Två dikter av Harry Martinson

17 januari 2008 22:28 | Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

I Folket i Bild nummer 34 1953 publicerades två dikter av Harry Martinson:

Glömskan besöker en skog

Inne i lingontuvornas dal finns glömda sånger.
Dit kommer stundom en kvinna från verkligheten,
prövar en folkvisa, mäter dess ekovärde,
finner sig själv vara utan känslofästen
och löser sin barm från hjärtats plikt till vemod.
Lär hur det känns när saknaden själv förliser.

Stämningen

Tystnaden kom över myren
för att vävas till tanke.
Odonbusken blånade frisk.
Aspen skallrade, porsens doft
strök med rökelsehänder tjärnens vågor.

Den preciösa och vackra illustrationen, av Mats Nilsson, knyter uppenbart an till den senare dikten.

Mats Nilsson kom jag långt senare att själv använda som illustratör i Aktuellt i politiken (s).

Miriam Makeba i Musikens hus, Uppsala

17 januari 2008 11:34 | Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Den sydafrikanska sångerskan Miriam Makeba föddes 1932 och fyller om ett par månader 76 år. Hennes sångkarriär är lång och fantastisk, och hon fortsätter än i dag att turnera och spela in skivor.

Jag och Birgitta hörde henne live första gången 1966, på Berns i Stockholm. Att vi gick på konserten berodde på att vi då redan kände till henne väl och gillade henne ännu mer, musikaliskt så väl som politiskt. Vi hade båda varit och var fortfarande liksom Makeba engagerade mot apartheidregimen i Sydafrika, och vi tyckte mycket om hennes blandning av sydafrikansk musik, folkmusik från olika håll i världen samt influenser från bland annat swing och brasilianska rytmer. Vi hade skivor hon hade spelat in i USA men faktiskt också något hon hade spelat in redan när hon fanns kvar hemma i Sydafrika.

Under andra halvan av 1960-talet fanns hon ständigt närvarande i vårt liv. Skivorna blev fler och fler – jag räknar i dag i hyllorna till ett tjugotal LP och några EP. (Senare har samlingen utökats med ett tjugotal CD.) Hennes musik har alltid varit dansant, och när Birgitta på 1960-talet arbetade med seminarier på Hammarskjöldfonden här i Uppsala och hemma hos oss ordnade social evenings för deltagarna – flertalet var afrikaner, några också från Karibien – ingick inte bara afrikansk mat utan också afrikansk dans, oftast västafrikansk highlife, i programmet.

Men den låt som framför allt förstörde parketten i vårt vardagsrum var ”Pata Pata” med Miriam Makeba – damernas klackar var sylvassa, och golvet måste så småningom slipas och lackeras om. Vi spelade ofta också en LP med olika band från Sydafrika, ”Something New From Africa”, där de medverkande banden spelar en musik, som låter som en sällsam blandning av swing, spelamansmusik och omisskännligt afrikansak rytmer; ett viktigt instrument i det senare fallet är kwela-flöjt. En av höjdpunkterna på den här LPn är Jimmy Pratt & Lemmy Special med Miriam Makeba som sångerska i Duke Ellingtons ”Rockin’ In Rythm”.

Den skivan är utgiven 1959, men för Miriam Makebas del började det ännu tidigare.

Hon hade debuterat redan 1953, tillsammans med The Manhattan Brothers. Från 1958 sjöng hon i gruppen The Skylarks; dem hörde vi inte då, men för inte våldsamt länge sedan kom Birgitta hem från Sydafrika med en CD, där de här tidiga inspelningarna fanns återutgivna.

I slutet av 1950-talet inbjöds hon att sjunga i England och USA: gjorde till exempel stort intryck på New York-publiken med sina framträdanden på The Village Vanguard 1959. Eftersom hon inte stack under stol med vad hon tyckte om den hårdnande apartheidregimen hemma i Sydafrika, berövades hon 1960 sitt sydafrikanska medborgarskap och tvingades leva i exil i USA.

Där gjorde hon dundersuccé vid en gemensam konsert med Harry Belafonte på Carnegie Hall – konserten blev LP 1960 och sålde bra både i USA och här i Europa – den är en av våra egna tidiga Makeba-skivor. (Hon har även senare gjort en skiva ihop med Belafonte.)

I USA backades hon upp av tidens växande vänster, bland dem den store folksångaren Pete Seeger, som själv sjöng in och fick framgång med en av de låtar Makeba sjöng, ”Mbube”(i Seegers version ”Wimoweh”), vars text om det sovande lejonet hade politiska undertoner.

Hon drogs också personligen in i tidens radikaliserade amerikanska vänster: bildade par med Black Panther-ledaren Stokely Carmichael. När klimatet i USA hårdnade, valde det här paret att i stället bosätta sig i Guinea i Västafrika, där Sekou Touré återgäldade förtroendet genom att ge henne en plats i landets FN-delegation, vilket gjorde, att hon kunde vistas också i New York.

Hon gjorde skivor även under vistelsen i Guinea – på några av dem stavas hennes namn Myriam Makeba – och var under den perioden lite mer påverkad av tidens popmusik. Jag recenserade några av de här skivorna och minns, att jag inte alltid var förtjust i nytillskotten – vilket naturligtvis inte betyder, att jag någonsin har tyckt att hon inte skulle vara värd uppmärksamhet.

1990 erbjöd Nelson Mandela henne att återvända till Sydafrika, och även musikaliskt tycker jag att flytten hem har inneburit att hon har återvänt till sina rötter.

Trots stigande ålder har hon nämligen fortsatt att göra skivor och turnera.

När Birgitta upptäckte, att hon den 14 januari tänkte återvända till Uppsala – hon har varit här förr – skyndade hon bland de första att köpa biljetter till konserten i Musikens hus. (Birgitta var så snabb i vändningarna, att vi fick våra vanliga platser – i konsertserien alltså – långt fram i stora salen.) Och så fick jag biljetterna i julkilapp! Och i måndags var det alltså dags. Kvällen startade med att Birgitta bjöd mig på middag på Amazing Thai i Kvarnen ett stenkast från Musikens hus.

I Musikens hus var det festligt och fullsatt.

Och Miriam Makeba gjorde oss inte besvikna. Repertoaren var till övervägande del den som genom åren har gjort henne så stor – jag nöjer mig med att nämna två tidiga låtar, som även Pete Seeger med framgång sjöng när det begav sig, den redan nämnda ”Mbube”/”Wimoweh” och så ”Malaika”.

När den snart 76-åriga sångerskan gick in på och ut från scenen, märktes det på gången, att åren har slitit på henne. Men när hon väl kom i gång med sången: vilken röst, vilken rytmkänsla, vilken värme!

Att det höll hela vägen, ända till och med de två extranumren (det sista av dem bokstavligen framtvingat av publiken, när ljuset i salen redan hade tänts) får man väl också tacka det medverkande bandet – piano, synt, gitarr, bas, trummor och sax – för, liksom den uppbackande kören (två killar och en tjej) som även bidrog med solonummer.

Men Makeba – vilket fenomen!

När konserten kulminerade i ”Pata Pata”, upplevde jag något som jag knappast någonsin har varit med om tidigare. Publiken, visserligen blandad men med många i min egen ålder, stod upp: stora salen och läktarna kokade – alla dansade, rörde sig rytmiskt, klappade händerna. Numret slutade i ett applåddån som aldrig ville ta slut!

Då, och tidigare under kvällen när Makeba tackade oss som hade ställt upp mot apartheid, hade jag inte långt till tårarna.