Ett farväl, fyllt av vemod

25 januari 2008 17:55 | Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

I går åkte vi till Gerd Thunells begravning, först i buss från Uppsala till Västerås, sen per tåg från Västerås till Köping. I Köping mötte oss den gamle tidningsmannen Sune Lundh och hans hustru Meta; de hade kommit i bil från Karlstad och hade lovat köra oss vidare till Malma kyrka.

Dit är det inte långt från Köping, och eftersom vi annars skulle komma mycket för tidigt till begravningen, beslöt vi oss för att ta en fikapaus på något av stans caféer. Och vilket praktställe vi hittade: Café Saga på Västra Långgatan 1. Huset där det ligger är – jag har kollat – från 1902, men själva caféet är, trots sitt 1950-talsaktiga utseende, inte alls så gammalt; på väggen hängde en plakett om caféets 20-årsjubileum för alls inte länge sen.

Vi sitter vid kaffebordet och pratar, jag och Sune om A-pressens dystra öde; Sune och Birgitta pratar minnen från Uppsala fordomdags.

Också begravningar väcker minnen.

När vi anländer till Malma kyrka, högt och vackert belägen i utkanten av Kolsva, möts vi inte bara av Sören – bland begravningsgästerna finns gamla vänner både till oss och Sören, flera av dem tillresta ganska långt ifrån. Lena och Bosse Näslund är där. Per Fagerström är där. Pekka Tuominen, förr en av de ledande bland socialdemokraterna på Åland, är där.

Begravningsakten i kyrkan, också invändigt mycket vacker, är strikt kyrklig – men två socialdemokratiska fanbärare paraderar med röda, florbehängda fanor vid kistan. Den kvinnliga prästen är bra påläst om Gerd, också personlig, men begravningsakten är alltså – i motsats till till exempel den som jag ordnade för min bror – religiös. Gerd var troende kristen, och självfallet respekterar också en ateist som jag, att hon begravs i tradionella former.

Men eftersom jag för egen del inte deltar i bön eller psalmsång, får jag många tillfällen att låta tankarna fara i egna banor. Jag ser bilder: Glimtar av många möten med Sören och Gerd genom åren. Bröllopsfotot från 1964 som jag har i mitt fotoalbum där hemma. (Det tidigaste fotot jag har av Sören är från 1962. Då var Sören en mycket ung SSU-ombudsman; på fotot, från SSU-expeditionen, ser man bakom honom ett SSU-standar med Carl Lindhagens gamla devis ”Alla folks frihet – hela världens fred”. Jag har, än i dag, ett sådant standar på mitt eget skrivbord.)

Den religiösa tro, som psalmerna som sjungs uttrycker, är alltså inte min. Jag kan, eftersom jag inte tror på det, inte lovprisa Jesu Krist för att han gav evigt liv (svensk psalm 304). Lina Sandell-Bergs text till psalm 190 är mycket vacker: ”Bred dina vida vingar, o Jesus över mig.” Men jag tror ju inte på det.

En psalmtext som jag alltid har tyckt om delar av är 201, med text av Carl David af Wirsén (1889) och musik av W Åhlén (1933):

En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar,
och solens ljus och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunnar sommartiden.

Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa:
ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.

När jag hör det här, ser jag framför mig Gerd gå där i skogen, med bär- eller svampkorg.

Mitt sinne fylls av vemod.

* * *

Väl hemma igen upptäcker jag, att alla våra psalmböcker är från vår egen skoltid. Psalmnumren som jag minns från kyrkan stämmer inte med dem i våra upplagor.

Så i dag går jag till Lundequistska bokhandeln och köper en ny, aktuell upplaga av ”Den svenska psalmboken”. Psalmboken är ändå en del av kulturarvet.