Kulturfrukost på Övre Slottsgatan

I morse steg jag upp mycket tidigt och tog mig genom snömodden – årets tillfälliga, snart övergående vinter? – till Övre Slottsgatan 6. Där, hos Biz & Art, anordnade kulturkontoret kulturfrukost mellan 8.00 och 9.00.

Biz & Art är en kombination av kultur- och näringsverksamhet; en av våra värdar, Steven Quigley, ger också ut en tjock, glassig och annonsfinansierad tidskrift med samma namn. I huset finns bland annat fotografer och en firma för profilreklam, en kombination av design och reklam om man är välvillig.

Själv är jag inte våldsamt intresserad av det här. Ska jag se den här kulturfrukosten som en signal från den nuvarande borgerliga majoriteten i kulturnämnden om en mer kommersialiserad kultursektor?

Nå, kulturkansliet medverkade i programmet med mer traditionella inslag. Mariette Manktelow berättade om Linné-jubileet och dess uppföljning, Katarina Karpe presenterade vårens verksamhet på Gottsunda dans och teater och Anna Starbrink informerade om strävandena att få Uppsala utnämnd till Europas kulturhuvudstad 2014.

Fast allra roligast var kulturinslagen i programmet.

AutoPilot, en ny dansgrupp, bestående av Josefine Löfblad och Tove Strandell, presenterade sig genom att framföra några korta scener ur ”Z flyttar in”, en föreställning för åldrarna 3-6 år. Vi i publiken fick själva göra dansrörelser, bland annat sådana som vi trodde att föreställningens katt, Z, skulle kunna tänkas göra.

Kulturfrukostens clou var nog ändå musikgruppen Gee Bee 3: Ulf Eklund, trummor, Jan Gezelius, bas, och Girilal Baars, doshpulur; alla tre sjunger dessutom. Doshpulur är ett stränginstrument från Tuva, ett område i Ryska federationens asiatiska del. Girilal Baars visade sig också vara en jävel på strupsång, en specialitet från just Tuva.

Dessutom framförde gruppen en sång från Mordvinien, också det ett land inom Ryska federationen, dock på den europeiska sidan. Mordvinerna är ett finsk-ugriskt folk, och eftersom deras språk alltså är avlägset släkt med till exempel estniska och finska, försökte jag lyssna efter ord som kunde ha likheter med något i dessa båda språk.

Men tji fick jag. Jag kände inte igen ett smack, begrep ändå mindre något.

Fast det var kul att lyssna på musiken både från Tuva och från Mordvinien.

”Hamas får inte leka på vår gård”

Här på bloggen har det pågått en mycket omfattande och lång debatt om Israel-Palestina-konflikten. Det mest märkliga med den är att den har hängts upp på två separata artiklar, som inte handlade om den här frågan.

I dagens Upsala Nya Tidning finns en debattartikel av stor relevans för den här diskussionen, ”Hamas får inte leka på vår gård”. Författare är Bernt Jonsson, broderskapare, före detta redaktör; numera tecknar han sig samhällsdebattör. Jag känner honom allt sedan laboremusåren.

Länk till artikeln finns här.

Sŀawomir Mrożek: Livet för nybörjare

Jag har tidigare presenterat den polske författaren Sŀawomir Mrożek (född 1929) – du kan hitta mina recensioner av hans ”Elefanten” och ”Beska humoresker” ovan under Kulturspegeln, Prosa & poesi.

Mrożek har efter politisk exil i bland annat Frankrike återvänt till Polen och bor numera i Krakow, men hans berömmelse som författare, inte minst dramatiker, i olika västeuropeiska länder har gjort, att en rad av hans verk först har publicerats på andra håll än i Polen. 2004 utkom på tyska i Zürich ett urval korta prosastycken, ”Das Leben für Anfänger” i urval av Daniel Keel och Daniel Kampa, på svenska ”Livet för nybörjare” (översättning Margareta Brandrup-Wognsen, Bazar, 2007).

De små prosastyckena i den, bara på en eller ett par sidor, är skrivna i humoristisk ton och har oftast en överraskande eller paradoxal sensmoral. Eftersom det är fråga om en lärobok om livet för nybörjare, har dessa moraliteter för säkerhets skull försetts med upplysande kategorirubrik som till exempel ”Demokrati”, ”Humanism”, ”Optimism” och ”Turism”.

Vi kan som exempel ta den lilla texten ”Partnern”, som placeras i kategorin ”Affärer”:

”Jag hade beslutat att sälja min själ till djävulen.

Själen är det mest dyrbara en människa äger. Jag hoppades alltså på att få göra en riktigt bra affär.

Djävulen som kom till vårt avtalade möte gjorde mig besviken: klövarna var av plast, den toviga svansen satt fast med ett snöre, pälsen såg gles och maläten ut och hans horn var pyttesmå och outvecklade. Hur mycket skulle en sådan ynklig stackare kunna ge för min oskattbara själ?

’Är ni verkligen en djävul?’ frågade jag.

’Ja. Hur så, tvivlar ni på det?’

’Ja, jag väntade mig en mörkrets furste, men ni ser så skruttig ut på något vis … ja sliten, skulle man kunna säga.’

’Sådan själ, sådan djävul’, sa han. ’Blir det någon affär, eller?'”

Så där håller det på. Det mesta är tänkvärt och känns fräscht. Bara i något enstaka fall – ”Antikviteten” i kategorin ”Revolution” – påminns jag om ett grepp som fanns redan i ”Elefanten”. Det är mycket nöjsamt, och lärorikt, att ta del av Mrożeks absurditeter.

Boken är illustrerad med teckningar av den franske tecknaren Chaval, det vill säga Yvan Le Louarn. Också de är ofta roliga, men mer i sig, inte som illustrationer till Mrożeks texter.