Charlie Chaplins Moderna tider
7 januari 2008 23:07 | Film, Politik | 21 kommentarerEn av de sista dagarna under vår vintervistelse i Öregrund såg Birgitta och jag en verkligt sevärd filmklassiker i TV, Charlie Chaplins ”Moderna Tider” (”Modern Times” från 1936). Chaplin var producent, regissör, manusförfattare och kompositör till filmmusiken samt spelade huvudrollen; hans (tredje) hustru Paulette Goddard hade den andra bärande rollen.
Många minns säkert den här filmen som en satir över autmationen inom industrin, över den löpande bandet-princip som hade lanserats av Henry Ford. Den delen är också mycket skickligt gjord; Chaplin driver driften med rationaliseringarna in absurdum – jag tänker då bland annat på roboten som är tänkt att mata arbetarna under arbetets gång.
”Moderna tider” var Chaplins sista stumfilm, men ändå inte rätt igenom en stumfilm: han komponerade själv den musik som fogades till stumfilmen.
Bland det man hör i filmen finns hans berömda ”Smile”.
Men frågan är om inte hans sång- och dansnummer på caféet, där hans föräldralösa kvinnliga skyddsling och älskade (Paulette Goddard) har ordnat jobb åt honom, är ännu vassare. Chaplin får ett kombinerat jobb som servitör – ni kan ana vad han ställer till med i den rollen – och sångare. (Det finns för övrigt än i dag i New York operasångare, som försörjer sig i samma slags kombinationsyrke.) Charlie har dock svårt att läras sig texten utantill, vilket Paulette försöker komma runt genom att skriva ner den på hans vita manschett. Förgäves, visar det sig; det är en lösmanschett som Charlie omedelbart tappar. Paulette uppmanar honom då att improvisera, och det är nu Charlie gör ett av sina mest fantastiska nummer. Han balettdansar och sjunger samtidigt något som musikaliskt ligger i gränslandet mellan opera och Music Hall, och hans påhittade text är på ett nonsensspråk, som förefaller besläktat med både italienska och esperanto:
Se bella pew satore,
je notre so katore,
je notre qui kavore,
je la ku la qui la kwa…
La spinach or la busho,
cigaretto toto bello,
ce rakish spagoletto,
ce le tu la tu la trois…
Senora fila scena,
voluez-vous la taximeter,
la jaunta sur la seata,
je le tu le tu le waaah!
Över huvud taget är Chaplins rörelseschema så här på krönet av hans stumfilmskarriär oslagbart. Det gäller när han dansar, åker rullskridskor eller agerar i största allmänhet. Skrattfesterna blir många.
Men som redan har framgått av vad jag ovan har skrivit om löpande bandet och automationen, har den här filmen en samhällskritisk, rent av politisk sida också.
Chaplin var en politiskt mycket medveten filmskapare, med hjärtat till vänster. Som exempel kan nämnas hans ”Diktatorn” från 1940. I början av 1950-talet, under McCarthy-tiden, förvägrades han först utresetillstånd (han var inte amerikansk medborgare), sen – när han hade fått åka till England – inresetillstånd, och han bosatte sig också i Europa.
I ”Moderna tider” är det uppenbart, att han inte kritiserar modern teknik utan det kapitalistiska industrisamhällets mot arbetarna inhumana strävan efter profit till varje pris. 1936, när filmen gjordes, var depressionskraschen fortfarande nära i tiden, och arbetarna i filmen står ständigt i valet mellan underkastelse och klivet ut i den väldiga arbetslöshetsarmén. På vilken sida den så kallade rättvisan står framgår av de ständiga polischockerna och av fängelsescenerna.
Filmens hjälte, för egen del inte särskilt politiskt medveten, hamnar genom omständigheternas spel rakt in i kampen mellan de arbetslösa och ordningsmakten: En lastbil, som kör förbi på gatan, tappar den röda varningsflaggan som hänger längst bak på lasset, varvid den alltid tjänstvillige Charlie tar upp flaggan och viftande försöker göra föraren uppmärksam på vad som har hänt. Med påföljden att en stor demonstration av arbetslösa ansluter till mannen med den röda fanan i tron att han är deras anförare. Charlie blir förstås gripen som kommunistledare.
Här och på några andra ställen i filmen hör man en melodi, som inte är Chaplins egen. Den heter ”Hallelujah, I’m a Bum” och finns i två snarlika varianter, en av Harry McClintock och en av Joe Hill; McClintock och Hill kände varandra, bland annat från sin gemensamma vistelse på Hawaii. Det intressanta i det här sammanhanget är att båda var wobblies, medlemmar och aktivister i IWW. IWW var en anarkosyndikalistisk fackföreningsrörelse.
Men kanske var kommunistbeteckningen på arbetslöshetsarmén vid den här tiden (1936) ändå förenlig med att Chaplin som bakgrundsmusik använde en gammal anarkosyndikalistisk kampsång – Chaplin var politiskt mycket medveten och behöver inte ha lockats bara av sångens luffartema. Avrättningen av Joe Hill 1915 medförde, att många av de ledande i IWW gick med i kommunistpartiet. Joe Hills sångmö Elisabeth Gurley Flynn, ”The Rebel Girl”, blev så småningom till och med ordförande i det amerikanska kommunistpartiet.
Men det är en annan historia.
* * *
De amerikanska respektive svenska textvarianterna av ”Hallelujah, I’m a Bum” respektive ”Halleluja, gå och driv” hittar du med kommentarer, bakgrund, skiv- och sångbokstips ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.
21 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Himmel, Enn, vad du är allmänbildad!!!
Spännande att få veta, att Joe Hills sångmö blev ordförande i amerikanska kommunistpartiet…
Även om det är en annan historia.
Comment by Göran Baecklund — 2008 01 08 17:43 #
Instämmer med föregående kommentatör!
Chaplin är en stor favorit och en person jag länge fascinerats av. Jag hoppas få tid att se om hans filmer inom kort! Särskilt ”The Kid” har berört men de filmer du nämner är ju mästerliga. Tycker även om ”Lime light”. Chaplins storhet kan ju även mätas i pengar med tanke på att han var den förste Hollywoodaktör att 1917 få det då svindlande beloppet 1 miljon dollar för 8 filmer!
Comment by Thomas Tvivlaren — 2008 01 08 23:09 #
Till Göran Baecklund: Så mycket beröm kräver ytterligare en artikel. Var så god!
Comment by Enn Kokk — 2008 01 08 23:22 #
Till Thomas Tvivlaren: Jag mötte i yngre dar den radikale Chaplin också på andra sätt än genom filmen. Jag läste noveller av honom i gamla Folket i Bild, där han också intervjuades.
Comment by Enn Kokk — 2008 01 08 23:24 #
Mycket intressant allt det du skrivit! Jag är en person som just nu håller på att försöka sätta mig in i allt som har med Chaplin att göra och allt han har gjort. Tidigare var jag en som liksom många andra bara sett honom som en liten man med hatt och mustach! Men han är ju så mycket mer! En sak jag undrar och funderar över är om hans samhällskritik och filmer har någon speciell betydelse för t ex vår kulturhistoria, eller bara vårt samhälle? Du verkar vara väldigt klok, därför skulle det vara kul att höra dina åsikter.
Comment by Miss l — 2008 06 04 11:29 #
Till Miss I: Det jag lyfter fram här är främst Chaplins starkt samhällskritiska sida, den som många har bortsett ifrån därför att de bara har sett den lille clownen med hatt och mustasch. Men naturligtvis hade han många andra sidor också: Hans långa stumfilmskarriär vaskade fram en skådespelarkonst, där han med små medel – mimik och rörelseschema – nådde fulländning. I det avseendet har han säkert också spelat en roll för mimteatern. Märk också hur många av dem som har arbetat för eller på varieté- och cabaretscenerna – Lars Forssell är bara ett exempel – har arbetat vidare med chaplingestalten.
Själv tycker jag det känns svårt att dra en gräns mellan kultur och samhälle; min egen blogg rör sig ju för övrigt hela tiden mellan båda de här begreppen, som det inte är så där enkelt att dra en gränslinje mellan.
Stora konstnärer som Chaplin sätter alltid spår både i samtiden och hos senare generationer, som tar del av deras verk. Men att mäta detta mer exakt är naturligtvis svårt.
Comment by Enn Kokk — 2008 06 04 12:17 #
Ja chaplin var verkligen en stjärna inom filmen, en sann filmkonstnär som för alltid satt avtryck efter sig till oss i efterföljd. Jag går i hans fotspår.
Comment by Linda Karlsson — 2008 10 19 22:46 #
Hej, Vet någon om det finns en svensk text till sången Smile i Chaplins Moderna Tider? I så fall var?
Comment by Janne — 2011 03 04 9:53 #
Det finns, men vem skrev den? Jag hörde nyss Anna Sundqvist sjunga den i Minnenas Television. Mycket bra text. Vi satt och gissade på Tage D eller möjligen Beppe W. Har googlat som en galning men inte hittat rätt. Vem vet????
Comment by OskarsHusse — 2011 06 10 19:28 #
Beppe Wolgers har skrivit en text med titeln ”Smile”, och då ligger det ju mycket nära till hands att tro att det skulle vara en svensk text till Chaplins melodi, särskilt om en sådan har framförts av Anna Sundqvist i ett svenskt TV-program.
Får återkomma när jag har haft tillgång till en del databaser som inte funkar just nu. Man kan också kolla med Kerstin Wolgers.
Comment by Magnus Andersson — 2011 06 11 0:27 #
Nej, Åke Edin är det som anges som upphovsman till ”Smile”-texten i framförandet som var hämtat ur TV-programmet Anna Sundqvist Show från 1965. Men nog hade den i stora delar drag av en Beppe-Wolgers-text!
TV-journalisten och TV-producenten Åke Edin hade varit aktiv i Stockholms studentteater och skrev en hel del revy- och vistexter på 60-talet.
Comment by Magnus Andersson — 2011 06 12 2:21 #
Smile: Beppe Wolgers’ text till ”Smile” är inte skriven till Chaplins melodi, utan till en melodi med samma titel av den amerikanska kompositören Nancy Ford (född 1935). Beppe översatte hela Nancy Fords föreställning I’m Getting My Act Together and Taking It on the Road från 1980 åt Lill-Babs, som spelade den i Sverige … under titeln Det är ju min show!, på China-teatern 1982, tror jag.
Men förutom Åke Edins fina text till Anna Sundqvist har jag på KB hittat en årgångsschlagertext till ”Smile”, av den produktiva sångtextsignaturen Ninita – från 1954 liksom den engelska texten till Nat King Coles hit. (Melodin verkar förresten inte ha gått under titeln ”Smile” förrän texten skrevs, 18 år efter filmpremiären. Upphovsmän till den engelska texten är engelsmännen John Turner [pseudonym för James Phillips] och Geoffrey Parsons.)
Jag återkommer till de svenska texterna, men väntar till en tidpunkt då kommentaren inte garanterat kommer att tryckas ned under ytan av melodikrysskommentarer (och kanske födelsedagshälsningar också. Gratulerar!).
Comment by Magnus Andersson — 2011 06 18 21:02 #
Smile: Liten rättelse. Den feministiskt anlagda musikalen ”I’m Getting My Act Together and Taking It on the Road”, med music av Nancy Ford och text av Gretchen Cryer (också hon född 1935) hade premiär redan 1978 off-Broadway. (1980 var året då verket gavs ut i LP- och bokform.)
Comment by Magnus Andersson — 2011 06 19 12:01 #
Smile: Svensk schlagertext har utlovats.
Här är pseudonymen Ninitas (Ingrid Reuterskiöld) ”Clown” från 1954.
Clown
(Monolog vid sminkbordet)
(Smile)
Clown, på din cirkusmatta,
Clown, glöm ej bort att skratta,
man har betalt för att se
Clownen le.
Din publik, den får ej se tårar,
Clown, som din sminkmask fårar,
nej, låt det bli en krumelur
i dur!
Rosor på kinden måla,
inte på färgen snåla!
Hjärtat är dött,
ge din mun mera rött!
Måla vitt för att gömma smärtan!
Rita ett skratt med svärtan!
Nu är du klar, och alla ser,
att clownen ler!
Le, om dig någon sårar,
svälj dina dumma tårar,
låt ingen smärtan få se,
bara le!
Du skall le när ditt hjärta gråter,
skratta, ja skratta åter!
Snart blir det lätt, skall du få se,
att le!
Le för dig själv och andra,
strunta i dem som klandra!
Världen är full
av små solstrålars gull,
som du ser, när med glada blickar
glatt du åt alla nickar.
Sen kanske lyckan mot dig ler,
när dig den ser!
Svensk text: Ninita
Reuter & Reuter Förlags AB, Stockholm, 1954
[Avskriven från notutgåvan, men med normaliserade skiljetecken]
Nat King Cole hade alltså en världsschlager 1954 med sin inspelning av ”Smile” med engelsmännen John Turners [pseudonym för James Phillips] och Geoffrey Parsons text – möjligen lanserades texten och inspelningen i samband med en nypremiär på Moderna tider, som ju det av Chaplin komponerade romanstemat är hämtat från.
Ninitas svenska text spelades in av en rad svenska artister:
• Harry Arnolds orkester med sångpålägg av Per Lindqvist (samma instrumentalinspelning användes för engelska resp. danska sångpålägg av Chris Dane, artistnamn för dansken Helge Guldbøg, framgångsrik sångare i både Danmark, USA och Sverige; Guldbøgs änka Louise bodde till sin död för några år sedan på Odensgatan 5 B i Uppsala, dock med namnet Guldbog på sin dörr)
• Ingvar Bonze med orkester under ledning av William Lind
• Anders Börje med Miff Görlings orkester
• Carl Holmberg med Gösta Theselius’ orkester
• Lasse Lönndahl med Thore Swaneruds orkester
Jag tror att Anders Börjes inspelning kanske var den framgångsrikaste.
Det är väl bilden av Chaplin som clownfigur som har föresvävat Reuterskiöld/Ninita, när hon koncipierade sin svenska text – Chaplins senaste film vid den tiden var ju också Rampljus (Limelight), där han spelar en åldrande clown. Temat i Reuterskiölds text är den nog redan 1954 slitna schablonen med clownen som är sorgsen och gråter bakom den leende masken. Fast man förknippar ju inte Chaplin med en sminkad August-clown; där för associationen snett. Å andra sidan är det alldeles riktigt att se Chaplin som en pajasfigur med ett allvarligt och djupare, underliggande budskap – på så sätt träffar Reuterskiöld ändå rätt.
Reuterskiöld utvinner inte några nya poänger ur sorgsen-clown-temat, fast hon tar i ordentligt (”Hjärtat är dött” o.s.v.). Men texten är inte sämre eller banalare än andra schlagertexter från 1950-talet.
En som lyckades behandla det välkända temat med den sorgsne clownen på ett originellt sätt var förstås Povel Ramel. I numret ”En hemlig clown” från 1992 vände han på begreppen och lät Johan Ulveson spela en omvänd, ”invärtes” clown, som gick omkring i mörk överrock och hatt och var dyster utanpå men ”skitglad härinne, i själva mig” – som ett sätt att överleva i en mulnande omvärld. Ulveson gjorde en stark scenprestation – det var kanske det bästa numret i föreställningen Knäpp igen på Cirkus.
Ninita, Ingrid Reuterskiöld, var upphovsman till en mängd svenska schlagertexter. Mest känd är väl ”Valpen i fönstret”, eller möjligen ”Flickor bak i bilen”, båda svenska versioner av amerikanska schlager. ”Jag såg mamma kyssa tomten”, ”Käre John”, ”I en klosterträdgård”, ”Jag kysser Eder hand, Madame” och ”En slant i fontänen” är också verk av Reuterskiölds penna.
Ingrid Reuterskiöld var född på Frösön och hette Ingrid Lisen som ogift. Vid sidan av Ninita använde hon också pseudonymen I. Rimson. Hon var gift med musikförläggaren Lennart Reuterskiöld, grundare av Reuter & Reuters Förlag och själv flitig schlagertextförfattare under pseudonymen Karl-Lennart och minst ett 10-tal andra signaturer (då och då tillsammans med hustrun).
Men Åke Edin skrev en mycket bättre text till Chaplins musik 11 år senare. Mer om det i senare kommentar.
Comment by Magnus Andersson — 2011 07 13 0:48 #
Till Magnus Andersson: Fantastiskt intressant och väldokumenterad kommentar. Tack, Magnus!
Comment by Enn Kokk — 2011 07 13 13:33 #
Hej, jag undrar om denna sida ännu är aktuell…?
I så fall undrar jag över vidare texter till Smile på svenska. Det önskas helst Beppe Wolgers text till Smile men så undrar jag också hur Åke Edins text låter. Återkom gärna med svar till Yvonne, som söker med ljus och lykta efter denna text till en begravning framöver.
mvh
Yvonne 0470 122 27
Comment by yvonne — 2015 09 07 15:39 #
Till Magnus Andesson och Yvonne: Har du, Magnus, tillgång till de här texterna?
Comment by Enn Kokk — 2015 09 07 16:05 #
Yvonne: Beppe Wolgers’ text har jag inte – men som jag skrev ovanför är den ju inte alls skriven till Chaplins musik (utan till musikalmusik från 1978 av Nancy Ford), så jag skulle inte tro att du alls har något intresse av Beppes text.
Om du vill höra hur Gretchen Cryers originaltext till Nancy Fords musik låter, finns den på Youtube med skådespelerskan och sångerskan Ashley Laverty.
Beppe Wolgers’ svenska text med titeln ”Le” kan man höra inspelad med Lill-Babs på LP-n Det är ju min show som gavs ut 1982. Jag minns inte om jag såg texterna till den föreställningen när jag hade tillfälle att gå igenom Beppes efterlämnade texter – men bland dem finns mängder av material, och så sena verk kan sannolikt finnas där. Skulle du verkligen behöva texten, vilket jag ju inte tror, kan jag möjligen skriva ned den från LP-inspelningen på Kungliga biblioteket.)
Comment by Magnus Andersson — 2015 09 07 22:28 #
Hej Magnus,
när jag nu läst dina ord och gått igenom lite mer så inser jag att de uppgifter jag fått inte är riktigt så som jag trodde…
Jag undrar om du känner till Åke Edins text till Smile?
Vet du om den finns att få tag i? Eller så får jag försöka planka ner den från Youtube…
Ibland kan man lyckas hitta gamla texter på visarkivet…
Får prova mig fram!
Tack för era svar Magnus och Enn!
Hälsar
Yvonne
Comment by yvonne — 2015 09 07 22:41 #
Yvonne: Men Åke Edins text till Anna Sundqvist från 1965 har jag! Dock handlar den inte om något Smile, utan om luffare m.fl. förr och nu (= 1965), och jag undrar om den passar i sammanhanget på begravningen:
Dom finns nog inte till mer,
som sågs i pilsnerfilmer,
gubbarna som
mest tog dan som den kom.
Och var finns nu det glada bandet,
som luffa’ kring på landet?
Varför finns ingen av dom kvar
i dag?
Gubben som hette Ivar
och kom och slipa’ knivar,
han var så ful,
men så kul,
liksom han
som bar ved då och då från källarn,
han var så snäll så att han
bjöd alla barn i vårat hus
var gång på snus.
Gårdsmusikanten
som bedårade tanten
fick pension.
Melodiradions ton
ger passion
åt en enstaka förortsfru
som finns kvar i huset nu
och ej som alla andra gnor
på nåt kontor.
Visornas rallare
har blivit metallare,
och sagornas lodis
går nu periodvis
och stödd utav understöden
stämplande fram mot döden.
Nasarn med brickan
säljer i befintligt skick.
Den siste obstinaten
har stoppats utav staten
i produktionsapparaten,
den saten.
Och han som fick slant till bärsa
fjantar nu kring i Mersa.
Backstugesittarne
är TV-tittare.
Den siste vagabonden
dog när stipendiefonden
tvingade på’en en flott paletå.
Och hans brorsa, som gick på trampen,
blev konsument på tampen.
Finns ingen enda kvar som väntar
på Godot?
Åke Edin
ur Anna Sundqvist Show, TV, sänt den 29 september 1965 kl. 20.00
— — —
Anna Sundqvist framförde texten luffarklädd à la I väntan på Godot, som ju textens sista strof också hänvisar till. (Det är tyvärr det enda inslag ur Anna Sundqvist Show som finns bevarat.)
Jag tycker att Åke Edins lågmälda text om den gamla tidens luffare och andra avsigkomna är värd ett bättre öde än att bara ses av daglediga 65-plusare i ett undanskuffat program (Minnenas television) vars innehåll inte ens återges i dagspressens TV-tablåer – det var där inslaget med Anna Sundqvist sändes 2011. Det var välfunnet av Åke Edin att tänka på Chaplin i samband med luffare och att utgå från hans musik i luffartexten; på det sättet fick Chaplins ”The Tramp” via Anna Sundqvist samtala med Vladimir och Estragon.
Men som sagt, om det här verkligen passar till ceremonin i fråga får väl begravningsbyrån själv bedöma.
(En sidoanteckning: Jag har noterat att det har blivit mycket vanligt att just sångare/musiker som sysslar med att framföra musik vid begravningar efterlyser noter och texter till just de förrättningarna via internet/Facebook. Det skulle vara intressant att veta något om vad den utvecklingen kan bero på.)
Comment by Magnus Andersson — 2015 09 07 22:48 #
Jag glömde att sätta en radbrytning i Edins text efter ”tvingade på”, som jag hade tänkt, för göra rimmet med ”paletå” tydligare.
Alltså heller:
Den siste vagabonden
dog när stipendiefonden
tvingade på
’en en flott paletå.
Comment by Magnus Andersson — 2015 09 08 12:56 #