Djur i dur med Povel Ramel

3 januari 2008 16:36 | Barnkultur, Musik, Politik | 18 kommentarer

Povel Ramel-fan som jag är sen unga år, har jag haft mycket att glädja mig åt sen nyårsafton och framåt. På nyårsafton sände TV 1 en mycket bra prat- och musikshow med Povel, ”Povel à la carte”, inspelad på Maxim så sent som våren 2007, alltså från det år då Povel dog. Povel intervjuades av vissångaren Stephan Lundin och gav sen, assisterad av Backa Hans Eriksson, bas, Mikael Ramel, gitarr, och Niklas Sundén, piano, samt – icke att förglömma – sig själv på piano, musikaliska och verbala smakprov från hela sin långa karriär.

Också Povels personrika och påkostade ”TV-persiflage” från 1976, ”Semlons gröna dalar”, har synts i TV, närmare bestämt i TV 2.

Själv tyckte jag ”Povel à la carte” var roligare, men jag missar sällan en chans att se och höra Povel Ramel.

I TV hörde jag nu Povel Ramel framföra också några av sina mindre kända alster, exempel på det märkliga sångmaterial som ingår i samlingen ”Djur i dur” (Pygmé musikförlag AB, 2001) – den hade hustrun med närmast profetisk framförhållning gett mig i julklapp. Den här samlingen, enligt underrubriken ”en oumbärlighet för barn i alla åldrar”, innehåller texter, noter och ackord – samt en CD (Pygmé CD 010925), där Povel med viss assistens av sonen Mikael framför alla de här egenartade sångerna, till formen – men bara till formen – en smula släkt med alla välkända barnvisor om björnar i blåbärsskogen, vita lamm och små grodor.

Av den här släktskapen ska man inte låta sig lura. De huvudagerande i de här sångerna är nämligen varken gulliga eller älskade; jag talar om ”Acke Asgam”, ”Garry Gråsugga”, ”Tviggie Tvestjärt”, ”Fulvia Fästing”, ”Kalle Kobra”, ”Rulle Råtta”, ”Lilla lustiga lus” med flera.

Någon gång, som i ”Låt leoparden vara kvar i leoparden”, kan texten ha ett budskap:

Låt leoparden vara kvar i leoparden!
Åsså låt ozeloten förbli ozelot!
Se till att varje utter
slipper strippa och få hutter!
Man blir butter varje gång man tvingas tänka på’t.

Men oftast handlar texterna om kryp som har svårt att vinna mänsklighetens sympati, till exempel tvestjärten:

Lilla Tviggie Tvestjärt sov i Mormors öra
In där kom ett finger för att göra killekill
Men örats gång var alltför lång och fingret alltför kort
För varje litet killekill drog sig Tviggie längre bort.

Obehagligt nog? Då har jag ändå inte citerat visorna om Kalle Kobra, Rulle Råtta, Fulvia Fästing och Acke Asgam.

De flesta av de här sångerna hör musikaliskt inte till Povel Ramels mästerverk – ”Rulle Råtta” skulle, tvärt emot det som Povel hävdar i sin introduktion, ha varit mycket långt från att vinna eurovisionsschlagerfinalen, om den hade lanserats där. I ett fall, ”Visa i Kråknedan”, använder sig dock Povel av samma fantastiska melodi som ingick i hans ”The Birth of the Gammeldans”. I ett annat fall, ”Har’u sett min lilla stumpert”, har melodin drag av tjugotalsjazz – men annars hör de här låtarna absolut inte till de många av Povel vilka snabbt har fäst sig i melodiminnet.

Någon gång, som i ”Till havsbandet”, kan Povels ordekvilibristik kring fiskar och fåglar föra tanken till slagnummer som ”Tjo vad det var livat i holken i lördags”, men också en poveldiggare som jag måste medge, att flertalet av de här sångerna mest känns bisarra. Jag noterar dessutom till min egen förvåning, att de har skrivits under Povels hela karriär – han måste alltså, ända från början, ha haft en dragning inte bara till det galna utan också till det makabra.

Däri, och också ibland i sitt sätt att själv ackompanjera de här sångerna på piano, är han en släkting till Tom Lehrer. Det är särskilt tydligt i två låtar, ”Acke Asgam” och ”Ge dem lite sympati”.

Povel Ramel var ju en man som friskt blandade olika musikaliska stilar och influenser, så varför skulle han inte ha kunnat inspireras också av Tom Lehrer?

Har någon annan varit inne på just det här spåret?

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^