Impromptu

I Folket i Bild nummer 47 1954 hittar jag en dikt av Erik Lindegren,

Impromptu

Suset i sena juliträd
väcker dina döda år
och lovar dig ett kort liv…

Det brusar som liar i vassen,
det okar sina orglar som oxar,
det värker stilla och undergivet,
klär sig till änka i förtid
och viftar med brutna slöjor,
dör sin skälvosot…
återerövrar som havet det förlorade,
flaggar med sina löv som harposlag,
flyger bort som en hagelsvärm…
vaggar sitt huvud som en orm,
hugger och reser ragg och dolk,
pressar din livbåts reling
med ett vattenfalls vargatänder…
snöar sin monotoni,
tornar med drivor din sommarstad,
rycker undan husens grunder
tills allting svävar…
det lyser av elektriska snödroppr
som smälter ner till din kvinnobild:
bandet kring solens ekrar…
vandrar tiggande från träd till träd
med löven smattrande mot tenntallriken,
vandrar förbi dig som tanken på döden.
som Ahasverus vandrar i sömnen,
bäddar dig i djurens inälvor
som klockklang i tidens mossa…
sliter i sina gröna fjättrar,
brusar som liar i vassen,
slösar med sin fångenskap…
sparkar farväl som en revybalett
över rampen…

saktar in som en karusells
stelt gungande hästar, stirrande in
i positivet med döda blanka ögon…
stegrar sig, dalar och stannar till nästa…

Juliträd susar för döda blanka ögon…

”In promptu” är latin och betyder ”inom synhåll”. Det sammandragna ordet ”Impromptu” betecknar både en improviserad dikt och ett kort musikstycke med relativt fri formell uppbyggnad, det senare – med tanke på musikaliteten i Lindegrens text – heller ingen långsökt tolkning.

När dikten publicerades i bokform – i ”Vinteroffer” (1954) – kallades dikten något annat, ”Sena juliträd”. Till detta anknyter Mats Nilssons illustration till dikten i Folket i Bild: dikten omges av trädstammar, och över dikten susar trädens kronor.

Både fynd och skräp på Tradera

Jag har de senaste åren handlat en del på Tradera: Tidens kalender (jag har nu alla utom den för 1923), barn- och ungdomsböcker av Lisa Tetzner, FiBs ungdomsböcker, Alla Tiders Seriejournal och, framför allt, enstaka nummer och ibland längre serier av den klassiska veckotidningen Folket i Bild.

Ibland har man tur. Nyligen fick jag för en relativt överkomlig penning tag på FiB-nummer från 1937 respektive 1939, väl bevarade faktiskt.

Sen köpte jag i klump en stor bunt tidningar från 1953 och 1954. De flesta av dem hade jag redan, men uträkningen var att få några få nummer, som jag saknade.

Dess värre hände det som också tidigare har drabbat mig några gånger: Många av de tidningar jag köpte in – bland dem flertalet av dem jag egentligen var ute efter – var ofullständiga. I ett stort antal fall var Frimärksbladet (avdelningen för medlemmarna i FIBs frimärksklubb) urklippt. I andra fall var annonser urklippta, med påföljd att det saknades delar till noveller eller annat textmaterial.

När man köper gamla tidningar, får man acceptera, att papperet kan ha gulnat, att någon har försökt lösa korsordet eller att det finns en liten, liten reva någonstans. Men jag tycker det är otillständigt att människor som säljer på auktionsnät som Tradera säljer ofullständiga exemplar. Det är väl ganska givet att samlare – som jag – vill ha fullständiga nummer, när vi lägger bud.

Jag har tidigare råkat ut för det här flera gånger och också lyckats få till nya uppgörelser med säljarna. En som sålde tidningar med Rit-Olas klassiska serie ”Biffen och Bananen” urklippt gav mig ekonomisk kompensation och – viktigare – angav i fortsättningen defekter av det här slaget i sina traderaannonser. En annan ursäktade sig med att han inte hade kollat (en serie porträtt av filmstjärnor hade klippts ut i nummer efter nummer) och betalade tillbaka en del av vad jag hade lagt ut.

Men det är faktiskt inte pengarna jag i första hand är ute efter.

Är de här människorna som säljer defekta tidningar verkligen så aningslösa, att de inte förstår, att köparna/samlarna är ute efter exemplar, som åtminstone vad gäller text och bild är intakta?

Det kan nog finnas såna också – världen är full av konstigt funtade människor.

Men jag gissar att det bland de här slarvrarna också finns de som tänker: ”Går det, så går det.”