Birgittas Kokk

Jag brukar ibland på sitemetern kolla, vad besökare har sökt på för att hamna på min blogg. Bland det roligaste jag har sett på sista tiden är en person som har googlat på ”Birgittas Kokk” och mycket riktigt hamnat här.

Det påminner mig om en sak som stod i den för en tid återuppståndna Stockholms-Tidningen (s), som fanns samtidigt som jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s).

Den enligt en läsarundersökning mest lästa avdelningen i min tidning var min personligt skrivna och kåserande ledarsidesspalten Det händer, den som min dotter Kerstin har utnämnt till blogg före bloggarnas tid. Eftersom den här spalten var just bloggartad, skrev jag ofta om familjen, däribland hustrun, som jag – eftersom vår relation var väl känd hos läsekretsen (140.000 prenumeranter på den tiden) – då helt enkelt kallade vid förnamn, Birgitta.

Stockholms-Tidningen hade på baksidan en liten ruta om dagens namnsdagsbarn; man brukade då också nämna ett par stycken kända personer, som bar dagens namn.

På Birgitta-dagen fanns sålunda följande text (fritt citerad ur minnet):

”Av kända Birgittor kan nämnas den heliga Birgitta och så Enns.”

Jürgen Rooste: Presidenten bor nånstans i närheten

Jürgen Rooste är född 1979 och således blott 26 år gammal. Med fem diktsamlingar har han ändå lyckats etablera sig som poet och, vad jag förstår, vinna en postion i den yngre estniska lyriken.

Han har också översatt Allen Ginsburg till estniska, och mycket riktigt finns det hos Rooste ordflöden som kan tänkas vara återklanger från den amerikanska beatpoesin. Men Rooste är omisskännligt estnisk också i sitt val av droger, som här i den inledande dikten i ”Presidenten bor nånstans i närheten” (översättning Peeter Puide, Ellerströms, 2007):

varför behöver vi dikten

hjälper den på något vis
en att avstå från alkohol
men gudiröven
jag sade ”avstå från alkohol”
varför avstå från den
det är vår nationaldag
trademark mer inarbetat än ”welcome to estonia”
i will motherfuckin’ phone ya
sen går vi på krogen

Nå, Rooste dricker, av hans dikter att döma, alkohol också andra dagar än nationaldagen. Som till exempel i den mycket roliga dikten om en författarafton, ”Diktarens liv”. Eller som i den ganska märkliga kärleksdikten ”Älskar du mig till evighetens rand”:

älskar du mig ännu då
när jag inte klarar av allt detta
när jag dricker mig full och en stund
före världens slut faller i sömn i mina spyor
i en rumshörna någonstans som ett lyckligt barn

Hos Rooste finner man mycket riktigt en befriande respektlös självironi: ”om jag hörde talas om någon som jag / skulle jag hålla honom för ett fullständigt pisshuvud”.

Rooste brottas med ett problem, så typiskt för ett pånyttfött land, så fullt av nationalism:

I ”Att söka efter evigheten II” heter det:

älska och bevara idag din estniske man
för i morgon är kanske tiden en annan
ingen beteckning ”estnisk” finns inga tankar och ord vi inbördes behöver
enda sättet att vara är självtvivlets

Men i inledningsdikten tacklar han nationalitetsfrågan med något som liknar en klackspark:

å andra sidan
vad skall man med staten estland
estland är som en dikt av någon med skrivklåda
vindarnas land javisst tackarmjukast farväl
blås mig härifrån

Dock, dagens Estland är också redan en del av det nya Europa. I dikten ”Resignation” finns följande:

u. ser helt enkelt aldrig
sin fru
hans fru arbetar i bryssel
och semestrar utan honom söderöver
u. tar semester i bryssel
vad de gör där
vet jag inte
hans fru går nog på jobbet
och u. glor samtidigt på tv och de kanaler
som vi inte har
och går till mini-europa för att se de stora husens
småsmåsmå modeller

Tidsmässigt och kulturellt spänner Roostes poesi och referensramar ända från beatpoesins dagar fram till dagens pop-, rock- och rapmusik: I ”Estlandsbästa” sitter poeten med ”bobdylan i hörlurarna / (visons of johanna) och / sartre i handen”. En annan dikt heter ”Punk-rock halleluja”.

Peeter Puide har på ett träffsäkert sätt med den här samlingen gett svensk publik ytterligare en värdefull inblick i vad som händer i den allra nyaste estniska litteraturen.

Hemingway och de estniska ensamseglarna

Från min estniska barndom minns jag mytiska berättelser om estniska ensamseglare, som i små båtar tog sig över Atlanten.

När jag börjar läsa den estniske poeten Jürgen Roostes diktsamling ”Presidenten bor nånstans i närheten” (översättning Peeter Puide, Ellerströms), hittar jag redan på den allra första sidan några rader, som påminner mig om detta:

redan hemingway visste
att i alla världens hamnar
hade någon est
supit ner sig
supit sig till ankare

Och då kom jag också i håg, att jag faktiskt hos Ernest Hemingway en gång hade läst om dessa estniska sjöfarare.

Frågan var var. Själv mindes jag det som att det uttryckligen handlade om ensamseglare och att Hemingway skrev om dem, som jag trodde, i början av en av sina noveller, förlagd till hamnbarmiljö.

Jag letade förgäves bland de samlade novellerna.

Slutligen hittar jag ett tillämpbart textavsnitt i en helt annan bok av Ernest Hemingway, ”Att ha och inte ha”, det vill säga ”To Have and Have Not”. Det är Torsten Jonssons översättning från 1954 på Bonniers. Mitt exemplar är inköpt 1956 – så undra på att jag inte kunde placera textavsnittet rätt med det samma.

Vi befinner oss i Key West, Florida, till vilket det går en omfattande smuggeltrafik från Havanna, Cuba. Hamnskildringen innehåller följande:

”Vid fjärde bryggan ligger en 34 fots yawrlriggad segeljakt. Ombord på den befinner sig två av de trehundratjugufyra ester som seglar omkring i skilda delar av världen i båtar av mellan tjuguåtta och trettiosex fots längd och sänder hem artiklar till de estniska tidningarna. Sådana artiklar är mycket populära i Estland och inbringar författarna mellan en dollar och en och trettio spalten. De intar den plats som baseball- och fotbollsnyheterna har i amerikanska tidningar och förekommer under rubriken ’Brev från våra djärva resenärer’. Ingen välskött båthamn vid sydliga farvatten är fullständig utan minst två solbrända, saltvattenblekhåriga ester som väntar på en check för sin senaste artikel. När den kommer seglar de till en ny hamn och skriver ett nytt brev. De är lyckliga människor också. Nästan lika lyckliga som de ombord på Alzira III. Det är stort att vara Djärv resenär.”

”To Have and Have Not” publicerades 1937, mitt födelseår.