortsättning på det i Köping. Fast på julafton och ett par dar före nyår fick Gerd komma hem. Hemmet var, efter pensioneringen, Sörens och Gerds sommarhus under många år i hans barndoms Kolsva.

Jag lärde känna Sören när han var ung SSU-ombudsman i Uppsala, redan innan han hade bildat par med Gerd och jag med Birgitta. För både mig och Birgitta har Sören spelat en avgörande roll i våra respektive liv: Sören var den som – vid det laget i egenskap av partiombudsman i Uppsala – såg till att Birgitta 1968 sattes på valbar plats på socialdemokraternas riksdagslista. Han kom lite före mig till Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm och övertygade där Sten Andersson och Anders Thunborg att anställa mig på partiexpeditionens, 68ans, informationsavdelning.

Med Sören hade jag sen fortlöpande kontakt, framför allt när han jobbade på Statsrådsberdningen under Olof Palme.

Jag och Birgitta träffade då och då Sören och Gerd, medan de fortfarande bodde kvar i Uppsala.

Sen blev det glesare mellan träffarna; Sören blev chefredaktör på Söderhamns-Kuriren (s) i Söderhamn, arbetade på svenska ambassaden i Oslo och var före pensioneringen svensk generalkonsul i Mariehamn på Åland.

Men jag har genom åren alltid försökt hålla kontakt med Sören och Gerd, har till exempel varit hembjuden till dem när jag var de svenska socialdemokraternas nordiske sekreterare och ofta besökte Oslo. Och vid ett minnesvärt tillfälle bodde jag och Birgitta hemma hos dem i generalkonsulsresidenset i Mariehamn. Jag hade på begäran lämnat synpunkter på de åländska socialdemokraternas partiprogram och var ombedd att hålla ett ideologiskt föredrag på deras årsmöte. De åländska sossarna passade också på att be Birgitta, talman i Sveriges riksdag, sitta ordförande på årsmötet.

Men vi åkte till Mariehamn minst lika mycket för att träffa våra gamla vänner Sören och Gerd. Jag minns fortfarande med värme, hur vi satt och påminde varann om gemensamma minnen, även diskuterade aktuella politiska frågor.

För så här är det med riktigt gamla vänner, åtminstone vänner som behåller sina värderingar genom åren: Man kan vara åtskild långa tider. När man sen äntligen träffas, återupptar man samtalet där det sist slutade.

Sören, fortfarande med en del uppdrag som har fört honom till Stockholm, har jag träffat oftare än Gerd. Gerd får jag tyvärr inte träffa mer.

Det senaste året är hon en av allt för många i den raden. Och jag är ju inte dum: Klockan kommer snart att klämta även för mig.

Men vi ska försöka ta oss till Malma kyrka, nära Kolsva och Köping, för att ta ett sista farväl av en gammal vän. Begravningen äger rum torsdagen den 24 januari klockan 14.00.

Melodikrysset nr 2 2008

I går eftermiddag var Birgitta och jag på trettondagsmottagning hos landshövding Anders Björck på Uppsala slott. På kvällen hade vi middagsgäster: Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel. Och lite senare i dag ska vi gå på premiär på Uppsala stadsteater: William Shakespeares “En vintersaga”.

Ibland är det mycket, men inte missar jag Melodikrysset!
Det bestod, som vanligt, av musik som jag är mycket hemma på respektive bara har en vag aning om. Men jag tror nog, att jag har löst krysset rätt.
Till det lättaste i dag hörde Evert Taubes “Nudistpolka”, som skulle ge beteckningen på en utövare, det vill säga nudist:

Nudistpolka (Den lycklige nudisten)

Text och musik: Evert Taube, 1954

Inte dansar jag vals,
nej, det passar ej alls
i nudistens attityd,
för i valsen är man pryd
men se polkan går i nord som i syd
uti i dur, går i ur, går i skur, är kultur,
har en frisk och frejdig fart,
o, vad det är underbart
att få naken dansa polka.

Hoppsansa, se opp i svängarna!
Hoppsansa, se opp i svängarna!
Polkan går på gröna ängarna,
polkan är nudistens musik!
O, hur skönt att utan kläderna
långt från hala dansgolvsbräderna
dansa få i sommarkväll
en polka naturell, naturell, naturell
o vad polkan gör mej säll! Hej!

Sund är glädjen bland nudisterna,
luft och sol utplånar bristernas,
ifrån hjässan ner till vristerna,
att vara naken gör ditt sinne rent.

Ria faderia faderia faderallala rallala ralla,
Ria faderia faderia faderallala, ho å hoppsansa.

Inte heller var det svårt att identifiera Johann Strauss’ “An der schönen blauen Donau“. Den förekom ofta i radio förr i världen. Dessutom har Birgitta och jag för inte allt för länge sen haft en fin båtsemester på Donau, från Wien och nerströms genom många länder. Fast inte var Donau blå precis.

Lätt var det också, för en gammal radiot och Karl Gerhard-beundrare (se under Kulturspegeln, Musik!), att identifiera Karl Gerhards och Jules Sylvains “Nu ska vi vara snälla”.

Om några yngre lyssnare nu eventuellt inte klarade den frågan, måste de allra flesta ha haft desto lättare med dagens barnvisa, “Imse, Vimse spindel”.

Jag kan ju då ta några frågor, vars svar inte var alldeles självklara för mig, en man på 70 år.

Jag kan till exempel inte påstå, att jag brukar lyssna på pojkband, till exempel Westlife. Mycket riktigt har jag aldrig hört deras “Have You Ever?” från albumet “Back Home”. Men de har förekommit tidigare i Melodikrysset, och jag vill minnas att jag då ringde vår svärson Bo Strömberg och fick rätt svar. Så den här gången klarade jag dem, till och med innan frågan var ställd, med hjälp av hjälpbokstäverna. Sen har jag förstås kontrollgooglat.

Inte heller har Barry Manilow någonsin hört till de artister, som jag har brukat lyssna på; dock har jag förstås hört hans “Copacabana”. Barry Manilow fäste sig i mitt minne då han bestods med ganska hånfulla kommentarer i serien “Earnie”, som jag regelbundet läser.

Betydligt lättare var det då att lösa den ganska krångliga frågan om ett mansförnamn, som döljer sig i förnamnet på den kvinnliga artist, som tillsammans med Dolly Parton och Linda Ronstadt sjöng “To Know Him Is To Love Him”. Den finns på CDn “Trio, Vol 1″, och eftersom jag har “Trio, Vol 2″ med samma artister, vet jag att den tredje sångerskan heter Emmylou Harris. Hennes förnamn döljer mansnamnet Lou.

Jag gillar de här tjejerna mer än Joe Cocker, som vi i dag hörde i George Harrisons “Beware of Darkness”. Med det sagda vill jag ingalunda såga honom; jag bara rangordnade.

Vi går därefter över till den svenska populärmusiken.

Hela fyra kryssord skulle man få fram, om man mindes originaltiteln till den parodiversion som spelades. Eftersom Östen med resten hör till de grupper som kan vara kul att lyssna på, mindes jag förstås originalet: “Ge mig en kaka till kaffet“.

En melodi ur “Chess” gav en dubbelfråga: en av upphovsmännen till den här musikalen är Benny Andersson. Och den som sjöng var Anna-Lotta Larsson, en alls icke oäven sångerska.

Den tredje svenska populärmusikfrågan fick sitt svar i det radioprogram, som föregick Melodikrysset, Ring så spelar vi. Där spelades nämligen “Ålefeskarns vals” med Kjell Krage. Och det ålefeskarn fångar är förstås ål.

Jag har tidigare bekänt, att jag har hemskt svårt att minnas TV-signaturer. Så var det också i dag. Först när Eldeman gav ledtrådar till miljön i deckarserien från 1980-talet, kom jag på svaret: “Miami Vice“. Jag har sett den här serien, vilket en smula anknyter till den debatt som har förts med anledning av mitt senaste inlägg här på bloggen.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Köp en Hugh Grant-film med Aftonbladet som bilaga!

I förmiddags var jag som vanligt en vända upp till Konsum för att handla dagens lunch- och middagsmat.

I tidningsstället kunde man billigt köpa en film med Hugh Grant och få Aftonbladet på köpet. Där fanns också en DVD med en film i serien ”Morden i Midsomer” – köpte man den, fick man med sig Expressen hem i stället.

Jag köpte Aftonbladet, utan film. Det går fortfarande.

Aftonbladets sportbilaga plockade jag bort, så snart jag hade kommit hem, och av de så kallade nyheterna minns jag inte någon, trots att jag bara för en kort stund sedan tog mig igenom tidningen. Dock minns jag Catti Brandelius och Mohamed Omar från kultursidorna.

Allt fler exemplar av kvällstidningarna förefaller att säljas med lockemedel, som inte har med själva tidningen att göra. Ibland får man en skraplott. Köper man Expressen, kan man emellanåt erbjudas en skönlitterär klassiker.

Jag är en varm anhängare av klassiker, och det är bra att sådana säljs där många människor passerar.

Ändå gör sig den gamle kvalitetstidningsmakaren påmind i mig: Hur vore det att göra tidningar, så intressanta att man får lust att köpa dem på grund av deras innehåll?

* * *

En gammal journalistkompis har, apropå den här artikeln, tipsat mig om en artikel i Dagens Media – läs den här. Jag tycker att den säger mycket om det blad som i dag påstås vara den svenska arbetarrörelsens främsta språkrör.

I Hate the Capitalist System!

Jag har tidigare skrivit om Joe Hill och hans sånger och om den anarkosyndikalistiska fackföreningsrörelse, Industrial Workers of the World (IWW), som han verkade i och skrev sina sånger för.

Men även efter hans tid hittar man i amerikansk arbetarrörelse starkt militanta grenar och en mycket radikal och vital kampsångstradition.

Från tidigt 1930-tal finns många bra sånger men få bra samtida inspelningar bevarade. Flera av låtskrivarna kommer från kolgruveområdet i sydöstra Kentucky; gruvarbetarna var ofta politiskt och fackligt militanta – till de områden, där till exempel IWW lyckades få starkt fäste, hör just gruvindustrin: Aunt Molly Jackson (med ”Ragged Hungry Blues”), hennes halvsyster Sarah Ogan Gunning (med ”I´m Going to Organize, Baby Mine” och hennes halvbror Jim Garland (med ”I Don’t Want Your Millions, Mister”, mest bekant genom The Almanac Singers insjungning), samt Florence Reece (med ”Which Side Are You On?”, som finns i många bra senare inspelningar med till exempel The Almanac Singers och Pete Seeger).

Bakgrunden till Sara Ogan Gunnings hårtslående sång ”I Hate the Capitalist System” är situationen i kolgruvedistrikten i det tidiga trettiotalets Kentucky. Ogan Gunning hade, när hon skrev sången, just förlorat sin mor och en baby, och hennes gruvarbetande man höll på att dö i tuberkulos.

En del av de nämnda sångerna finns bevarade i tidiga inspelningar, som dock inte låter så bra ens när de har förts över till CD i den fantastiska samlingsboxen (10 CD plus stor bok med historia, bakgrunder och sångtexter) ”Songs For Political Action: Folkmusic, Topical Songs and the American Left 1926-1953”, sammanställd av Ronald D Cohen och Dave Samuelson, Bear Family, BCD 15720 JL, 1996. De här inspelningarna är intressanta som tidsdokument – och sen rymmer samlingen massor av annan musik, som är jättebra också i teknisk mening.

Men för att göra den här och andra tidiga trettiotalssånger full rättvisa, bör man alltså välja senare och tekniskt bättre inspelningar. I det här fallet väljer jag att rekommendera Ogan Gunnings låt med Barbara Dane, som inte bara var en fin blues- och jazzsångerska utan också poltiskt mycket radikal: Tillsammans med förre Sing Out-redaktören Irwin Silber startade hon 1969 skivbolaget Paredon, som speglade tidens konfliktområden som Cuba, Angola och Vietnam. Paredons utgivning finns sedan 1991 tillgänglig genom Smithsonian Folkways i Washington. Barbaras skiva från 1973 hette också den ”I Hate the Capitalist System” (LP Paredon P-1014, 1973), och hela innehållet lever upp till titeln.

Den här sortens texter skrevs alltså i arbetslöshetens trettiotals-USA – och sjöngs fortfarande under det radikala 1970-talet:

I Hate the Capitalist System

Amerikansk text: Sarah Ogan Gunnings, 1931
Musik: Trad (”Sailor on the Deep Blue Sea”)

I hate the capitalist system,
And I´ll tell you the reason why:
It has caused me so much suffering,
And my dearest friend to die.

Well I know you are all wandering
What it has done to me.
Well I am going to tell you
That my husband has T B.

Brought on by hard work and low wages,
And never enough to eat,
From going cold and hungry,
With no shoes upon his feet.

My husband was a coal miner
Who worked hard and risked his life,
Just trying to support three children,
Himself, his mother and wife.

Well I had a blue-eyed baby
Was the darling of my heart,
But from my little darling
Her mother had to part.

While the rich and mighty capitalist
Goes dressed in jewels and silk,
My darling blue-eyed baby
Has died for the want of milk.

Well they call this the land of plenty,
And for them I guess it´s true,
For the rich and mighty capitalist,
Not for workers like me and you.

Well what can we do about it
To these men of power and might?
Well I tell you, Mr. Capitalist,
We are going to fight, fight, fight.

Elizabeth Gurley Flynn – The Rebel Girl

Jag nämnde i min artikel om Charlie Chaplins film ”Moderna tider”, där en känd IWW-sång – ”Hallelujah, I’m a Bum” – förekom, att flera av de ledande IWWarna, bland dem Joe Hills sångmö Elisabeth Gurley Flynn, trots att de egentligen var anarkosyndikalister, efter avrättningen av Joe Hill och i spåren av den repression mot IWW som följde, kom att bli kommunister.

Jag vill gärna berätta mer om det här.

En stor del av arbetarrörelsen i USA – inte bara IWW – och förresten inte bara arbetarrörelsens folk engagerade sig för Joe Hills sak. Resolutioner antogs. Brev avsändes till myndigheterna. Även folk utanför USAs gränser intresserade sig för fallet Joe Hill. Svenske ministern Ekengren i Washington försökte få en ny prövning till stånd. Till och med president Wilson telegraferade till guvernör Spry i Utah om ”grundlig omprövning”.

Bland dem inom IWW som engagerade sig för Joe Hills sak fanns den unga men redan kända Elizabeth Gurley Flynn (1890-1964). Hon blev IWW-organisatör i New York redan vid 17 års ålder. Hon träffade Joe Hill i fängelset under en enda timme i maj 1915, men Hill och Gurley Flynn hade en omfattande brevväxling. Joe Hill tillägnade henne sin sång ”The Rebel Girl”.

Den som är intresserad av kontakten mellan Joe Hill och Elisabeth Gurley Flynn och den här sången kan lyssna på henne själv på CDn ”Don’t Mourn – Organize! Songs of Labor Songwriter Joe Hill”, Smithsonian Folkways SF 40026, 1990). Där finns ett utdrag ur ett föredrag om Joe Hill och ”The Rebel Girl” hållet i november 1962.

Gurley Flynn växte upp i ett radikalt hem och läste tidigt den engelska feministen och författarinnan Mary Wollstonecrafts ”Försvar för kvinnornas rättigheter” och August Bebels ”Kvinnor och socialism”. Som 17-årig gymnasist deltog hon – som ombud! – 1907 i sin första IWW-kongress, och hon engagerade sig i organisationen bland annat som föredragshållare. I samband med striden för mötesfrihet i Spokane blev hon arresterad; rättegången gjorde henne bekant över hela landet som ”arbetarklasssens Jeanne d’Arc”. Hon hörde också till de aktiva vid Lawrence-strejken 1912, då hon bland annat sjöng Joe Hills ”John Golden och strejken i Lawrence”.

Joe Hill hade aldrig, innan han hamnade i fängelset i Salt Lake City, personligen träffat Elisabeth Gurley Flynn, bara läst om henne i IWWs tidning Solidarity. Men han hade i brev till redaktören för Solidarity föreslagit, att hon skulle användas för att agitera bland kvinnorna.

Joe Hills första personliga kontakt med Elisabeth Gurley Flynn har formen av ett brev från distriktsfängelset i Salt Lake City den 18 januari 1915, allså samma år då han skulle komma att avrättas. Han hade vid det laget varit fängslad i ett år och hade tydligen läst om att hon hade engagerat sig för hans sak:

”När jag ändå är i gång, vill jag tacka dig för ditt intresse för min situation men på samma gång berätta för dig att all denna uppståndelse för mig gör mig rent snurrig och jag är rädd för att jag får mer ära och uppskattning än jag verkligen är förtjänt av.”

Det här första brevet ledde till en intensiv brevväxling dem emellan och till en djup vänskap.

Hela brevet plus övriga brev dem emellan kan man läsa i original i Philip S Foners ”The Letters of Joe Hill”, 1965, och i svensk översättning i Ingvar Söderströms ”Joe Hill. Diktare och agitator” (Prisma,1970) och i samme författares”En sång kan inte arkebuseras” (Bäckströms, 2002).

Det aktuella brevet finns under titeln ”Brev till Elizabeth Gurley Flynn” inläst på engelska av Mats Paulson på hans LP ”Songs and Letters of Joe Hill”, Sonet SLP-20, 1968.

Den 13 februari 1915 skrev Joe Hill till Sam Murray i IWW: ”…jag har hållit på att arbeta på en sång som heter ’Rebellflickan’ (text och musik), som jag hoppas ska hjälpa till att få de kvinnliga arbetarna att sluta upp kring vår stora organisation…”

Kvällen den 18 november 1915, alltså några timmar innan han skulle skjutas, skrev han till Elisabeth Gurley Flynn: ”Du har varit en inspiration, och när jag skrev ’Rebellflickan’ var du med och hjälpte mig hela tiden. Då du gav idén, vill jag nu, då jag är borta, ge dig äran av den sången; och se till att du får tag på några ytterligare Rebellflickor som du själv, för de behövs och behövs i högsta grad.”

I början av maj 1915 sökte Elisabeth Gurley Flynn upp Joe Hill i fängelset. Det var första och enda gången de träffades. Elisabeth, som då var tjugofem år, hade redan åtta års organisationsarbete och agitation bakom sig. Då Joe Hill blev arresterad för mord, började hon genast arbeta för hans sak.

Melodin är en av sammanlagt fyra som Joe Hill har komponerat själv, inte lånat.

The Rebel Girl

Amerikansk originaltext och musik: Joe Hill, 1915

There are women of many descriptions
In this queer world, as everyone knows.
Some are living in beautiful mansions,
And are wearing the finest of clothes.
There are blue-blooded queens and princesses,
Who have charms made of diamonds and pearl;
But the only and thoroughbred Lady
Is the Rebel Girl!

That’s the Rebel Girl, that’s the Rebel Girl!
To the working class she’s a precious pearl.
She brings courage, pride and joy
To the fighting Rebel Boy.
We’ve had girls before, but we need some more
In the Industrial Workers of the World!
For it’s great to fight for freedom,
With a Rebel Girl.

Yes, her hands may be hardened from labor,
And her dress may not be very fine,
But a heart in her bosom is beating
That is true to her class and her kind.
And the grafters in terror are trembling
When her spite and defiance she’ll hurl.
For the only and thoroughbred Lady
Is the Rebel Girl.

That’s the Rebel Girl, that’s the Rebel Girl…

Hazel Dickens har på CDn ”Don´t Mourn – Organize! Songs of Labor Organizer Joe Hill”, Smithsonian Folkways SF 40026, 1990, gjort en lätt bearbetning av Joe Hills text, som i ett modernt, feministiskt perspektiv kan te sig föråldrad, även om sången naturligtvis gör en viktig insats för att inlemma kvinnorna i den då företrädesvis manliga arbetarrörelsens kamp. Hazel Dickens är bluegrass-sångerska från Appalacherna och har spelat in en rad skivor tillsammans med Alice Gerrard. Dickens försvarar kvinnors och arbetares rättigheter, så hon är rätt person att tolka ”The Rebel Girl”. På den här skivan ger hon tillsammans med medlemmar ur The Johnson Mountain Boys bluegrasstouch åt Joe Hills då 75 år gamla sång.

När jag förberedde utgivningen av den kompletta utgåvan av Joe Hills sånger på svenska, bad jag Jacob Branting översätta den. Både Joe Hills original och Jacob Brantings översättning finns med i min sångbok ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969).

Rebellflickan

Svensk text: Jacob Branting, 1969
Amerikansk originaltext och musik: Joe Hill, 1915 (”The Rebel Girl”)

Det finns många slags kvinnor i världen,
det vet alla som sett sej omkring.
Några går där i lyxen och flärden
ibland dyra och kostbara ting.
Det finns kvinnor i siden och sammet
och de glittra som himmelens päll,
men den endaste kvinnan värd namnet
är en ung rebell.

Hon är ung rebell, hon är ung rebell,
i vår klasskamp lyser hon segersäll.
Hon ger kraft och mod i strid
när hon står invid vår sida.
Vi behöver er, vi behöver fler
när jorden får sin löneslavskartell.
Hon är stark i frihetskampen,
hon är ung rebell.

Hennes hand är väl sliten av jobbet
men det handslag hon bjuder är fast.
Under klänningen slår det ett hjärta
och det slår för vår arbetarklass.
Arbetsgivarna slutar med svamlet
när hon rest sej och gett dem en smäll,
för den endaste kvinna värd namnet
är en ung rebell.

Hon är ung rebell, hon är ung rebell…

En insjungning av Jacob Brantings svenska text, som kan vara värd att pröva, finns med Thorstein Bergman på hans och Monica Zetterlunds LP ”Folk som har sånger kan inte dö”, Brevskolan/YTF-50300, 1976. Ytterligare en hörvärd insjungning finns på Finn Zetterholms ”Joe Hill på svenska”, Intersound ISOLP 100-S, 1970, där jag skrev mapptexten.

Det finns också en alternativ svensk översättning av ”The Rebel Girl”, ”Kvinnan vår”, gjord av Rune Lindström, 1963.

Varken Elizabeth Gurley Flynns insatser, andras protester eller försöken att få till stånd en ny prövning gav dock något bestående resultat. De fällande domarna i de två lägsta instanserna stod fast. Dock fördröjdes verkställigheten till den 18 november.

Den 17 november 1915, kvällen före avrättningen, som ägde rum nästa morgon,
intervjuades Joe Hill av en reporter från Herald-Republican. Denne berättar bland annat följande. Reportern frågade:
– Hur ämnar ni förfara med era ägodelar, era småsaker och personliga
tillhörigheter…?
– Jag har faktiskt ingenting att förfara med, svarade Hillström. Vad småsaker,
minnessaker och smycken beträffar har jag aldrig brytt mig om sådant eller haft
några. Men jag ska göra ett testamente, och det ska jag klottra ner. Jag ska
skicka ut det i världen genom Ed Rowan och mina IWW-vänner.
Hillstrom satte sig så på kanten av sin brits och skrev ner sitt avsked till världen,
senare publicerat i nionde upplagan av IWWs sångbok, 1916:

My Last Will

Amerikansk originaltext (dikt): Joe Hill, 1915

My will is easy to decide.
For there is nothing to devide.
My kin don’t need to fuss and moan –
”Moss does not cling to rolling stone.”

My body? – Oh! – If I could choose,
I would to ashes it reduce,
And let the merry breezes blow
My dust to where some flowers grow.

Perhaps some fading flower then
Would come to life and bloom again.
This is my last and final will.
Good luck to all of you,

Joe Hill

Jag lät Jacob Branting översätta den för min sångbok ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1970):

Mitt testamente

Svensk text: Jacob Branting, 1969
Amerikansk originaltext: Joe Hill, 1915

Mitt testamente blir helt kort
ty där finns intet att ge bort.
Det är ej stort att orda om:
”Bort går jag naken som jag kom.”

Så sprid min kropp som aska för
en lekfull vindil när jag dör,
och låt den falla ner som regn
på någon jordisk blomsteräng.

Kanhända att en blomma då
som slokar nytt liv kunde få.
Så vill jag ha det. Lycka till
ni alla människor.

Joe Hill

En bra svensk version, dock av Ture Nerman 1951 (”Min sista vilja”) läser Monica Nielsen på sin och Björn Arahbs LP ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman”, a disc BS 790109, 1979 – jag har skrivit mapptexten. Ytterligare några alternativa svenska översättningar finns av Signe Aurell (”Joe Hills testamente”), 1929 och Rune Lindström (”Joe Hills testamente”), 1963.

På morgonen den 19 november 1915 väcktes Joe Hill vid femtiden och ombads, hör och häpna, själv före avrättningen rengöra cellen med en långskaftad sop. Joe Hill försökte barrikadera dörren och använde kvastskaftet, som han hade brutit av, som vapen, men var förstås chanslös. Han hade tidigare själv valt skjutning framför hängning.

Vid sjutiden på morgonen fördes han med förbundna ögon ut på fängelsegården. Man band fast honom vid en stol. På bröstet sattes ett vitt pappershjärta som måltavla för exekutionsplutonen, fyra man med skarpa skott, en med lösa. Tio sekunder efter gevärssalvan förklarade en läkare, att Joe Hill var död.

Eftersom Joe Hill inte ville bli begraven i Utah, fördes hans kropp till Chicago. Vid begravningen var gatorna fulla av sörjande människor. Processen ut mot Graceland-kyrkogården var två kilometer lång. På Joe Hills egen begäran brändes hans kropp till aska. Askan lades i många små kuvert för att första maj året därpå spridas för vinden i alla amerikanska stater utom Utah samt många andra länder världen över, även Sverige.

* * *

Arkebuseringen av Joe Hill och de många samtida och brutala attackerna mot fackföreningsrörelsen bidrog till att ytterligare radikalisera IWW.

Elisabeth Gurley Flynn rörde sig, liksom IWWs ledare William ”Big Bill”
Haywood i revolutionär riktning; båda vistades efter ryska revolutionen i
Sovjetunionen, där Haywood blev kvar. Gurley Flynn kom tillbaka till USA och
publicerade där år 1973 sin självbiografi, ”The Rebel Girl. An autobiography.
My First Life, 1906-1926”. Vid sin död 1964 var hon ordförande i det
amerikanska kommunistpartiet.

Charlie Chaplins Moderna tider

En av de sista dagarna under vår vintervistelse i Öregrund såg Birgitta och jag en verkligt sevärd filmklassiker i TV, Charlie Chaplins ”Moderna Tider” (”Modern Times” från 1936). Chaplin var producent, regissör, manusförfattare och kompositör till filmmusiken samt spelade huvudrollen; hans (tredje) hustru Paulette Goddard hade den andra bärande rollen.

Många minns säkert den här filmen som en satir över autmationen inom industrin, över den löpande bandet-princip som hade lanserats av Henry Ford. Den delen är också mycket skickligt gjord; Chaplin driver driften med rationaliseringarna in absurdum – jag tänker då bland annat på roboten som är tänkt att mata arbetarna under arbetets gång.

”Moderna tider” var Chaplins sista stumfilm, men ändå inte rätt igenom en stumfilm: han komponerade själv den musik som fogades till stumfilmen.

Bland det man hör i filmen finns hans berömda ”Smile”.

Men frågan är om inte hans sång- och dansnummer på caféet, där hans föräldralösa kvinnliga skyddsling och älskade (Paulette Goddard) har ordnat jobb åt honom, är ännu vassare. Chaplin får ett kombinerat jobb som servitör – ni kan ana vad han ställer till med i den rollen – och sångare. (Det finns för övrigt än i dag i New York operasångare, som försörjer sig i samma slags kombinationsyrke.) Charlie har dock svårt att läras sig texten utantill, vilket Paulette försöker komma runt genom att skriva ner den på hans vita manschett. Förgäves, visar det sig; det är en lösmanschett som Charlie omedelbart tappar. Paulette uppmanar honom då att improvisera, och det är nu Charlie gör ett av sina mest fantastiska nummer. Han balettdansar och sjunger samtidigt något som musikaliskt ligger i gränslandet mellan opera och Music Hall, och hans påhittade text är på ett nonsensspråk, som förefaller besläktat med både italienska och esperanto:

Se bella pew satore,
je notre so katore,
je notre qui kavore,
je la ku la qui la kwa…

La spinach or la busho,
cigaretto toto bello,
ce rakish spagoletto,
ce le tu la tu la trois…

Senora fila scena,
voluez-vous la taximeter,
la jaunta sur la seata,
je le tu le tu le waaah!

Över huvud taget är Chaplins rörelseschema så här på krönet av hans stumfilmskarriär oslagbart. Det gäller när han dansar, åker rullskridskor eller agerar i största allmänhet. Skrattfesterna blir många.

Men som redan har framgått av vad jag ovan har skrivit om löpande bandet och automationen, har den här filmen en samhällskritisk, rent av politisk sida också.

Chaplin var en politiskt mycket medveten filmskapare, med hjärtat till vänster. Som exempel kan nämnas hans ”Diktatorn” från 1940. I början av 1950-talet, under McCarthy-tiden, förvägrades han först utresetillstånd (han var inte amerikansk medborgare), sen – när han hade fått åka till England – inresetillstånd, och han bosatte sig också i Europa.

I ”Moderna tider” är det uppenbart, att han inte kritiserar modern teknik utan det kapitalistiska industrisamhällets mot arbetarna inhumana strävan efter profit till varje pris. 1936, när filmen gjordes, var depressionskraschen fortfarande nära i tiden, och arbetarna i filmen står ständigt i valet mellan underkastelse och klivet ut i den väldiga arbetslöshetsarmén. På vilken sida den så kallade rättvisan står framgår av de ständiga polischockerna och av fängelsescenerna.

Filmens hjälte, för egen del inte särskilt politiskt medveten, hamnar genom omständigheternas spel rakt in i kampen mellan de arbetslösa och ordningsmakten: En lastbil, som kör förbi på gatan, tappar den röda varningsflaggan som hänger längst bak på lasset, varvid den alltid tjänstvillige Charlie tar upp flaggan och viftande försöker göra föraren uppmärksam på vad som har hänt. Med påföljden att en stor demonstration av arbetslösa ansluter till mannen med den röda fanan i tron att han är deras anförare. Charlie blir förstås gripen som kommunistledare.

Här och på några andra ställen i filmen hör man en melodi, som inte är Chaplins egen. Den heter ”Hallelujah, I’m a Bum” och finns i två snarlika varianter, en av Harry McClintock och en av Joe Hill; McClintock och Hill kände varandra, bland annat från sin gemensamma vistelse på Hawaii. Det intressanta i det här sammanhanget är att båda var wobblies, medlemmar och aktivister i IWW. IWW var en anarkosyndikalistisk fackföreningsrörelse.

Men kanske var kommunistbeteckningen på arbetslöshetsarmén vid den här tiden (1936) ändå förenlig med att Chaplin som bakgrundsmusik använde en gammal anarkosyndikalistisk kampsång – Chaplin var politiskt mycket medveten och behöver inte ha lockats bara av sångens luffartema. Avrättningen av Joe Hill 1915 medförde, att många av de ledande i IWW gick med i kommunistpartiet. Joe Hills sångmö Elisabeth Gurley Flynn, ”The Rebel Girl”, blev så småningom till och med ordförande i det amerikanska kommunistpartiet.

Men det är en annan historia.

* * *

De amerikanska respektive svenska textvarianterna av ”Hallelujah, I’m a Bum” respektive ”Halleluja, gå och driv” hittar du med kommentarer, bakgrund, skiv- och sångbokstips ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Sofia Karlsson får mig att längta efter Skärmarbrink

När vi fyllde 70 år, uppvaktades vi av bland andra Leif Karlsson. Bland det vi fick fanns senaste CDn med Sofia Karlsson, ”Visor från vinden”, med en hälsning från henne själv. Leif är Sofias pappa, och han och jag var en gång i världen arbetskamrater på Socialdemokratiska partistyrelsen. Vi har haft kontakt allt sedan dess.

Sofia är ingen uttalat politisk sångerska; hon är en underbar sångerska i skärningsfältet mellan folkmusik, visa och singing-songwriting (även av ett lite modernare slag), och det räcker för mig. Men jag noterar förstås med tillfredsställelse, att både den nämnda CDn och hennes succéartade skivdebut ”Svarta ballader. Sofia Karlsson sjunger Dan Andersson” innehåller sånger, som fanns i min gamla sångbok ”Upp till kamp!”, som säkert fanns i hennes hem under uppväxttiden.

I kväll hade jag det stora nöjet att i TV se ett nästan timslångt program med henne. Många av sångerna finns på hennes båda CD, och vad jag har skrivit om dem kan du läsa här respektive här, så slipper jag upprepa mig.

Men TV-programmet innehöll också nytt material, bland annat sånger skrivna av henne själv. Åtminstone en av dem, ”Skärmarbrink”, fick mig att längta efter ytterligare en CD med henne.

Last chorus: Stig Claesson

Stig Claesson, född den 2 juni 1928, dog några få dagar in på 2008, den 4 januari.

Nyss hörde jag hans stämma i radio. Han läste där två egna noveller med svensk midsommar som tema. Framför allt ”I Amsterdams glädjekvarter” var helt underbar.

Jag har talat med honom i telefon – jag fick tillstånd att publicera hans novell ”Julfrid” i det julnummer av Aktuellt i politiken (s), som innebar själva starten för min omgörning av tidningen till ett socialdemokratiskt familjemagasin med även litterära ambitioner – men jag lärde tyvärr aldrig känna honom personligen.

Genom hans böcker – jag har läst och äger praktiskt taget alla – tycker jag mig ändå ha lärt känna honom. Och jag kan bara konstatera, att av nutida svenska författare är han en av dem som har stått mitt hjärta närmast.

Jag tycker också mycket om hans teckningar, ofta illustrationer till hans egna böcker och artiklar: samtidigt skissartat spretiga och pricksäkra avbildningar av människor och miljöer. Till mina favoriter hör hans målning av Tage Erlander; den fanns på min gamla arbetsplats, Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad.

Jag har många gånger tidigare skrivit om Stig Claesson och hans böcker och har egentligen inget nytt att tillägga. Jag tycker att de texter jag har sammanfört ovan under Kulturspegeln, Prosa & poesi – du kan läsa dem här – ger en mycket bra bild av honom och hans författarskap.

Jag skrev också en recension här på bloggen av hans roman från 2006, ”God natt, fröken Ann”; du hittar den här.

Den blev, som han själv förutsåg men jag inte hoppades, hans allra sista. ”God natt, fröken Ann” är en mycket mörk bok, och min recension blev ganska kritisk.

Men varför skulle man inte också kunna skriva kritiskt om den man i grunden älskar?

Jag är ingen tävlingsmänniska

Jag känner mig uppriktigt förvånad över den ilska somliga ger uttryck för över att jag publicerar det jag tror är de rätta svaren till Melodikrysset. Är det så mycket att bli upphetsad över, att kanske några som inte kan så bra själva också får delta i utlottningen av de där priserna, vilka de nu är?

Själv har jag i årtionden roat mig på lördagsmorgnarna med att lösa Melodikrysset – familjen och nära vänner vet, att man absolut inte får ringa mig då. Det här gjorde jag långt innan bloggarna var påtänkta och jag själv så småningom kom på att man på sin blogg kunde kåsera om sina mödor med veckans kryss.

Jag skulle tro att en del av dem som jag har lärt känna i kulturlivet eller i politiken tycker, att mitt intresse för Melodikrysset är kufiskt – och jag kan hålla med om att där spelas en hel del som knappast är av något bestående värde. Men jag lyssnar ständigt på mängder av olika slags musik – blues, jazz, folkmusik, world music, klassisk musik, opera, visor, rock- och popmusik, dansmusik, schlager – och vet, att alla dessa genrer rymmer både god och dålig musik.

Jag har aldrig ens varit inne på tanken att skicka in mina (relativt ofta) korrekta svar på frågorna i Melodikrysset. För mig är det här en rolig lek under förmiddagskaffet. Jag testar mitt eget musikminne och min associationsförmåga, tävlar inte med någon annan.

Den som har granskat etiketterna på min blogg har säkert märkt, att där saknas Idrott. Föga förvånande (för mig): Jag tog skolans gymnastik med lek och idrott med en klackspark, har aldrig gått på idrottsevenemang eller läst tidningarnas sportsidor.

På väggen till friggeboden här i Öregrund sitter en piltavla. Jag har genom att kasta en omgång pilar då och då blivit ganska duktig men blir varje gång någon gäst grips av tävlingsfeber lika fnissig över den där lusten att besegra andra. Själv tävlar jag bara med mig själv.

Det gick milt talat bra för mig i skolan. När jag hade tagit studenten i Högre allmänna läroverket i Sundsvall, kom en av mina lärare och sa, att jag hade fått det årets bästa studentbetyg. Själv har jag aldrig brytt mig om att kolla.

Med den här livsinställningen är det ganska naturligt, att jag har tagit till mig den politiska åskådning, som framhåller värden som solidaritet och jämlikhet; jag har, som ni vet, sen unga år varit socialdemokrat. I det här ligger också, att jag ogillar kapitalismens ständiga tävlan. Jag tror till och med, att den befrämjar människornas sämsta sidor.

Själv har jag en helt annan människosyn: Människor är inte utbytbara och kan därför inte tävla med varann på samma fält. Jag vill bygga ett samhälle, som får människor att individuellt växa, i vilket också ligger att de kommer att bli olika varandra.

Ett samhälle där människor bringas att växa och bli individer måste i stället konstrueras så, att medborgarna med sina ganska olika förmågor ges uppgifter som passar dem, deras intressen, kunskaper och kapacitet, inte så att de tvingas in i tävlingssituationer, där många helt naturligt är fullständigt chanslösa.

Det jag pläderar för, och har pläderat för i hela mitt någorlunda vuxna liv, är demokratisk socialism.