I Hate the Capitalist System!
9 januari 2008 18:01 | Musik, Politik | 4 kommentarerJag har tidigare skrivit om Joe Hill och hans sånger och om den anarkosyndikalistiska fackföreningsrörelse, Industrial Workers of the World (IWW), som han verkade i och skrev sina sånger för.
Men även efter hans tid hittar man i amerikansk arbetarrörelse starkt militanta grenar och en mycket radikal och vital kampsångstradition.
Från tidigt 1930-tal finns många bra sånger men få bra samtida inspelningar bevarade. Flera av låtskrivarna kommer från kolgruveområdet i sydöstra Kentucky; gruvarbetarna var ofta politiskt och fackligt militanta – till de områden, där till exempel IWW lyckades få starkt fäste, hör just gruvindustrin: Aunt Molly Jackson (med ”Ragged Hungry Blues”), hennes halvsyster Sarah Ogan Gunning (med ”I´m Going to Organize, Baby Mine” och hennes halvbror Jim Garland (med ”I Don’t Want Your Millions, Mister”, mest bekant genom The Almanac Singers insjungning), samt Florence Reece (med ”Which Side Are You On?”, som finns i många bra senare inspelningar med till exempel The Almanac Singers och Pete Seeger).
Bakgrunden till Sara Ogan Gunnings hårtslående sång ”I Hate the Capitalist System” är situationen i kolgruvedistrikten i det tidiga trettiotalets Kentucky. Ogan Gunning hade, när hon skrev sången, just förlorat sin mor och en baby, och hennes gruvarbetande man höll på att dö i tuberkulos.
En del av de nämnda sångerna finns bevarade i tidiga inspelningar, som dock inte låter så bra ens när de har förts över till CD i den fantastiska samlingsboxen (10 CD plus stor bok med historia, bakgrunder och sångtexter) ”Songs For Political Action: Folkmusic, Topical Songs and the American Left 1926-1953”, sammanställd av Ronald D Cohen och Dave Samuelson, Bear Family, BCD 15720 JL, 1996. De här inspelningarna är intressanta som tidsdokument – och sen rymmer samlingen massor av annan musik, som är jättebra också i teknisk mening.
Men för att göra den här och andra tidiga trettiotalssånger full rättvisa, bör man alltså välja senare och tekniskt bättre inspelningar. I det här fallet väljer jag att rekommendera Ogan Gunnings låt med Barbara Dane, som inte bara var en fin blues- och jazzsångerska utan också poltiskt mycket radikal: Tillsammans med förre Sing Out-redaktören Irwin Silber startade hon 1969 skivbolaget Paredon, som speglade tidens konfliktområden som Cuba, Angola och Vietnam. Paredons utgivning finns sedan 1991 tillgänglig genom Smithsonian Folkways i Washington. Barbaras skiva från 1973 hette också den ”I Hate the Capitalist System” (LP Paredon P-1014, 1973), och hela innehållet lever upp till titeln.
Den här sortens texter skrevs alltså i arbetslöshetens trettiotals-USA – och sjöngs fortfarande under det radikala 1970-talet:
I Hate the Capitalist System
Amerikansk text: Sarah Ogan Gunnings, 1931
Musik: Trad (”Sailor on the Deep Blue Sea”)
I hate the capitalist system,
And I´ll tell you the reason why:
It has caused me so much suffering,
And my dearest friend to die.
Well I know you are all wandering
What it has done to me.
Well I am going to tell you
That my husband has T B.
Brought on by hard work and low wages,
And never enough to eat,
From going cold and hungry,
With no shoes upon his feet.
My husband was a coal miner
Who worked hard and risked his life,
Just trying to support three children,
Himself, his mother and wife.
Well I had a blue-eyed baby
Was the darling of my heart,
But from my little darling
Her mother had to part.
While the rich and mighty capitalist
Goes dressed in jewels and silk,
My darling blue-eyed baby
Has died for the want of milk.
Well they call this the land of plenty,
And for them I guess it´s true,
For the rich and mighty capitalist,
Not for workers like me and you.
Well what can we do about it
To these men of power and might?
Well I tell you, Mr. Capitalist,
We are going to fight, fight, fight.
4 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Jag hörde Barbara Dane på Festival des politischen Liedes i Östberlin 1973 på vårvintern, om jag inte minns fel. Hon var där tillsammans med Irving Silber som jag för övrigt träffade några år senare på ett redaktionsmöte på Guardian i New York. Hennes uppträdande gjorde inget större intryck på mig. Jag tyckte hon sjöng litet väl militäriskt och onyanserat. Nu ska väl i ärlighetens namn sägas att konkurrensen var stor på denna festival som hölls i Palast der Jugend på Alexanderplatz. Men jag vet att Izzy Young inte heller är någon större vän av Barbara Dane. Bland dem som uppträdde vid festivalen kan man nämna Silvio Rodriguez från Kuba, Dieter Süverkrüp från BRD. Quilapayun från Chile (fast då från Paris), Agitprop från Finland, Agitpop från Danmark och publikfavoriten Fria Proteatern från Sverige. Jag tyckte nog själv att Quilapayun var bättre, men Fria Pro sjöng på tyska och Stefan Böhm presenterade numren på en perfekt tyska vilket blev en garanti för succén. Däremot lyste Wolf Biermann mycket klart med sin frånvaro, den mest närvarande frånvaro jag har varit med om. Som sagt i detta sammanhang gjorde Barbara Dane inte något större intryck, men konkurrensen var som sagt hård. Dessutom jämförde jag henne mentalt med Odetta, vilket kanske inte heller var helt rättvist.
Comment by Hans O — 2008 01 10 14:50 #
Till Hans O Sjöström: Barbara Danes framträdande på den här festivalen kan jag av naturliga skäl inte kommentera. Jag har bara hört henne på skiva, och hon visade sig då vara också en utmärkt jazzsångerska.
Jag har försökt intressera en av dem jag personligen har träffat på Smithsonian Folkways (som förvaltar skivorna på märket Paredon) dels för en återutgivning av Barbara Dane – och han ställde sig inte avvisande – dels för en CD eller box med material från Paredon. (Smithsonian Folkways har gjort liknande saker med skivmaterialet från till exempel sångmagasinen Broadside och Fast Folk.)
På den senare punkten visade det sig, att de själva på Smithsonian Folkways hade samma idé: De hade bett Barbara Dane och Irwin Silber att redigera en representativ antologi med material ur Paredons utgivning. Tyvärr hade de båda gamla ägarna inte fått ändan ur vagnen…
Comment by Enn Kokk — 2008 01 10 15:04 #
Att IWW skulle vara en anarkosyndikalistisk organisation är väl att dra det hela lite långt – säkerligen återfanns och återfinns många anarkosyndikalister som medlemmar.
Men sin egna specifika kamptradition och teoribildning sprungen ur denna kallar de själv för industrial unionism och har många beröringspunkter med både revolutionär syndikalism som anarkosyndikalism. Främst lägger IWW större fokus på ett centraliserande organisationsarbete av industribranscher. Man delar den revolutionära syndikalismens öppenhet i att alla arbetare oavsett partimedlemskap (såvida det inte motarbetar klassens intressen) kan bli medlemmar och tillträda ansvarsposter, till skillnad mot många anarkosyndikalistiska fackföreningar där antingen partimedlemskap är strikt verboten eller bannar en från att uppbära förtroendeposter.
Comment by Mikael Altemark — 2009 02 09 19:51 #
Till Mikael Altemark: Jag har läst ganska mycket om både IWW och Joe Hill, bland annat gett ut sångboken ”Joe Hills sånger”. Utan att mena att sätta en helt entydig etikett på IWW, tycker jag att det är korrekt att betona organisationens åtminstone starka knytning åt det hållet.
Men visst fanns där också andra strömningar, och några av de ledande IWWarna blev ju senare kommunister. Jag har skrivit om detta också.
Comment by Enn Kokk — 2009 02 09 20:42 #