Claesson, Stig: God natt, fröken Ann

Stig Claesson är en av de svenska författare jag gillar högt och rent och har läst praktiskt taget allt av – jag lovar att återkomma mer samlat till hans författarskap.

Alltså kastar jag mig, år efter år, över hans nyutkomna höstbok, så snart den har kommit ut. Så också med årets, ”God natt, fröken Ann” (Bonniers, 2006).

Till det yttre liknar den flertalet av Stig Claessons böcker: med omslag och illustrationer av författaren, också känd som Slas, och elegant formgiven av min gamle klasskamrat från Högre allmänna läroverket i Sundsvall Jan Biberg.

Men innehållsligt är det här en ganska avvikande Stig Claesson-roman. Och när jag skriver ”avvikande”, menar jag inte till det bättre.

”God natt, fröken Ann” är inte bara en sorgsen roman – sådana har Stig Claesson skrivit förr och med större framgång – utan också, och framför allt, en trött roman. Jag trodde aldrig att jag skulle tvingas skriva så om en bok av Stig Claesson, men den här historien mal i långa partier på på tomgång.

Formellt är den en typisk stigclaessonsk pratroman: Stig Claessons alter ego, John Andersson, genomför en oändlig monolog (även om där finns en åhörare, Bengt Persson, som den fromellt riktas till). Monologen är utspridd över en vilsen vandring genom Stockholms gator och krogar, miljöer som den numera mest i en enslig stuga i Västergötland bosatte Stig Claesson – en av Sveriges bästa stockholmsskildrare! – inte längre förefaller riktigt bekväm med.

Temat i den utdragna monologen är åldrandet: de allt oftare uppdykande fysiska tillkortakommandena och den sinande lusten och förmågan att skriva. Om detta tror jag att Stig Claesson skulle kunna skriva en vemodig och vacker roman, men den här känns mer trött, bitvis till och med bitter.

Bokens titel och tema, ”God natt, fröken Ann”, har Stig Claesson hämtat från den boxningsvärld han också är väl förtrogen med: det är en fras från en promotor till en boxare som har gjort sitt, en uppmaning att det nu är dags att lägga av.

Den här uppmaningen riktar Stig Claesson också till sig själv; han förklarar i John Anderssons skepnad för Bengt Persson:

”Jag ställer här på bordet den tredje gästen som är min lilla bleka skrivmaskin, och så sätter jag ett papper i den, ett linnepressat A4-papper, och så skriver jag med stora bokstäver GOD NATT, FRÖKEN ANN.

Jag låter det papperet sitta i och så sätter jag på skrivmaskinshuven. Jag anser nu att jag tagit farväl av min skrivmaskin med värdighet. Alldeles frivilligt. Nej, inte helt frivilligt. Jag orkar inte mer. Jag är för gammal bliven för att hålla på, och skrivmaskinen är lika gammal som jag och ingen i vårt land nu levande person som jag känner till kan laga den, putsa upp den eller byta band i den i denna datorernas tid, och ännu en period i mänsklighetens historia har nått sitt slut.

Jag vet inte vem av oss som tog slut först, skrivmaskinen eller jag. Men det är inget vi grälar om, för vi har varit sams nu sedan året efter andra världskriget.”

Sorgligt är det, oerhört sorgligt – om det här skulle bli slutpunkten i Stig Claessons författarskap.

Jag håller tummarna för att han kommer tillbaka.