Sländans liv

I Folket i Bild nummer 6 1954 hittar jag den här dikten av Helmer Grundström:

Sländans liv

Ingenstans fann sländan sitt bo.
Fladdrande flirrande lekte sig sländan fram.
Trollvingen flimrade.
Solskenet skimrade
dagen lång över gren och stam.

Först mot kvällen fick han äntligen ro.

Läs gärna mer om Helmer Grundström ovan under Kulturspegeln, Prosa och lyrik.

Varför ger Norstedts inte ut Laxness?

I nummer 49 1953 började Halldór Kiljan Laxness’ roman ”Salka Valka” som följetong i gamla Folket i Bild; illustrationerna gjordes av Eric Palmquist. Jag läste följetongen – slukade berättelsen – nummer för nummer.

1954 blev ”Salka Valka” film, i regi av Arne Mattsson och med filmmanus av Rune Lindström. Den unga Salka Valka spelades av Birgitta Pettersson, den vuxna av Gunnel Broström.

1955 fick Laxness nobelpriset i litteratur. Samma år gav Folket i Bilds förlag ut Laxness’ ”Världens ljus” i sin folkbokserie. Den trycktes i 80.000 exemplar. Jag var FiB-ombud och sålde boken.

Men det förlag som hade utgivningskontrakt på Laxness’ böcker i Sverige och som således fick intäkterna av den med nobelpriset ökande försäljningen var KF-ägda Rabén & Sjögren.

I min bokhylla har jag ”Himlens skönhet” (utgiven i Sverige 1951), ”Land till salu” (1952, 1955 återutgiven i den av KF huvudägda Vingserien), ”Salka Valka” (1953, 1967 i Rabén & Sjögrens pocketserie Tema), ”Gerpla – En kämpasaga” (1954, 1967 i Tema-serien), ”Islands klocka” (1955) och ”Tidens gång i backstugan” (1957, i Tema-serien 1967).

Sen får man, när det gäller tryckår, gå långt fram i tiden, innan man hittar ytterligare ett par böcker av Laxness (1906-1991).

1989 gav Alfabeta ut den fina berättelsen ”Den goda fröken och Huset”, utsökt illustrerad av Siri Derkert.

Och 2001 gav Atlantis i sin klassikerserie ut en ny upplaga av ”Islands klocka”, fortfarande i Peter Hallbergs översättning – han har översatt alla nämnda böcker – men nu med Laxness’ isländska originaltext, ”Íslandsklukkan”, i samma volym.

Kanhända finns det fler böcker av Laxness översatta till svenska, men det här är de jag har.

Det jag undrar över är varför KFs förlag inte längre tycks intressera sig för Laxness.

Laxness’ gamla svenska förlag, Rabén & Sjögren, är ju numera ett renodlat barn- och ungdomsbokförlag, men förlagets vuxenutgivning övertogs i samband med den omvandlingen av systerförlaget Prisma. Senare har en stor del av den kvalificerade skönlitterära utgivning, som fanns dels på Rabén & Sjögren, dels på Tidens förlag (som har varit föremål för samma avsmalning i utgivningen som R&S), förts över till flaggskeppet i KFs bokkoncern, Norstedts.

Men någonstans på vägen försvann Laxness (och många andra mycket läsvärda författare med honom). Vad jag kan påminna mig, har Norstedts inte återutgett en enda av Laxness’ böcker, ens i sin pocketserie Pan.

För min del skulle jag ännu hellre se, att Norstedts äntligen fick ändan ur vagnen och startade en klassikerserie, en med böcker av tidlöst värde, en serie där de riktigt läsvärda skönlitterära böckerna ständigt fanns tillgängliga i nytryck.

Förlaget kunde ju börja med att återutge böcker av sina genom åren många nobelpristagare, bland dem alltså Laxness.

Om ingen på Norstedts vet, vilka nobelpristagare som har getts ut på i koncernen ingående förlag, så kan jag bistå med en lista.

Herdevisa

I Folket i Bild nummer 52 1953 hittar jag en dikt av den under många år flitige FiB-medarbetaren Emil Hagström:

Herdevisa

I Saron växte en lilja,
Förtröstan var dess namn.
– Oss kan väl intet skilja,
o herde, med skyarnas famn.
Vi följer dig så gärna,
vi rastar där du bor.
– Men natten är utan stjärna
och vår ångest är stor.

I Saron växte en lilja,
Förtvivlan var dess namn.
– Oss kan väl intet skilja,
o herde, med dödens famn.
Vi följer dig genom åren,
och ulvar är dina får,
och spikarna och såren
plågar oss vart vi går.

Dikten är illustrerad med ett träsnitt av Ingrid Årfelt.

En otäck debatt

Min vän Jan Hammarlund ringde mig och undrade, om jag hade läst Svenska Dagbladets ledare den 11 januari, ”Varför trivs ABF ihop med extremvänstern?”.

Jo, svarade jag – jag och min hustru har inte den exkluderande attityd som utmärker Svenskans ledarsida, och vi prenumererar följaktligen på Svenska Dagbladet, läser också ledarsidan.

Den aktuella ledaren är otäck i sin censurmentaliet. Utifrån det faktum att det som seminariearrangörer i det återkommande ABF-arrangemanget Socialistiskt Forum förekommer organisationer, vars åsikter och utomparlamentariska aktiviteter (även för mig som socialdemokrat) är extrema, är ledarskribenten inne på att staten – om inte ABF utestänger de här organisationerna – bör strypa anslagen till ABF.

I en replik på Svenska Dagbladets ledarsida svarade ABFs ordförande Karl-Petter Thorwaldsson bland annat:

”I snart 100 år har vi verkat för demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

Vårt syfte, när vi genomför verksamhet med organisationer som kanske inte är demokratiskt rumsrena, är inte att göra dem till ’goda socialdemokrater’ utan möjligen när de blir äldre till goda demokrater, samt att de inte förblir låsta i sin aversion mot samhället. Det är inte någon oansvarig flirt med extremister, vi är övertygade om att dialog är bättre än monolog – att debatt är bättre än tystnad – att öppenhet är bättre än slutenhet.”

Själv skrev jag inför det Socialistiskt Forum som genomfördes i höstas – samma slags diskussion förekom redan då – följande:

”ABF och LO är huvudarrangörer, men många organisationer från vänstern i mycket vid mening medverkar. Det senare irriterar den politiska högern. Nog finns där arrangörer och arrangemang som även jag känner tvekan inför – men det här är ju ett fritt samhälle, och det står var och en fritt att också gå dit och opponera.”

Jag är en mycket kända antikommunist och har bland annt gett ut pamfletter och böcker med udden riktad mot olika extremistgrupper. Jag har också – i en 500-sidig bok – granskat IB och de hårdhänta metoder man när det begav sig använde mot kommunister av olika schatteringar – registrering, svartlistning på arbetsplatser med mera – men kan inte finna annat än att utfrysningsmetoden i stort sett var kontraproduktiv. Bättre då att möta extremistiska åsikter i öppen debatt!

Jag är också övertygad om att demokrater har bättre argument än de som tvivlar på demokratin eller är antidemokrater.

Framför allt är demokratiska samtal alltid bättre än repression.

Och repression är just det som präglar den nämnda SvD-ledaren och mycket annat inom delar av dagens högerborgerlighet.

Ledaren i SvD utgår från en artikel i senaste numret av det nyliberala samhällsmagasinet Neo – Svenskans bidrag är att föra ut diskussionen på bredden och att kräva ekonomisk bestraffning av ABF.

Svenska Dagbladet har tidigare i en ledare velat få ordföranden i Forum för levande historia – samme Karl-Petter Thorwaldsson! – avsatt.

Den nye medlemmen i Statens kulturråd Johan Staël von Holstein har deklarerat, att socialistiska tidskrifter inte ska få stöd, detta trots att rådet ska göra kvalitativa, inte politiska bedömningar.

Inte så sällan finner jag, att jag själv – en vänstersinnad socialdemokrat – i praktiken är mycket mer liberal (i ordets bästa bemärkelse) än många av dem som själva kallar sig liberaler.