Kyrkan mot hovet?

14 januari 2008 16:02 | Citat, Politik | Inga kommentarer

Oscar Cleve (1906-1991) hette en på sin tid mycket känd satirisk skämttecknare; han medverkade bland annat regelbundet i gamla Folket i Bild.

I nummer 31 1953 hade han en teckning, där prästerna, anförda av biskoparna i full ornat, stormar kungahuset. Bildtext:

“Varför bekämpar inte kyrkan monarkin, som städse ger upphov till avgudadyrkan?”

Shakespeares En vintersaga på Uppsala stadsteater

14 januari 2008 16:00 | Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag vet inte om det var Linus Thunström, ny teaterchef i Uppsala men tidigare på Stockholms stadsteater, eller gästregissören Etienne Glaser som lockade ett antal personer, som man annars ofta träffar på teatrarna i Stockholm, till Uppsala stadsteater i lördags: Anna Hedborg, Carl Tham och Carin Nordberg, Sven Lindqvist och Agneta Stark.

Jag tolkar deras närvaro, framför allt när jag hade hört Carl Tham berätta, att han också har varit på Musikens hus, som att Uppsala numera av den kulturellt intresserade stockholmspubliken ses som ett inte alltför avlägset alternativ till huvudstadens teater- och musikscener.

Senast när man kunde jämföra två uppsättningar av samma pjäs, Henrik IbsensEtt dockhem“, var ju också, enligt en tämligen samstämmig kritikerkår, föreställningen här i Uppsala överlägsen den i Stockholm.
Om Uppsala stadsteaters uppsättning av William ShakespearesEn vintersaga” inte är riktigt lika stark som den av Ibsens “Ett dockhem”, beror detta nog i första hand varken på regissören eller ensemblen. “En vintersaga” (från 1610-11 och alltså en av Shakespeares senare pjäser) har en del element, som gör att den haltar mellan första och andra akten. Eftersom den i det här fallet vad jag förstår gjordes i en relativt texttrogen version (Britt G Hallqvists och Claes Schaars översättning dock något reviderad av Staffan Holmgren och Etienne Glaser), kan de frågetecken man sätter knappast i första hand bero på regissörens iscensättning.

Första akten är – trots att en del i premiärpibliken skrattade på alldeles fel ställen – i huvudsak ett mycket allvarligt svartsjukedrama: Kung Leontes (Aksel Morisse) misstänker, helt utan grund, drottning Hermione (Linda Lönnerfeldt) för att vara otrogen med kungens egen vän, kung Polixenes av Böhmen (Christer Olsson). Leontes handlar på ett närmast sinnessjukt sätt: driver i väg Polixenes, spärrar in hustrun (som förefaller att dö), låter sätta ut deras nyfödda dotter Perdita till vargarna och björnarna i skogen och förorsakar på så sätt också den något äldre sonens död.

Även första akten innehåller en del publikknipande och roliga inslag – Pierre Lindstedts Archidamus står för flertalet av dem; Shakespeare hade ju på sin tid en publik, som måste roas. Men på det hela taget är första akten ett klassiskt ödesdrama.

Enligt Shakespeares manus sätts Perdita ut i skogen i just Böhmen. Miljön och människorna vi ser framför oss, även den fåraherde (Pierre Lindstedt) som räddar den lilla prinsessan, som sen får växa upp i hans enkla hem, förefaller dock inte riktigt höra hemma i Böhmen. Scenografi, dräkter (plus Shakespeares namn på flera av rollfigurerna) leder snarare tanken till Grekland. Eftersom greker längre tillbaka i historien bosatte sig på Sicilien, där kung Leontes enligt Shakespeare regerar, förefaller det mer logiskt, att hans dotter sattes ut i en skog på just Sicilien. Hur det här hänger ihop – om det nu gör det – visste väl bara Shakespeare.

Hur som helst: Det som i andra akten utspelar sig i en alltså grekiskpräglad miljö med fåraherdar, barbequefester på lamm, danser och musik spelas till stor del som fars, ibland med starka drag av bondkomik. Det senare understryks av att kostymmakaren Youlian Tabakov har försett fåraherden med kortbyxor, också av flera av de övriga kreationerna. Somligt av det här är dock inte bara roande utan också mycket bra. Ett särskilt omnämnande i det här stycket måste man ge Alexander Salzbergers bedragare, luffare och bard: Shakespeare hade säkert inte tänkt sig hans insatser på det här sättet, men Salzbergers hiphopnummer (sång och dans) är lysande!

I andra akten har dramat (här alltså till stor del farsen) tagit ett språng framåt i tiden, och Perdita (Johanna Lazcano Osterman) har inte bara blivit stor utan också vacker. Hon uppvaktas av en ung man, Floritzel (Henrik Johansson) som – så går det till hos Shakespeare! – visar sig vara son till kung Polixenes av Böhmen. Och vår småskurk (spelad av Salzberger), som visar sig ha gamla band till det böhmiska hovet, hjälper de unga tillbaka till det sicilianska hovet och till faderns erkännande av sin förmodat döda dotter.

Och inte nog med det: Den kloka hovdamen Paulina (Viveca Dahlén) åstadkommer något som i den vid det här laget förtvivlade, straffade och botfärdige kungens ögon ter sig som ett under: Det som han tror är en staty av drottningen i hennes mausoleum får liv igen.

Utöver de redan nämnda rollprestationerna skulle jag slutligen också vilja nämna Gustav Levins hovman Camillo, en roll som i sin förening av inställsam anpasslighet, intrigmakeri och viss klokskap hör till de mest realistiska i det här dramat.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^