Last chorus: Stig Claesson
6 januari 2008 15:31 | Politik, Prosa & lyrik | 4 kommentarerStig Claesson, född den 2 juni 1928, dog några få dagar in på 2008, den 4 januari.
Nyss hörde jag hans stämma i radio. Han läste där två egna noveller med svensk midsommar som tema. Framför allt ”I Amsterdams glädjekvarter” var helt underbar.
Jag har talat med honom i telefon – jag fick tillstånd att publicera hans novell ”Julfrid” i det julnummer av Aktuellt i politiken (s), som innebar själva starten för min omgörning av tidningen till ett socialdemokratiskt familjemagasin med även litterära ambitioner – men jag lärde tyvärr aldrig känna honom personligen.
Genom hans böcker – jag har läst och äger praktiskt taget alla – tycker jag mig ändå ha lärt känna honom. Och jag kan bara konstatera, att av nutida svenska författare är han en av dem som har stått mitt hjärta närmast.
Jag tycker också mycket om hans teckningar, ofta illustrationer till hans egna böcker och artiklar: samtidigt skissartat spretiga och pricksäkra avbildningar av människor och miljöer. Till mina favoriter hör hans målning av Tage Erlander; den fanns på min gamla arbetsplats, Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad.
Jag har många gånger tidigare skrivit om Stig Claesson och hans böcker och har egentligen inget nytt att tillägga. Jag tycker att de texter jag har sammanfört ovan under Kulturspegeln, Prosa & poesi – du kan läsa dem här – ger en mycket bra bild av honom och hans författarskap.
Jag skrev också en recension här på bloggen av hans roman från 2006, ”God natt, fröken Ann”; du hittar den här.
Den blev, som han själv förutsåg men jag inte hoppades, hans allra sista. ”God natt, fröken Ann” är en mycket mörk bok, och min recension blev ganska kritisk.
Men varför skulle man inte också kunna skriva kritiskt om den man i grunden älskar?
4 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Till det märkliga med Stig Claesson – också en av mina absoluta favoriter – hör att han praktiskt taget aldrig sågs i TV. Själv minns jag faktiskt bara ett tillfälle, då var han inbjuden av självaste Tage Erlander. Slas och Monica Zetterlund.
Var det enda gången? Rätta mig gärna om jag minns fel!
Comment by Mats Rosin — 2008 01 07 10:07 #
Till Mats Rosin: När du säger det så: Jag kan heller inte minnas honom som flitig TV-gäst.
Och apropå Monica Zetterlund, så har han väl målat också henne, inte bara Tage Erlander.
Den här trion – Tage Erlander, Monica Zetterlund och Slas – har förresten politisk symbolik i sig. Slas var nog (liksom Monica Z) i yngre dar längre ut på vänsterkanten, men i flera av hans romaner finns bekännelser till ett folkhem av det erlanderska slaget.
Fast mot slutet mörknade hans bild av politiken och politikerna. Inte heller det är en hållning som jag är helt främmande för.
Comment by Enn Kokk — 2008 01 07 11:22 #
Apropå Slas, jag har sett honom i TV flera gånger men tror mej också minnas det där inslaget med Erlander: Slas var i god form, som det heter, och råkade lite lätt i luven på Erlander om nånting.
För övrigt bör väl också hans oefterhärmliga, och oefterhärmligt illustrerade, tidninskrönikor hågkommas: först i Aftonbladet på söndagarna, sen efter någon fnurra där i Metallarbetaren (Dagens Arbete), sen efter en ny fnurra (eller vad han upplevde som en fnurra) de senaste tiotalet åren i Sia. En hel sida i varje nummer ända till nu. Lite symboliskt är det kanske att Slas och Sia går ur tiden nästan samtidigt.
Comment by HO — 2008 01 07 14:54 #
Till Hans O Alfredsson: Jag läste alltid hans krönikor på Aftonbladets kultursidor, sen också i Metallarbetaren/Dagens Arbete. Sia har jag inte haft tillgång till under senare år.
Slas var en mästare i den här korta, kåserande formen, och krönikorna blev ju inte sämre av hans tecknade illustrationer. Rätt mycket av det här finns faktiskt också utgivet i bokform.
Comment by Enn Kokk — 2008 01 07 16:13 #