Sjunde boken om Harry Potter

22 januari 2008 12:26 | Barnkultur | 9 kommentarer

Jag har läst hela J K Rowlings serie böcker om Harry Potter, en i engelskt original, de övriga i Lena Fries-Gedins förtjänstfulla översättning. Förra året kom den avslutande, sjunde delen, ”Harry Potter och dödsrelikerna” (Tiden) – om den också blir den sista delen återstår att se.

De flesta av Harry Potter-läsarna – yngre så väl som äldre – har naturligtvis väntat på att få veta, hur det går för Harry Potter i hans livslånga kamp mot Lort Voldemort; J K Rowling har ju i intervjuer under årens lopp berättat, att några av dem som läsarna identifierar sig med kommer att dö, innan berättelsen är till ända.

Här ställs en recensent inför problemet att inte för tillkommande läsare avslöja hur det går. Därför får jag nöja mig med att avslöja, att (enligt en sammanräkning i Wikipedia) inte mindre än 22 figurer, fördelade på både den goda och den onda sidan, dör i den här boken.

Slutstriden, som äger rum på Hogwarts, är också av det våldsamma slaget, och jag gissar att filmatiseringen av den kommer att innehålla många bjärta specialeffekter.

Huvudfrågan är förstås vem av Harry Potter och Lord Voldemort som kommer att överleva. På den punkten håller Rowling läsaren på halster ända till slutet, och jag kan naturligtvis inte avslöja hur det går. Men jag kan väl avslöja, att hur det går har att göra med en av de tre dödsrelikerna, den mäktiga flädertrollstaven, och dess sätt att fungera – en historia som också har att göra med Dumbledores tidigare död. (Ytterligare en av dödsrelikerna är för övrigt den osynlighetsmantel Harry länge har varit i besittning av.)

Vägen fram till slutstriden är lång och innehåller också en del longörer. Harrys och hans vänners – Rons och Hermiones – plan är att gradvis ta kål på Voldemort genom att, en i taget, döda de bitar av sin själ Voldemort har gömt i både svårfunna och svåröppnade horrokruxer – vilket kanske i slutändan kan innebära, att Harry själv måste dö.

Longörerna kompenseras i viss mån av att man gradvis får veta saker av betydelse för hela historien om Harry Potter och Lord Voldemort: Snapes gamla bindning till Harrys mamma, Dumbledores mer fullständiga historia och annat sådant.

Men på en punkt är jag mycket kritisk mot den här boken, slutkapitlet ”19 år senare”. Det kan försvaras med att det som berättas där kan öppna för att J K Rowling någon gång fram över återvänder till sin magiska värld. Men som litteratur är det här kapitlet insmickrande och idylliserande på ett sätt, som faktiskt inte är värdigt det i många avseenden storslagna epos för barn och ungdomar J K Rowling har skapat.

Pressgrodor

22 januari 2008 11:39 | Citat | Inga kommentarer

Hittat i Journalisten nummer 2 2008:

”Före detta stadsarkitekten Jonas Yngström har varit med och kissat på både våra och kallbadhusets lokaler. Vi ville att det skulle bli en bra helhet i området, säger Hallin och låser upp dörren som leder ut mot bryggan.”

Ulricehamns Tidning

Hittat i Grönköpings Veckoblad nummer 1 2008:

Köket luktade av mammas bak

Rubrik i Nerikes Allehanda

Stor brist på grön skinka

Rubrik i expressen.se

Hotade döda Västerviksbo två gånger

Rubrik i Linköpings Tidning

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^