Men vad innebär Pär Nuders avgång rent politiskt?

28 januari 2008 17:12 | Politik | 5 kommentarer

När det fortfarande var en öppen fråga, vem som skulle efterträda Göran Persson som partiledare, avvisade jag både Mona Sahlin och Pär Nuder som tänkbara partiledare. Mitt nej till Mona blåstes upp i kvällspressen. Men jag hade avfärdat också Pär Nuder: Jag skrev att ”Pär Nuder (är), många förtjänster till trots, ett omöjligt val. När vi här om dan var på ordfestivalen i Östhammar och Theodor Kallifatides talade med Birgitta om valutgången, kom samtalet också in på att många ville rösta bort Göran Persson, till vilket Kallifatides lade till ‘och Pär Nuder’. Till det här kommer ytterligare två saker, som talar mot Pär Nuder som ny partiledare: Han är retoriskt begåvad – har skrivit många av Göran Perssons tal – men saknar nödvändig egen karisma. Och han är inte kvinna.”

I det offentliga krakelet kring Mona Sahlins avpollettering av Pär Nuder som socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman känner jag ingen personlig sympati för någondera parten; jag känner båda sen gammalt och inser ju att Mona Sahlin har rätt, när hon säger, att det inte finns några väsentliga skillnader i synen på partiets linje bakom den här schismen.

Eftersom jag numera inte umgås med människor i eller kring den socialdemokratiska partiledningen, vet jag inte mer än det jag har läst i tidningarna om skälen för Mona Sahlins beslut att peta Pär Nuder. Av de skäl jag har sett anföras förefaller ett mer sannolikt än de andra: Pär Nuder sågs av allt för många som Göran Perssons man, och det gäller nu att formera ett lag, som inte rymmer personer som delar av väljarkåren hyser agg till.

Thomas Östros, som nu uppges få ta över posten som ekonomisk-politisk talesman, har fördelen att vara en mer öppen och publiktillvänd person än Nuder – men också han tillhörde (liksom för övrigt Sahlin själv) Göran Perssons förlorande lag. Jag har verkligen inget alls mot Thomas Östros, som jag känner hyggligt, eftersom han bor här i Uppsala. Men jag skulle vilja veta, om valet av honom till den här posten också avses betyda någonting politiskt och i så fall vad.

Den som lever får se.

Tills vidare får vi glädja oss åt att få se en gladare nuna, när skatter och ekonomisk politik är på tapeten i TV och tryckta media.

Jag är alltså ingen Nuder-entusiast, men jag håller med dem som kritiserar, hur den här affären har skötts.

Den har inte skötts snyggt i alla fall.

Per Nuder har ju helt uppenbart fått sparken via en artikel i Aftonbladet, kanhända – som han själv hävdar – planterad där. Hans bitterhet i den skriftliga kommentar han lämnade var begripligt stor. Hur de här såren ska kunna läkas är svårt att föreställa sig – märk att Mona och Pär har känt varann personligen sen mycket unga år; Monas pappa Hans Andersson och Pärs pappa Ants Nuder var parhästar i socialdemokratisk bostadspolitik en gång i världen.

Att peta Pär Nuder ur partiets mäktiga VU kan Mona Sahlin inte, även om hon – i motsats till vad hon säger – skulle vilja det. Vinner socialdemokratin och dess allierade nästa val och hon av riksdagen utses att bilda regering, står det henne fullständigt fritt att välja sitt lag, det vill säga vilka som ska sitta i regeringen och på vilka poster – sådan är den svenska konstitutionen. Men VUs ledamöter och suppleanter är kongressvalda och sitter, för så vitt de inte själva väljer att avgå, kvar fram till nästa kongress.

Så mitt inne i den innersta partikretsen kommer en, numera rimligen bitter, Pär Nuder att sitta kvar, vad än Mona Sahlin eventuellt tänker i sitt stilla sinne.

Det här var ingen särskilt begåvad strategi, Mona!

Om tidens gång, slutet av januari 2008

28 januari 2008 12:47 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Politik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Den som någorlunda regelbundet följer min blogg kan ju ibland förledas att tro, att jag använder praktiskt taget all min tid till att läsa böcker och lyssna på musik.

Jo, bådadera är väsentliga ingredienser i mitt liv. Nu senast har jag till exempel läst ut Sŀawomir MrożeksLivet för nybörjare”; jag återkommer till den.

Men mitt liv består också av mycket, mycket annat.

För att markera kontrasten: Nyss anlände med dagens post nummer 21 1953 av Alla Tiders Seriejournal. Ytterligare ett nummer av samma tidning kommer snart; jag har köpt båda på Tradera.

Där har jag också inhandlat ett julnummer från 1950-talet av Folket i Bild. Av samme säljare som för kort tid sen sålde defekta tdiningar (med urklippta partier) till mig. Jag påtalade förstås det här och kommer att få en bunt hela Folket i Bild – dock naturligtvis andra nummer – som kompensation.

I fredags var jag som så många andra på Systemet och handlade, köpte hem bland annat Gammel dansk. Kön var, så här på fredagseftermiddagen, ganska lång – flertalet som stod både före mig och efter mig var yngre personer. Kassörskan, själv en ung dam, kollade vänligt men bestämt åldern på alla ungdomarna. När det blev min tur, utan att hon gjorde någon ansats att begära legitimation, sa jag – en man på 70 år – skämtsamt:
– Ska du inte kolla, att jag har fyllt 20?
Blixtsnabbt svar:
– Du köper alldeles för dyra varor för att vara under 20.

Birgitta var borta större delen av fredagen, också på kvällen. Hon var på universitetets doktorspromotion med åtföljande middag på kvällen; jag fick hjälpa henne med dragkedjan i ryggen på den mycket vackra gula sidenaftonklänningen. Jag skulle också ha kunnat följa med, men jag ransonerar sånt här numera. Fast när Birgitta sen berättar om Umberto Ecos framträdande, ångrar jag mig lite, lite.

Själv stannar jag hemma: Skriver mest. Och så ser jag förstås på ”På spåret” i TV. Framför TVn äter jag en sen middag, rökt lax med kokt potatis. Till det dricker jag en Staropramen och tar en snaps, O P Anderson.

Birgitta kommer hem innan det är allt för sent; hon avstår från dansen för att hinna få en stund hemma med mig. Nej, vi har inte fått nog av varandras sällskap ens efter alla dessa år tillsammans.

Lördagens melodikryssande har jag redan skrivit om.

På eftermiddagen kommer Kerstin och Bo med ungarna. De ska gå på fest och vill gärna sova ut morgonen efter, så Viggo och Klara ska vara hos morfar och mormor över natten. Det är inte första gången de bor över ensamma hos oss, och de är inte alls bekymrade, bara glada. Här hos oss finns två lådor med leksaker, som vi flyttar mellan Uppsala och Öregrund, och de känns förstås aningen nya varje gång barnen är här. Den här gången har jag dessutom utökat samlingen med en riddarsköld och ett riddarsvärd. Barnen känner sig mycket hemma i vår lägenhet och leker långa stunder för sig själva. Men särskilt Klara vill gärna, att också morfar ska vara med och leka: drar med honom med ett fast grepp kring två av hans fingrar. Mormor bjuder på goda våfflor till middag – hon själv och morfar gör dem mer matiga genom att lägga på rom, hackad rödlök och crème fraiche.

Klara har helt uppenbart fattat tycke för sin morfar, och när det blir läggdags och hon får nattlinne och nattblöja på sig, släpas morfar i väg till stora sängen i biblioteket, det som fordom var barnkammare bland annat åt barnens mamma. Morfar får läsa två Barbapapa-böcker för henne – böckerna är förresten presenter från morfar till Klara på tvåårsdagen förra året.

Men sen vill hon inte somna i sängen. Hon följer med morfar ut i vardagsrummet och kryper där upp i morfars knä i soffan framför TVn. Det står inte länge på förrän hon har somnat i morfars famn.

Morfar bär in henne till sängen i biblioteket, barnkammaren som Viggo har börjat kalla den, och hon får med mormors bistånd plats längst in. Viggo ska sova ytterst. Mormor läser saga för Viggo, men inte heller Viggo vill somna i sängen. Han går ut i vardagsrummet och gör som Klara nyss gjorde: kryper upp i morfars famn och ser på Harry Potter i TV. Han som bara är fem kan redan läsa – men förstås inte så fort att han klarar TVs textremsor. Men han förstår att det är ett spöke vi ser och hänvisar till att pappa brukar se Harry Potter och läsa om honom. Vid nyhetsdags bryter vi Harry Potter, och då får mormor åter gå in till ”barnkammaren” med honom. Den här gången somnar han bredvid sin lillasyster.

Birgitta och jag avslutar lördagskvällen med att i TV se Lars Lennart Forsbergs fina filmatisering av Stig ”Slas” Claessons roman ”Vem älskar Yngve Frej?” med Allan Edwall, Janne ”Loffe” Carlsson och Gus Dahlström i några av de bärande rollerna. Nästa dag får jag mejl från Mats Rosin – välkänd medarbetare här på bloggen – där han berättar, att också han har njutit av den här filmen.

Barnen vaknar förstås under natten – först Klara och senare även Viggo – och kommer in till morfar och mormor i sovrummet, kivas också lite om platsen mellan dem. Fram mot morgonsidan kinkar Klara lite: Något av gosedjuren har kommit bort. Hon längtar efter mamma och pappa. Morfar får tända sänglampan och prata snällt med Klara, som sitter upp i sängen. Så småningom lägger hon sig ner, och när morfar smeker henne på hennes bara ben, blir hon lugn och trygg och säger ”Mera!”. Sen lägger hon sig till rätta för att sova igen och beordrar morfar: ”Släck!”

Efter det här nattliga vakenintermezzot sover båda barnen jättelänge. De vaknar först när morfar kommer med välling och har satt på barn-TVn.

Efter lunch kommer Kerstin och Bo för att hämta barnen. Själv är jag då redan på väg till dagens sammanträde; jag möter dem på väg ut mot gatan.

Det är styrelsen i Ordfronts lokalavdelning i Uppsala som har sammanträde, på söndag eftermiddag därför att vår tillförordnade ordförande Carina Bengloff i veckorna arbetar som lärare på Brunnsvik. Vi ses på Café Hugo på Svartbäcksgatan 21. Där är det fullsatt, så vi får först efter en stunds väntan och pusslande tillgång till ett sammanträdesbord. Vi diskuterar vårens verksamhet, men eftersom inget är klart, berättar jag nu inte om våra planer. Vi lägger också fast datum för årsmöte. Själv tänker jag nu, efter två år i styrelsen, avgå. Det ligger ingen schism bakom – jag är 70 år gammal, tycker att jag har gjort mitt och lämnar gärna över till yngre krafter.

När jag kommer hem, har Birgitta blivit klar med packningen. Hon ska tidigt på måndag morgon flyga till New York på ett UNICEF-möte, kommer hem först på kvällen kommande lördag. Birgitta är ordförande i svenska UNICEF, och UNICEF Sverige har ordförandeskapet i UNICEF det här året. Hon ska därför till New York två gånger till under 2008. Sista gången blir i september, bland annat över hennes födelsedag den 20 september. Då ska jag följa med. Jag ser fram mot att strosa runt på Manhattan och inte minst i Greenwich Village, gå på musikevenemang – utbudet i New York saknar sin like – och köpa skivor. Och så ska jag bjuda Birgitta på 71-årsmiddag på någon bra restaurang.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^