Elizabeth Gurley Flynn – The Rebel Girl

8 januari 2008 23:21 | Musik, Politik | 6 kommentarer

Jag nämnde i min artikel om Charlie Chaplins film ”Moderna tider”, där en känd IWW-sång – ”Hallelujah, I’m a Bum” – förekom, att flera av de ledande IWWarna, bland dem Joe Hills sångmö Elisabeth Gurley Flynn, trots att de egentligen var anarkosyndikalister, efter avrättningen av Joe Hill och i spåren av den repression mot IWW som följde, kom att bli kommunister.

Jag vill gärna berätta mer om det här.

En stor del av arbetarrörelsen i USA – inte bara IWW – och förresten inte bara arbetarrörelsens folk engagerade sig för Joe Hills sak. Resolutioner antogs. Brev avsändes till myndigheterna. Även folk utanför USAs gränser intresserade sig för fallet Joe Hill. Svenske ministern Ekengren i Washington försökte få en ny prövning till stånd. Till och med president Wilson telegraferade till guvernör Spry i Utah om ”grundlig omprövning”.

Bland dem inom IWW som engagerade sig för Joe Hills sak fanns den unga men redan kända Elizabeth Gurley Flynn (1890-1964). Hon blev IWW-organisatör i New York redan vid 17 års ålder. Hon träffade Joe Hill i fängelset under en enda timme i maj 1915, men Hill och Gurley Flynn hade en omfattande brevväxling. Joe Hill tillägnade henne sin sång ”The Rebel Girl”.

Den som är intresserad av kontakten mellan Joe Hill och Elisabeth Gurley Flynn och den här sången kan lyssna på henne själv på CDn ”Don’t Mourn – Organize! Songs of Labor Songwriter Joe Hill”, Smithsonian Folkways SF 40026, 1990). Där finns ett utdrag ur ett föredrag om Joe Hill och ”The Rebel Girl” hållet i november 1962.

Gurley Flynn växte upp i ett radikalt hem och läste tidigt den engelska feministen och författarinnan Mary Wollstonecrafts ”Försvar för kvinnornas rättigheter” och August Bebels ”Kvinnor och socialism”. Som 17-årig gymnasist deltog hon – som ombud! – 1907 i sin första IWW-kongress, och hon engagerade sig i organisationen bland annat som föredragshållare. I samband med striden för mötesfrihet i Spokane blev hon arresterad; rättegången gjorde henne bekant över hela landet som ”arbetarklasssens Jeanne d’Arc”. Hon hörde också till de aktiva vid Lawrence-strejken 1912, då hon bland annat sjöng Joe Hills ”John Golden och strejken i Lawrence”.

Joe Hill hade aldrig, innan han hamnade i fängelset i Salt Lake City, personligen träffat Elisabeth Gurley Flynn, bara läst om henne i IWWs tidning Solidarity. Men han hade i brev till redaktören för Solidarity föreslagit, att hon skulle användas för att agitera bland kvinnorna.

Joe Hills första personliga kontakt med Elisabeth Gurley Flynn har formen av ett brev från distriktsfängelset i Salt Lake City den 18 januari 1915, allså samma år då han skulle komma att avrättas. Han hade vid det laget varit fängslad i ett år och hade tydligen läst om att hon hade engagerat sig för hans sak:

”När jag ändå är i gång, vill jag tacka dig för ditt intresse för min situation men på samma gång berätta för dig att all denna uppståndelse för mig gör mig rent snurrig och jag är rädd för att jag får mer ära och uppskattning än jag verkligen är förtjänt av.”

Det här första brevet ledde till en intensiv brevväxling dem emellan och till en djup vänskap.

Hela brevet plus övriga brev dem emellan kan man läsa i original i Philip S Foners ”The Letters of Joe Hill”, 1965, och i svensk översättning i Ingvar Söderströms ”Joe Hill. Diktare och agitator” (Prisma,1970) och i samme författares”En sång kan inte arkebuseras” (Bäckströms, 2002).

Det aktuella brevet finns under titeln ”Brev till Elizabeth Gurley Flynn” inläst på engelska av Mats Paulson på hans LP ”Songs and Letters of Joe Hill”, Sonet SLP-20, 1968.

Den 13 februari 1915 skrev Joe Hill till Sam Murray i IWW: ”…jag har hållit på att arbeta på en sång som heter ’Rebellflickan’ (text och musik), som jag hoppas ska hjälpa till att få de kvinnliga arbetarna att sluta upp kring vår stora organisation…”

Kvällen den 18 november 1915, alltså några timmar innan han skulle skjutas, skrev han till Elisabeth Gurley Flynn: ”Du har varit en inspiration, och när jag skrev ’Rebellflickan’ var du med och hjälpte mig hela tiden. Då du gav idén, vill jag nu, då jag är borta, ge dig äran av den sången; och se till att du får tag på några ytterligare Rebellflickor som du själv, för de behövs och behövs i högsta grad.”

I början av maj 1915 sökte Elisabeth Gurley Flynn upp Joe Hill i fängelset. Det var första och enda gången de träffades. Elisabeth, som då var tjugofem år, hade redan åtta års organisationsarbete och agitation bakom sig. Då Joe Hill blev arresterad för mord, började hon genast arbeta för hans sak.

Melodin är en av sammanlagt fyra som Joe Hill har komponerat själv, inte lånat.

The Rebel Girl

Amerikansk originaltext och musik: Joe Hill, 1915

There are women of many descriptions
In this queer world, as everyone knows.
Some are living in beautiful mansions,
And are wearing the finest of clothes.
There are blue-blooded queens and princesses,
Who have charms made of diamonds and pearl;
But the only and thoroughbred Lady
Is the Rebel Girl!

That’s the Rebel Girl, that’s the Rebel Girl!
To the working class she’s a precious pearl.
She brings courage, pride and joy
To the fighting Rebel Boy.
We’ve had girls before, but we need some more
In the Industrial Workers of the World!
For it’s great to fight for freedom,
With a Rebel Girl.

Yes, her hands may be hardened from labor,
And her dress may not be very fine,
But a heart in her bosom is beating
That is true to her class and her kind.
And the grafters in terror are trembling
When her spite and defiance she’ll hurl.
For the only and thoroughbred Lady
Is the Rebel Girl.

That’s the Rebel Girl, that’s the Rebel Girl…

Hazel Dickens har på CDn ”Don´t Mourn – Organize! Songs of Labor Organizer Joe Hill”, Smithsonian Folkways SF 40026, 1990, gjort en lätt bearbetning av Joe Hills text, som i ett modernt, feministiskt perspektiv kan te sig föråldrad, även om sången naturligtvis gör en viktig insats för att inlemma kvinnorna i den då företrädesvis manliga arbetarrörelsens kamp. Hazel Dickens är bluegrass-sångerska från Appalacherna och har spelat in en rad skivor tillsammans med Alice Gerrard. Dickens försvarar kvinnors och arbetares rättigheter, så hon är rätt person att tolka ”The Rebel Girl”. På den här skivan ger hon tillsammans med medlemmar ur The Johnson Mountain Boys bluegrasstouch åt Joe Hills då 75 år gamla sång.

När jag förberedde utgivningen av den kompletta utgåvan av Joe Hills sånger på svenska, bad jag Jacob Branting översätta den. Både Joe Hills original och Jacob Brantings översättning finns med i min sångbok ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969).

Rebellflickan

Svensk text: Jacob Branting, 1969
Amerikansk originaltext och musik: Joe Hill, 1915 (”The Rebel Girl”)

Det finns många slags kvinnor i världen,
det vet alla som sett sej omkring.
Några går där i lyxen och flärden
ibland dyra och kostbara ting.
Det finns kvinnor i siden och sammet
och de glittra som himmelens päll,
men den endaste kvinnan värd namnet
är en ung rebell.

Hon är ung rebell, hon är ung rebell,
i vår klasskamp lyser hon segersäll.
Hon ger kraft och mod i strid
när hon står invid vår sida.
Vi behöver er, vi behöver fler
när jorden får sin löneslavskartell.
Hon är stark i frihetskampen,
hon är ung rebell.

Hennes hand är väl sliten av jobbet
men det handslag hon bjuder är fast.
Under klänningen slår det ett hjärta
och det slår för vår arbetarklass.
Arbetsgivarna slutar med svamlet
när hon rest sej och gett dem en smäll,
för den endaste kvinna värd namnet
är en ung rebell.

Hon är ung rebell, hon är ung rebell…

En insjungning av Jacob Brantings svenska text, som kan vara värd att pröva, finns med Thorstein Bergman på hans och Monica Zetterlunds LP ”Folk som har sånger kan inte dö”, Brevskolan/YTF-50300, 1976. Ytterligare en hörvärd insjungning finns på Finn Zetterholms ”Joe Hill på svenska”, Intersound ISOLP 100-S, 1970, där jag skrev mapptexten.

Det finns också en alternativ svensk översättning av ”The Rebel Girl”, ”Kvinnan vår”, gjord av Rune Lindström, 1963.

Varken Elizabeth Gurley Flynns insatser, andras protester eller försöken att få till stånd en ny prövning gav dock något bestående resultat. De fällande domarna i de två lägsta instanserna stod fast. Dock fördröjdes verkställigheten till den 18 november.

Den 17 november 1915, kvällen före avrättningen, som ägde rum nästa morgon,
intervjuades Joe Hill av en reporter från Herald-Republican. Denne berättar bland annat följande. Reportern frågade:
– Hur ämnar ni förfara med era ägodelar, era småsaker och personliga
tillhörigheter…?
– Jag har faktiskt ingenting att förfara med, svarade Hillström. Vad småsaker,
minnessaker och smycken beträffar har jag aldrig brytt mig om sådant eller haft
några. Men jag ska göra ett testamente, och det ska jag klottra ner. Jag ska
skicka ut det i världen genom Ed Rowan och mina IWW-vänner.
Hillstrom satte sig så på kanten av sin brits och skrev ner sitt avsked till världen,
senare publicerat i nionde upplagan av IWWs sångbok, 1916:

My Last Will

Amerikansk originaltext (dikt): Joe Hill, 1915

My will is easy to decide.
For there is nothing to devide.
My kin don’t need to fuss and moan –
”Moss does not cling to rolling stone.”

My body? – Oh! – If I could choose,
I would to ashes it reduce,
And let the merry breezes blow
My dust to where some flowers grow.

Perhaps some fading flower then
Would come to life and bloom again.
This is my last and final will.
Good luck to all of you,

Joe Hill

Jag lät Jacob Branting översätta den för min sångbok ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1970):

Mitt testamente

Svensk text: Jacob Branting, 1969
Amerikansk originaltext: Joe Hill, 1915

Mitt testamente blir helt kort
ty där finns intet att ge bort.
Det är ej stort att orda om:
”Bort går jag naken som jag kom.”

Så sprid min kropp som aska för
en lekfull vindil när jag dör,
och låt den falla ner som regn
på någon jordisk blomsteräng.

Kanhända att en blomma då
som slokar nytt liv kunde få.
Så vill jag ha det. Lycka till
ni alla människor.

Joe Hill

En bra svensk version, dock av Ture Nerman 1951 (”Min sista vilja”) läser Monica Nielsen på sin och Björn Arahbs LP ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman”, a disc BS 790109, 1979 – jag har skrivit mapptexten. Ytterligare några alternativa svenska översättningar finns av Signe Aurell (”Joe Hills testamente”), 1929 och Rune Lindström (”Joe Hills testamente”), 1963.

På morgonen den 19 november 1915 väcktes Joe Hill vid femtiden och ombads, hör och häpna, själv före avrättningen rengöra cellen med en långskaftad sop. Joe Hill försökte barrikadera dörren och använde kvastskaftet, som han hade brutit av, som vapen, men var förstås chanslös. Han hade tidigare själv valt skjutning framför hängning.

Vid sjutiden på morgonen fördes han med förbundna ögon ut på fängelsegården. Man band fast honom vid en stol. På bröstet sattes ett vitt pappershjärta som måltavla för exekutionsplutonen, fyra man med skarpa skott, en med lösa. Tio sekunder efter gevärssalvan förklarade en läkare, att Joe Hill var död.

Eftersom Joe Hill inte ville bli begraven i Utah, fördes hans kropp till Chicago. Vid begravningen var gatorna fulla av sörjande människor. Processen ut mot Graceland-kyrkogården var två kilometer lång. På Joe Hills egen begäran brändes hans kropp till aska. Askan lades i många små kuvert för att första maj året därpå spridas för vinden i alla amerikanska stater utom Utah samt många andra länder världen över, även Sverige.

* * *

Arkebuseringen av Joe Hill och de många samtida och brutala attackerna mot fackföreningsrörelsen bidrog till att ytterligare radikalisera IWW.

Elisabeth Gurley Flynn rörde sig, liksom IWWs ledare William ”Big Bill”
Haywood i revolutionär riktning; båda vistades efter ryska revolutionen i
Sovjetunionen, där Haywood blev kvar. Gurley Flynn kom tillbaka till USA och
publicerade där år 1973 sin självbiografi, ”The Rebel Girl. An autobiography.
My First Life, 1906-1926”. Vid sin död 1964 var hon ordförande i det
amerikanska kommunistpartiet.