Last chorus: Olavi Junus

26 januari 2008 15:30 | Politik, Ur dagboken | 17 kommentarer

I början av 1960-talet var jag på de nordiska socialdemokratiska studentförbundens sedvanliga pingstkonferens, denna gång i Finland. Finnarna bjöd förstås de nordiska gästerna på bastu.

Till att börja med var det knökfullt i bastun.

Då hyvade finnarna vatten på de glödheta ugnsstenarna, och den brännande ångan tvingade ut de minst bastuvana. Varefter finnarna räknade dem som som var kvar:

“Hor mån-ga tanskar, hor mån-ga norrmän, hor mån-ga svenskar?”

Sen slängde dom på mer vatten, och började räkna på nytt:

“Hor mån-ga tanskar…”

Till slut var det bara finnarna plus två man från det svenska studentförbundet kvar: Enn Kokk och Olavi Junus, båda från Laboremus.

Men då sa finnarna, att vi ju inte kunde räknas som svenskar – Kokk var estländare och Junus ingermanländare.

I Upsala Nya Tidning har jag sett, att Olavi Junus har dött. Ännu en gammal vän är alltså borta.

Begravningen var i fredags. Tyvärr hade jag ingen möjlighet att gå.

I gårdagens UNT och i dagens Dagens Nyheter fanns en fin minnesruna, skriven av Annika Bäckström:

Olavi Junus, före detta universitetslektor och författare, har avlidit 80 år gammal.

Olavi Junus var född i Ingermanland. Han har själv berättat om hur han kom till Sverige 1945 som politisk flykting, då han skidade ensam över Torneälven. Bakom sig hade han tio månaders vistelse i Finland och erfarenheten av två års tyskt tvångsarbete.

Fadern och farfadern hade blivit häktade i Leningrad under utrensningarna 1937 och oskyldigt dömda till tioårigt tvångsarbete för antisovjetisk verksamhet. Först 1998 fick Olavi officiellt bekräftat att fadern blivit avrättad tio veckor efter arresteringen.

Olavi lärde sig svenska under arbete som bland annat skogsarbetare, grovdiskare, parkarbetare och fångvaktare. Så småningom blev det studier vid Sigtuna folkhögskola och Uppsala universitet. Han arbetade inom Sida, studerade samhällsplanering i Jerusalem och undervisade ett år i Nigeria. Fram till sin pensionering var han sedan lektor vid högskolan i Östersund.

Klassresan för Olavis släkt hade börjat med farmoderns mjölkresor till intellektuella familjer i Sankt Petersburg. Tack vare henne hade sönerna utbildat sig vid det finskspråkiga seminariet. Fadern blev docent i finsk-ugriska språk vid universitetet i Leningrad.

Olavi bevarade livet ut sina känslor av solidaritet med arbetarklassen. Han var medlem i IAL (internationella arbetslag) och ett år vice ordförande i Laboremus. Som representant för Socialdemokratiska studentförbundet reste han till Kuba året efter revolutionen och träffade bland andra Che Guevara.

En jämnårig vän i Leningrad kommenterar dödsbudet så här: ”Underrättelsen om Olavis död påminde mig om likheten i våra öden i unga år. Kriget körde över oss med sina hjul.”

Jag tror att dessa ord gömmer nyckeln till mycket i Olavis liv – till det outsagda och av oss i hans omgivning oförstådda.

Omänskligheter som begås under krig och diktaturer sätter spår i de drabbades sinnen som det tar generationer att utplåna.

Olavi Junus visade som tonåring modet att ta ansvaret för sitt eget liv. Han har låtit det formas förutsättningslöst i en värld som vi efter andra världskrigets slut hoppades skulle bli bättre. Och han bevarade sin optimism, sin upptäcktsiver och sin leklust ända till sin sista dag.

* * *

Det här är ett fint porträtt av Olavi, och jag har inte mycket att tillägga.

Olavi hörde till den laboremusgeneration, som åldersmässigt befann sig snäppet ovanför min, men han var fortfarande mycket aktiv, när jag själv våren 1960 valdes till föreningens ordförande; han spelade också en aktiv roll för att övertyga mig om att jag – egentligen en motvillig kandidat – skulle åta mig uppdraget.

I september 1960 gjorde jag och Olavi tillsammans ett program i Laboremus, där han berättade om sin resa till Kuba och jag om min till Algeriet. Det var fullsatt i Västgöra källare.

Politiskt hörde han hemma i socialdemokratins vänster, och han hörde till dem som välkomnade den radikalisering av Laboremus, som jag och andra inledde.

När jag arbetade med min ”Vitbok” om IB (Hjalmarson & Högberg, 2001) och intervjuade den gamle TCO-juristen och (s)-riksdagsmannen Stig Gustafsson, berättade han bland annat, att socialdemokratiska partiets internationelle sekreterare Esse Beckius vid ett tillfälle hade fiskat efter kontaktpersoner åt IB, vilka skulle kunna tänkas användas för att skaffa upplysningar i Finland – det borde vara människor som kunde finska och gärna hade säktingar eller vänner där. Gustafsson berättade när jag träffade honom, att en av de personer Beckius ska ha varit intresserad av var Olavi Junus – att frågan ställdes till Gustafsson hade säkert att göra med att också Gustafsson var laboremit. Hur det sen gick visste inte Gustafsson – och jag följde heller inte upp det här.

Skälet till det senare var det som Annika Bäckström bara antyder: Livet for illa med Olavi.

Olavis och mina kontakter var relativt livaktiga under 1960-talet. Jag var hemma hos honom och hans dåvarande hustru Solveig, serverades te ur samovar – vad annars? Han ingick också i den krets av svenska vänner, som ibland var med vid de ”social evenings” Birgitta anordnade i vår lägenhet för kursdeltagarna i u-landsseminarierna på Hammarskjöld-fonden.

Sen skildes våra vägar. Jag började jobba i Stockholm, och han fick en tjänst i Östersund. Under lång tid hade vi ingen som helst kontakt.

Förrän jag plötsligt en dag stötte på honom i Dragarbrunn här i Uppsala. Jag höll knappt på att känna igen honom; han var en skugga av sitt forna jag: Han var märkt av åren och uppenbart av hårt alkoholbruk; händerna darrade. Vårt samtal blev allt för kort – jag måste störta vidare till någon avtalad tid – men jag fick klart för mig, att han var intagen för vård, vilket ändå föreföll betryggande.

Det här blev första mötet på många år – och det sista.

Jag berättar inte det här för att solka minnet av Olavi Junus – vi var en gång vänner och fick aldrig något annat slags relation till varann.

Men ibland, som här, känns det viktigt och angeläget att berätta saker, som inte passar sig i en formell minnesruna.

Alkohol kan vara en ljuvlig befriare från stress och andra plågor. Men ett allt för ymningt bruk är farligt, destruktivt. Särskilt om man bär med sig det slags minnen och erfarenheter som Annika Bäckström inkännande och fint berättar om.

Till slut är det vinflaskan som blir själens furir.

Om någon av Olavis nära läser det här, vill jag till er säga: Jag tyckte mycket om Olavi. Och jag hoppas att jag, genom att skriva det här, har bidragit till förståelsen både av det han var och det han blev.

Melodikrysset nr 4 2008

26 januari 2008 12:14 | Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 5 kommentarer

Dagens melodikryss tyckte jag inte var särskilt svårt.

Det var egentligen bara i två fall, dessutom delar av samma fråga, jag behövde googla. Frågan handlade symptomatiskt nog om två melodifestivalbidrag – det är sällan jag kommer i håg dem efteråt, även om jag försöker aldrig så mycket. Sandra Dahlbergs ”Här stannar jag kvar” från 2004 kom jag åtminstone vagt i håg, även om jag inte mindes sångerskans namn. I fallet Marie Lindberg var det tvärt om sångerskans namn jag kom i håg, inte melodin eller dess titel, ”Trying to Recall”.

Egentligen befinner sig Idol-vinnaren Marie Picasso i mitt fall i samma klass: Jag känner inte igen hennes ”Miracle” – och Idol har jag absolut aldrig sett eller hört på. Men eftersom jag fortfarande köper Aftonbladet, har jag ju inte undgått att se de jättelika bilderna och rubrikerna med och om henne. Dessutom har hon för kort tid sen stirrat på mig från Telias hemsida, som jag använder som startsida. Jag har också kontrollgooglat på henne i dag och fått reda på att hon egentligen heter Lilly Marie Pettersson.

Däremot beredde det mig, äldre man, inga problem att känna igen Lena Philipsson i ”Unga pojkar, äldre män”. Jag vet också att låten är skriven av Orup.

Om ni, med anledning av vad jag skriver om melodifestivallåtar och liknande, tror att jag är helt obekant med dagsaktuell musik, tar ni fel. Rapparen Petter finns, med flera skivor, i min skivsamling. Där finns dock än så länge inte hans senaste CD ”Goddamnit”, som inleds med ”Intro Feat”, där skådespelaren Mikael Persbrandt medverkar. Men Persbrandts röst är ganska lätt att känna igen.

Resten var rena hemmaplan för mig; en artist som Barbra Streisand står mig mycket närmare än deltagarna i Idol och flertalet av dem som deltar i Melodifestivalen.

Det är klart att jag har hört – och gillar – Per Myrbergs ”34:an”, det vill säga Olle Adolphsons svenska version av ”This Ole House”. Jag har till och med gjort en egen text, ”68:an” (benämningen på min gamla arbetsplats, Socialdemokratiska partistyrelsen), till den.

Simon & Garfunkel, som jag har allt med, förekom i dag till och med två gånger.

Först hörde vi ”Bridge Over Troubled Water”, skriven av Paul Simon. På svenska heter den, i Åke Arenhills översättning, ”Som en bro över mörka vatten”. Den blev en stor hit även på svenska, då med Tommy Körberg.

Lite senare spelade Eldeman en låt, som han benämnde efter dess undertitel, ”59th St. Bridge Song”, men som är mer känd som ”Feeling Groovy”. De som sjöng var alltså Art Garfunkel och Paul Simon.

”My Fair Lady” var jag på 1959 i samband med den allra första Elevriksdagen, där jag var ombud. Musikalen bygger på George Bernhard Shaws pjäs ”Pygmalion”; musikalversionen (för Broadway) gjordes 1956 av Alan Jay Lerner (text) och Frederick Loewe (musik). I den sjunger Eliza (i den svenska versionen, alltså – då Ulla Sallert) om den spanska räven – vilket här skulle ge räv.

En annan musikal, som jag också har sett, är ”Cabaret”; här hörde vi Liza Minnelli sjunga ”Money Makes the World Go Around”. Har ni inte läst boken den bygger på – Christopher Isherwoods fina ”Farväl till Berlin” – har ni en upplevelse kvar.

Ytterligare en stor artist, men hemmahörande i operans värld, spelades i dag: Plácido Domingo, en av de tre tenorerna, sjöng Puccini. (De övriga i tenortrion är – eller var, ska man väl skriva numera – José Carreras och Luciano Pavarotti.)

Slutligen en fråga, som på flera sätt står mitt musikhjärta nära.

Vi hörde Fred Åkerström sjunga. Fred var en av huvudartisterna under den gigantiska allsångskväll 1970 i Stockholms Folkets hus, där min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma) lanserades. Fred har också gjort en fin LP med sånger av Ruben Nilsson, vars ”Fimpen och tändstickan” vi här hörde.

Ruben Nilsson (1893-1971) var plåtslagare, visdiktare och konstnär. Som visdiktare är han unik i så måtto, att han aldrig själv sjöng in sina egna visor på skiva. Men numera finns faktiskt hans röst bevarad på skiva: Peder Svan gav ut en dubbel-CD med svenska visor under 1900-talet, ”Visans gyllene tid”, och där finns, i överföring från en privatinspelning, Ruben Nilsson med sina ”Laban och hans döttrar” samt ”Den odödliga hästen”. Du kan hitta min recension ovan under Kulturspegeln, Musik – länk finns här.

* * *

På jakt efter något svar i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se eller att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.