Dubbeltydigt

“Biltvätten får mig att skita i bilen”

Rubrik över krönika av Karin Ahlborg i Aftonbladet Söndag 13 januari 2007

Välkommen till Uppsala! Här i stan tillverkar vi inte längre Slotts senap

När man kommer till Uppsala med tåg söderifrån, möts man på väg in till stan av en välkomstskylt, som upplyser om att man här i stan tillverkar Slotts senap.

Det är strax slut med det nu. Det är dags att sätta upp en ny skylt med den text som finns i rubriken.

Slotts-fabriken har haft flera olika ägare, men den som slutgiltigt har slagit spiken i likkistan är Unilever. Produkter har lagts ner, sålts till andra tillverkare och flyttats för tillverkning i andra enheter inom koncernen. Nu ska även senapstillverkningen flyttas till Polen och fabriken i Uppsala läggas ner.

Det senare trots att senapstillverkningen har gått med vinst, 60 miljoner kronor per år eller drygt en miljon kronor per anställd, berättar Upsala Nya Tidning (13 januari 2007). Skälet är att vinsten inte är tillräckligt hög; det är lätt att räkna ut att produktionen flyttas till Polen därför att arbetskraften är billigare där och alltså vinsten högre.

Jag är inte ett dyft förvånad över Unilevers beteende. Jag har därför länge undvikit att köpa flertalet av företagets produkter (Lipton, Milda, Knorr, Becel, GB glass, Via, Pepsodent med flera). Men jag har hittills – på grund av att produkten har tillverkats av arbetare i min hemstad Uppsala – ändå köpt Slotts senap.

Det är slut med det nu. Jag kommer aldrig mer att köpa en senap, som inte kan förknippas med slottet i mitt Uppsala.

Och jag uppmanar alla andra att bojkotta alla varor från Unilever.

Vill inte Unilever tillverka varor här, kan företaget också sälja dem någon annan stans.

Last chorus: Gerd Thunell

Sören Thunell ringde mig. Hans Gerd dog i måndags, i allt för långt framskriden lungcancer. Gerd var en mycket rutinerad sjuksköterska – hon visste vad för sent upptäckt lungcancer betydde.

Så sent som i oktober var Sören och Gerd i Istanbul, helt ovetande om vad som väl redan då hade drabbat Gerd – gick på museer, flanerade, åt god mat och gjorde allt det där andra som vi alla gör, när vi besöker nya och spännande städer.

Men deras goda pensionärsliv tillsammans slutade alltså så här: med besked på sjukhuset i Västerås och fortsättning på det i Köping. Fast på julafton och ett par dar före nyår fick Gerd komma hem. Hemmet var, efter pensioneringen, Sörens och Gerds sommarhus under många år i hans barndoms Kolsva.

Jag lärde känna Sören när han var ung SSU-ombudsman i Uppsala, redan innan han hade bildat par med Gerd och jag med Birgitta. För både mig och Birgitta har Sören spelat en avgörande roll i våra respektive liv: Sören var den som – vid det laget i egenskap av partiombudsman i Uppsala – såg till att Birgitta 1968 sattes på valbar plats på socialdemokraternas riksdagslista. Han kom lite före mig till Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm och övertygade där Sten Andersson och Anders Thunborg att anställa mig på partiexpeditionens, 68ans, informationsavdelning.

Med Sören hade jag sen fortlöpande kontakt, framför allt när han jobbade på Statsrådsberdningen under Olof Palme.

Jag och Birgitta träffade då och då Sören och Gerd, medan de fortfarande bodde kvar i Uppsala.

Sen blev det glesare mellan träffarna; Sören blev chefredaktör på Söderhamns-Kuriren (s) i Söderhamn, arbetade på svenska ambassaden i Oslo och var före pensioneringen svensk generalkonsul i Mariehamn på Åland.

Men jag har genom åren alltid försökt hålla kontakt med Sören och Gerd, har till exempel varit hembjuden till dem när jag var de svenska socialdemokraternas nordiske sekreterare och ofta besökte Oslo. Och vid ett minnesvärt tillfälle bodde jag och Birgitta hemma hos dem i generalkonsulsresidenset i Mariehamn. Jag hade på begäran lämnat synpunkter på de åländska socialdemokraternas partiprogram och var ombedd att hålla ett ideologiskt föredrag på deras årsmöte. De åländska sossarna passade också på att be Birgitta, talman i Sveriges riksdag, sitta ordförande på årsmötet.

Men vi åkte till Mariehamn minst lika mycket för att träffa våra gamla vänner Sören och Gerd. Jag minns fortfarande med värme, hur vi satt och påminde varann om gemensamma minnen, även diskuterade aktuella politiska frågor.

För så här är det med riktigt gamla vänner, åtminstone vänner som behåller sina värderingar genom åren: Man kan vara åtskild långa tider. När man sen äntligen träffas, återupptar man samtalet där det sist slutade.

Sören, fortfarande med en del uppdrag som har fört honom till Stockholm, har jag träffat oftare än Gerd. Gerd får jag tyvärr inte träffa mer.

Det senaste året är hon en av allt för många i den raden. Och jag är ju inte dum: Klockan kommer snart att klämta även för mig.

Men vi ska försöka ta oss till Malma kyrka, nära Kolsva och Köping, för att ta ett sista farväl av en gammal vän. Begravningen äger rum torsdagen den 24 januari klockan 14.00.