Last chorus: Stig Claesson

Stig Claesson, född den 2 juni 1928, dog några få dagar in på 2008, den 4 januari.

Nyss hörde jag hans stämma i radio. Han läste där två egna noveller med svensk midsommar som tema. Framför allt ”I Amsterdams glädjekvarter” var helt underbar.

Jag har talat med honom i telefon – jag fick tillstånd att publicera hans novell ”Julfrid” i det julnummer av Aktuellt i politiken (s), som innebar själva starten för min omgörning av tidningen till ett socialdemokratiskt familjemagasin med även litterära ambitioner – men jag lärde tyvärr aldrig känna honom personligen.

Genom hans böcker – jag har läst och äger praktiskt taget alla – tycker jag mig ändå ha lärt känna honom. Och jag kan bara konstatera, att av nutida svenska författare är han en av dem som har stått mitt hjärta närmast.

Jag tycker också mycket om hans teckningar, ofta illustrationer till hans egna böcker och artiklar: samtidigt skissartat spretiga och pricksäkra avbildningar av människor och miljöer. Till mina favoriter hör hans målning av Tage Erlander; den fanns på min gamla arbetsplats, Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad.

Jag har många gånger tidigare skrivit om Stig Claesson och hans böcker och har egentligen inget nytt att tillägga. Jag tycker att de texter jag har sammanfört ovan under Kulturspegeln, Prosa & poesi – du kan läsa dem här – ger en mycket bra bild av honom och hans författarskap.

Jag skrev också en recension här på bloggen av hans roman från 2006, ”God natt, fröken Ann”; du hittar den här.

Den blev, som han själv förutsåg men jag inte hoppades, hans allra sista. ”God natt, fröken Ann” är en mycket mörk bok, och min recension blev ganska kritisk.

Men varför skulle man inte också kunna skriva kritiskt om den man i grunden älskar?

Jag är ingen tävlingsmänniska

Jag känner mig uppriktigt förvånad över den ilska somliga ger uttryck för över att jag publicerar det jag tror är de rätta svaren till Melodikrysset. Är det så mycket att bli upphetsad över, att kanske några som inte kan så bra själva också får delta i utlottningen av de där priserna, vilka de nu är?

Själv har jag i årtionden roat mig på lördagsmorgnarna med att lösa Melodikrysset – familjen och nära vänner vet, att man absolut inte får ringa mig då. Det här gjorde jag långt innan bloggarna var påtänkta och jag själv så småningom kom på att man på sin blogg kunde kåsera om sina mödor med veckans kryss.

Jag skulle tro att en del av dem som jag har lärt känna i kulturlivet eller i politiken tycker, att mitt intresse för Melodikrysset är kufiskt – och jag kan hålla med om att där spelas en hel del som knappast är av något bestående värde. Men jag lyssnar ständigt på mängder av olika slags musik – blues, jazz, folkmusik, world music, klassisk musik, opera, visor, rock- och popmusik, dansmusik, schlager – och vet, att alla dessa genrer rymmer både god och dålig musik.

Jag har aldrig ens varit inne på tanken att skicka in mina (relativt ofta) korrekta svar på frågorna i Melodikrysset. För mig är det här en rolig lek under förmiddagskaffet. Jag testar mitt eget musikminne och min associationsförmåga, tävlar inte med någon annan.

Den som har granskat etiketterna på min blogg har säkert märkt, att där saknas Idrott. Föga förvånande (för mig): Jag tog skolans gymnastik med lek och idrott med en klackspark, har aldrig gått på idrottsevenemang eller läst tidningarnas sportsidor.

På väggen till friggeboden här i Öregrund sitter en piltavla. Jag har genom att kasta en omgång pilar då och då blivit ganska duktig men blir varje gång någon gäst grips av tävlingsfeber lika fnissig över den där lusten att besegra andra. Själv tävlar jag bara med mig själv.

Det gick milt talat bra för mig i skolan. När jag hade tagit studenten i Högre allmänna läroverket i Sundsvall, kom en av mina lärare och sa, att jag hade fått det årets bästa studentbetyg. Själv har jag aldrig brytt mig om att kolla.

Med den här livsinställningen är det ganska naturligt, att jag har tagit till mig den politiska åskådning, som framhåller värden som solidaritet och jämlikhet; jag har, som ni vet, sen unga år varit socialdemokrat. I det här ligger också, att jag ogillar kapitalismens ständiga tävlan. Jag tror till och med, att den befrämjar människornas sämsta sidor.

Själv har jag en helt annan människosyn: Människor är inte utbytbara och kan därför inte tävla med varann på samma fält. Jag vill bygga ett samhälle, som får människor att individuellt växa, i vilket också ligger att de kommer att bli olika varandra.

Ett samhälle där människor bringas att växa och bli individer måste i stället konstrueras så, att medborgarna med sina ganska olika förmågor ges uppgifter som passar dem, deras intressen, kunskaper och kapacitet, inte så att de tvingas in i tävlingssituationer, där många helt naturligt är fullständigt chanslösa.

Det jag pläderar för, och har pläderat för i hela mitt någorlunda vuxna liv, är demokratisk socialism.