Claesson, Stig – Slas

Stig Claesson (född 1928) lärde jag först känna genom gamla Folket i Bild, dels som kåsör, ofta resekåsör, dels som illustratör. Ganska många av hans kåserande, egenillustrerade texter ur Folket i Bild (och även Aftonbladet) finns förresten samlade i boken ”Vandring med mig själv” (Legus, 1996). De är fortfarande mycket läsvärda.

När jag i början av 1960-talet var student i Uppsala, kom jag att till de författare jag läste praktiskt taget allt av foga dels Stig Claesson, dels Pär Rådström, detta utan att till att börja med veta, hur nära sammanflätade erfarenheter de hade. Pär Rådström förekommer i flera av Stig Claessons självbiografiska romaner från det senaste decenniet – miljön är då Italien eller Paris – men naturligtvis hade jag långt dess förinnan fått vetskap om deras gemensamma erfarenheter av att arbeta i internationella arbetslag eller halvsvälta sig fram bland andra som, också de, ville slå igenom som författare eller konstnärer.

Stig Claesson blev framgångsrik både som författare och konstnär. Av Pär Rådström blev det en författare, som bättre än de flesta andra fångade sin tid. Men denna tid blev allt för kort för honom – han dog relativt ung.

Stig Claesson har gett ut mer än åttio böcker. Av dem har jag läst och äger förresten också de allra flesta. Visst har det gått lite upp och lite ner i detta omfattande författarskap, men jag har läst Stig Claessons böcker med stort nöje. Hans pratstil är omisskännlig liksom hans stil som tecknare.

Dessutom förenar han i sitt författarskap, till synes utan några som helst problem, ytterligheter. Han är svensk som få – men handlingen i många av hans böcker tilldrar sig i Canada, i forna Jugoslavien och, som redan har nämnts, i Italien och Frankrike, ja till och med i Finland. Han är en av våra främsta stockholmsskildare, söderskildrare för att vara mer exakt – men många av hans bästa böcker har den västgötska glesbygden som miljö.

Utan tvivel har han hjärtat till vänster. I unga år ganska långt till vänster; i flera av romanerna från de senaste årtiondena finns korta och kärva kärleksförklaringar till den socialdemokrati som byggde folkhemmet. På socialdemokratiska partistyrelsen, under årtionden min arbetsplats, finns förresten en mycket fin Stig Claesson-målning av Tage Erlander. I den senaste romanen, ”God natt, fröken Ann” (Bonniers, 2006), som jag skrev om i en separat artikel, finns mer av misstro mot makthavarna.

När jag som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) beslöt att göra om detta partiorgan till socialdemokratiskt familjemagasin med plats inte bara för politik utan också kultur, var det närmast självklart att försöka få med Stig Claesson bland bidragsgivarna på kulturområdet. Eftersom tidningens nya linje lanserades i julnumret (nummer 20 1974, 12 december), föll det sig naturligt att be Slas om lov att få publicera en av mina personliga favoriter, novellen ”Julfrid” ur ”Ugnstekt gädda” (Cavefors, 1964). Det är en berättelse om den förnedring fattiga barn utsattes för även i juletid. ”Julfrid”, med Slas´ egna teckningar till, blev alltså en av startpunkterna för ansiktslyftningen av tidningen. Jag kollar den författarpresentation jag skrev: den i dag 78-årige Stig Claesson, som gärna ville medarbeta i min tidning, var då 46 år.

***

Till omgörningen av tidningen hörde, att vi också, gradvis, började införa skiv- och bokrecensioner, till att börja med på plockavdelningen Apropå. I nummer 12 1976 (12 oktober) skrev jag där om Stig Claessons bok från samma år:

Döden, livet och årstiderna

Stig Claessons senaste bok heter ”Bättre kan det inte sägas” (Bonniers). Den handlar om döden, livet och årstiderna.

Det rör sig om korta prosastycken, ofta tidigare publicerade i Aftonbladet. Sinsemellan är de grupperade efter årstidernas växlingar. I många av dem finns en fixering vid döden, mer påtaglig än i någon annan av Claessons böcker. Självmordet skildras som ett hisnande bråddjup just framför fötterna, sugande, lockande. Knutet till årstidstemat blir detta en filosofisk diskussion om varför det kan vara värt att leva ett år till. ”Lever du till våren? Det är svårt att leva. Det gör ont och jag är gammal. Sen länge gammal”, heter det i en av berättelserna.

Men den allra sista handlar om tussilagon, den vackra och gula och starka som blommar om våren.

***

Den produktive Stig Claesson publicerade ytterligare en bok samma år. Den recenserade jag i Aktuellt i politiken nummer 20 1976 (25 november):

Mannen som badade naken

Stig Claessons nya roman ”En vandring i solen” (Bonniers) handlar om mannen som har stor sorg och som badade naken på en ö som förefaller att vara Cypern. Berättelsen om nakenbadet och vad som följde därefter är fantastisk på det claessonska sättet. Den återkommer dessutom boken igenom som en berättarteknisk finess, med alkoholistens monomani; huvudpersonen Tore Andersson dränker nämligen sina sorger i sprit.

Sorgen skildrar Claesson behärskat; den är också oförlöst i större delen av berättelsen.

Allt detta mynnar ut i en kort tid av gemenskap. Det lilla som står om den natten då Marion övernattar hos Tore – bara sover i hans säng – för att ge honom trygghet är ett av mästerstyckena i Stig Claessons berättarkonst.

Men bara några korta timmar av trygghet utmäts åt oss människor, innan marken åter gungar under fötterna – så slutar ”En vandring i solen”.

Tonen i boken är mindre innerlig än den i ”På palmblad och rosor” (Bonniers, 1975). En riktigt så stor roman som den är ”En vandring i solen” inte. Men den är ytterligare ett gott bevis på att Stig Claesson är en av de främsta prosaisterna i nutida svensk skönlitteratur.”

***

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1977 (nummer 20, 8 december) introducerades min egenhändigt skrivna, en à två sidor långa recensionsavdelning Spegeln. Där recenserade jag bland annat Stig Claessons höstroman:

Porrshow på Guds gröna tiljor

Stig Claesson är en märkvärdig författare.

Nu har han, med bibehållet och utvecklat mästerskap, skrivit en tredje bok om Sverige, ”Henrietta ska du också glömma” (Bonniers). (De tidigare är de båda mästerliga romanerna ”Vem älskar Yngve Frej?”, 1968, och ”På palmblad och rosor”, 1975.)

Det mörknar över Stig Claessons Sverige. Med sin speciella upprepningsteknik tecknar han en bild av allt mer frusna landskap, mänskliga så väl som geografiska. I den här boken representeras det fula, framvältrande nya bland annat av en kraftverksgata, som föranleder en av de roligast formulerade protestskrivelser man påminner sig ha läst: ”När det finns ved!” argumenterar undertecknarna. Kaffeved blir också den pinnsoffa, som i årets roman har samma symboliska funktion som kärringen i ”På palmblad och rosor”, nämligen som representant för ett liv som inte längre får finnas: I kökssoffor ska det ligga rödblommiga pigor, och såna finns inte längre.

Invävd i denna berättelse finns en diskussion av konstens funktion. Konstnären Gotthard får stengärdesgårdar och rostiga plogar som nästan döljs av högt gräs att leva igen på papperet. Och huvudpersonen Gustav Rune Pettersson, direktör för en liten porrshow i tält (med den marxistiske fluktbögen Kalle Svensson, grekiskan fröken Mounaki samt det lesbiska paret Gretchen och Marie) är en Guds egen lille clown på den kommunala gräsmattan i köpcentret:

”Nu tycker du det ser trist ut!

Nu tycker du det ser mörkt ut!

Men vi kommer att komma.

Kanske inte just hit men till liknande platser.

Och vi förjagar mörkret.

Vi kommer att komma med glädjen, konsten och skrattet, kåtheten och leken.

Vi ska resa ett tält mot mörkret.”

Ändå är Claessons roman inte någon optimistisk bok, långt ifrån. Bokens titel, ”Henrietta ska du också glömma” syftar på hur Casanova en gång med tårar i ögonen, på sin Henriettas grav sa just detta: ”Henrietta ska du också glömma”.

Claessons tillägg, samtidigt slutmeningen i boken, är det här:

”Det är inte mer med det.”

***

Stig Claessons bok från hösten 1978 recenserade jag först i Aktuellt i politiken (s) nummer 4 1979 (22 februari):

Slas

Det mörknar allt mer över Stig Claessons Sverige. ”Ni har inget liv att försäkra” (Bonniers) är nog hans mest pessimistiska roman hittills. Willy Carlsson, en son av den lurade generationen, trampar runt sitt snöfält som i väntan på en Godot. Där emellan är boken en claessonsk blandning av krogsamtal och misantropisk betraktelse över samhällsutvecklingen: Sen när går nyponen inte att äta? Är konsten att virka en grytlapp ett tekniskt kunnande? Är det försvarbart att sitta och glo om det en lyster?

I mångt och mycket är den här boken en enveten och deprimerande upprepning. Från Slas sida är det en medveten handling. Så här börjar boken: ”Jag vet inte om jag har berättat den här historien förut. Jag minns inte så noga längre. Jag börjar bli till åren som man säger.”

***

I en lång översikt över utgivningen i Litteraturfrämjandets En bok för alla, För en femma, på Spegeln i Aktuellt i politiken (s) 12 1979 (16 augusti) skrev jag bland annat:

Två böcker tycker jag särskilt förtjänar att lyftas fram i de senaste femkronorsutgivningarna.

Dels Stig Claessons självbiografiska ”Västgötalagret” (1965), som bland annat handlar om den antisemitism som har funnits också här, också på Slas´ eget Söder.

Dels Pär Rådströms – denne underbare författare! – ”Ärans portar” (1954), som fångar femtitalet på kornet.

(Därmed är vi inne på Pär Rådström igen. Förlåt utvikningen.)

***

1979 års Stig Claesson-bok recenserade jag i Aktuellt i politiken (s) nummer 8 1980 (24 april):

Slas

Söderkisen Stig Claesson fortsätter i ”Allt står i lågor” (Bonniers) att muta in glesbygden som sitt speciella landskap. Trots att den här berättelsen tar sitt avstamp i en begravning är den inte så pessimistisk och bitter som flera av Slas´ senare romaner. Romanens ungdomar prövar sitt mod med att hoppa från ett hopptorn; nedslaget sker mer i kärleken än i vattnet.

Den som står i kärlekens lågor är den rödhårige Apolollos Svensson, ytterligare en i raden av Stig Claessons fantastiska men i grunden ganska lika skapelser.

De som älskar Stig Claesson har alla chanser att skaffa hans äldre böcker just nu. De håller på att återutges av Bonniers i Delfinserien. Där finns till exempel ”Nelly” (1969), ”Flickor” (1967) och ”Att resa sig upp och gå” (1971).

***

1980 års bok av Slas recenserade jag på Spegeln i Aktuellt i politiken nummer 19 1980 (30 oktober):

Slas

Stig Claessons ”Medan tidvattnet vänder” (Bonniers) handlar om John Andersson, på trädplantering i efterkrigstidens Holland.

Just det gör egentligen detsamma; Stig Claesson kan, med sin speciella berättarteknik, skriva en historia vilken som helst och fånga läsarens intresse. Som så ofta hos Slas handlar det om kärlek och död.

Det intressanta med den här boken är att den använder en religiös referensram (utan att för den skull ha kristna förtecken): Johanna Papas som på påskdagsmorgonen förkunnar att Johns älskade Marieke Schellekens lever och mer sådant.

Men det är vidlyftigare än vad som kan utredas inom ramen för en kortrecension. Läs själva!

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 19 1981 (29 oktober) recenserade jag det årets roman av Stig Claesson:

Slas

Stig Claesson (vars samtliga böcker jag har läst) har skrivit en roman om sin döde vän Pär Rådström (vars samtliga böcker jag har läst), ”Om vänskap funnes” (Bonniers). För mig är den en alldeles självklar skildring av Pär Rådström: Sån måste han ha varit – så långt jag nu kan bedöma en författare efter hans böcker, kåserier, radioprogram, artiklar, visor.

Ändå finns där en distans (och därmed poäng) som antyds redan av boktiteln: Riktigt nära kommer man aldrig en annan människa, inte ens om han eller hon i bokstavlig mening står en nära.

I boken närmar sig Slas Pär Rådström (i boken kallad Nils Johan Nilsson) i tre tidsplan: ungdomens gemensamma äventyr i Paris, på besök hemma hos den döende Pär Rådström och möten med sonen Niklas (Pär Johan i boken). Det ger spänning åt berättelsen och ideligen nya infallsvinklar.

***

1982 års Slas fick plats först i Aktuellt i politiken (s) nummer 12 1983 (7 juli):

Slas

Stig Claesson hör sen ett par årtionden tillbaka till mina favoritförfattare. Men det vore bedrägeri att försöka dölja att romanen ”Lika oskyldigt som meningslöst” (Bonniers) gjorde mig besviken. Berättartekniken känns manierad. Handlingen känns utdragen. Kompositionen – à la gå och gå och aldrig komma fram till dörren – känns konstruerad. Inte heller begriper jag mig på ett par av de bärande temata i boken: försvaret för boxningen och det kroppsfixerade understrykandet av könstillhörigheten.

Så jag hoppas på nästa bok.

***

1983 års Stig Claesson-roman recenserade jag i Aktuellt i politiken (s) nummer 15 1983 (22 september):

Slas

Stig Claessons förra roman, ”Lika oskyldigt som meningslöst”, med dess gå-och-gå-och-aldrig-komma-till-dörren-handling, upplevde jag som en irriterande och meningslös bok.

Höstens Slas, ”Utsikt från ett staffli” (Bonniers), har, bortsett från att den är en betydligt bättre roman, även förtjänsten att den kanhända kastar ett förklarande ljus också över den förra boken. Den handlar om skrivkramp, nämligen. Om konstnären Erling Alfredsons svårigheter med att skriva en självbiografi. Slutet, med dess skrivarmorgonrock i julklapp från Gerda och Erling Alfredsons tårade ögon över att någon tror på hans förmåga, är faktiskt både rörande, komiskt och förklarande.

Dessutom serveras man en typisk Stig Claesson-handling, vindlande och krokig, där utvikningarna ofta är intressantare än huvudhandlingen. Upprepningarna är många och turnerade med Slas´ vanliga handlag. Till och med bokens tilltänkte skribent lyckas Slas göra trovärdig mitt i hans osannolika blandning av platta och banala formuleringar och geniala krumsprång och tankar.

***

Detta kom att bli den sista recension av en bok av Stig Claesson jag skrev för Aktuellt i politiken (s). Vid årsskiftet 1983-1984 avgick jag som chefredaktör, och även om jag fortsatte skriva recensioner för min avdelning Spegeln några månader till, hann det inte komma någon ny bok av Slas.

Givetvis har jag även därefter fortsatt att läsa honom, lika träget. Men jag har bara recenserat ytterligare en bok av honom, ”God natt, fröken Ann” (Bonniers, 2006), och det skedde här på bloggen. (Recensionen hittar du ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik på Claesson, Stig: God natt, fröken Ann.)

Det blev en ganska besviken reaktion.

När jag nu läser mina gamla recensioner, inser jag, att jag även förr har känt samma slags besvikelse över böcker av Stig Claesson, och av samma skäl.

Men sen har det visat sig, att han har kommit tillbaka med nya lysande böcker.

Låt oss hoppas att det sker även den här gången och att han inte, som han hotar med i ”God natt, fröken Ann”, har lagt boxhandskarna på hyllan för gott!

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^