Från Svartvik, Kubikenborg och Sundsvall

Under senare delen av 1950-talet publicerades i gamla Folket i Bild av läskretsen insända sånger under vinjetten ”De gamla goda visorna”. I nummer 4 1957 har jag hittat ett skillingtryck med anknytning till mina gamla hemtrakter. Där nämns Svartvik, beläget en halvmil från min dåtida hemby Juniskär. Där nämns Kubikenborg, beläget längre in mot stan, det vill säga min gamla skolstad Sundsvall.

Den här kuststräckningen var, när visan skrevs, sågverkens förlovade land. Elias Sehlstedt skrev de bevingade orden ”såg vid såg jag såg varthelst jag såg”, när han från Sundsvall blickade över sjön ut mot Alnön. Sågverksdistriktet runt Sundsvall har genom sundsvallsstrejken 1879 också för evigt fått sin plats i den svenska arbetarrörelsens historia.

På 1950-talet, när jag bodde i de här trakterna, var sågverksepoken till största delen historia, ändå levande historia. I mitt Juniskär hölls midsommar- och fiskarfesterna på somrarna på Sågplan – där hade det förr i världen legat ett sågverk – och när jag jobbade som springsjas i Berglunds handelsbod hörde det till mina dagliga uppgifter att leverera mat och mjölk till Pensionatet, som tidigare hade varit sågverksvillan. I Svartvik fanns inte längre något sågverk, men det flottades fortfarande timmer i Ljungan, nu till massafabriken där. I Kubikenborg närmare stan låg på 1950-talet det som då hette Svenska Aluminiumkompaniet. Där jobbade min pappa fram till förtidspensioneringen – arbetsmiljön där var inte den bästa – och också jag sommarjobbade där ett par år.

FiBs sida med de gamla goda visorna redigerades av Ulf Peder Olrog. Hans introduktion till den här aktuella visan är värd att ta del av:

”När man talar om arbetsvisor menar man ofta två olika saker: dels sådana som fyllt en funktion vid utförandet av ett arbete – till exempel rytmiska baxarvisor och andra – – -, dels sådana som handlar om en särskild yrkesgrupp eller varit särskilt omtyckta av dem som arbetade inom en sådan grupp.

Industriarbetarna tycks inte ha sjungit så många av dessa rytmiska funktionella arbetsvisor. De bullrande maskinerna uppmuntrar ju knappast till sång.

Inte heller finns det så många visor, som handlar om industriarbetare. En så stor yrkesgrupp som sågverksarbetarna har endast blivit besjungen i ett par visor.

Visan som vi här återger – – – är tidigast känd i ett skillingtryck från 1889 och är en helt vanlig kärleksvisa, lokaliserad till sundsvallsdistriktets sågverksmiljö. Den arbetare i vars mun visan läggs tillhör inte de alltför klassmedvetna; förnöjsamheten är hans mest framträdande egenskap. Ofta får man ett intryck av att ’förnöjsamma’ visor av det här slaget är uttryck för den tidens flykt från verkligheten.”

Sågverksarbetaren

Text: Skillingtryck, från senast 1889
Musik: Noter finns i Folket i Bild nummer 4 1957

Jag minns trakten kring Medelpads barrväxta strand,
med dess sågar och skepp i dess vik.
Jag hör sågarnas rassel från morgon till kväll
och i luften hörs måsarnas skrik.

Jag är född i en koja på Kubikenborg
men i Svartvik där har jag mitt hem.
Och där lever jag lyckligt förutan all sorg
ty jag älskar och tillber en vän.

Karolina så heter min blåögda mö
hon är fager som sommarens ros.
För henne vill jag leva för henne vill jag dö
till dess livet har flyktat sin kos.

Jag på sågen arbetar från morgon till kväll
fastän lönen är ringa också.
Men ändå är jag lika förnöjsam och säll
och min lott ni ej avundas må.

Det är lördag och ångvisslan bjuder gå hem
och jag ilar med vingade fjät.
Hem och klär mig och skyndar ni vet nog till vem
Karolina ej vänta jag lät.

Upp till Sundsvall vi fara ibland någon gång
där på Villan och tivoli gå,
och då kan ni väl tänka ej tiden blir lång
när förtjusta vi vandra vi två.

Liksom duvor i lunder vi kvittra vi två
och vi lyssna till fåglarnas sång.
Tänk hur roligt i världen att älska ändå
ty då bliver ej tiden så lång.

Karolina hon smeker så sakta min kind
och hon lutar sin panna mot min.
Och det kännes så skönt uti sommarens vind
då hon viskar jag evigt är din.

Men snart mister den härliga solen sin glans
månen skiner så klart i det blå.
Och de tusen små älvor de svinga sin dans
se hur Amor bekikar oss två.

Och hon rodnar så milt när en kyss jag begär
men hon nekar sin fästman dock ej.
Ty vi hålla varandra så innerligt kär
skall den kärleken slockna, o nej.

Får jag leva till hösten, så gifter jag mej
Karolina hon rodnar och ler.
Det går så lätt att arbeta i tanken på dej
så att bilden din alltjämt jag ser.

Kära gamla Folket i Bild

1953 var jag framgångsrik försäljare av Folket i Bild i Juniskär med omnejd, också hängiven läsare av tidningen.

Julnumret 1953, på 80 sidor, kostade 1:25.

I vardagslag hade gamla FiB bara en dekorfärg, rött, men de mer påkostade och dyrare julnumren försågs med färgomslag plus en fyrsidig konstinlaga i fyrfärg. Det här julnumrets konstbilaga visade målningar av Waldemar Lorentzon, Erik Olson, Sven Jonson och Stellan Mörner. Som den konstintresserade läsaren förstår, handlade den intilliggande artikeln (av Rolf Söderberg) förstås om Halmstadgruppen. Artikeln hade fler illustrationer (avbildad konst) men in svartvitt.

Dessutom inleds julnumret 1953 med ytterligare en artikel om konst, om Zorn och hans modeller.

Till numrets konstanknutna material vill jag också räkna Willy Maria Lundbergs artikel om broderier.

Och så har vi då alla de fantastiska illustratörerna: Claes Bäckström, Ewert Karlsson (EWK), Sven Ljungberg, Eric Palmquist, Erik Prytz, Uno Stallarholm, Ulla Sundin, Yngve Svalander och Stig Södersten.

I en artikel av Uno Florén får vi möta den då för tiden mycket kände satiriske tecknaren Oscar Cleve, som jag skrev lite om för ett tag sedan.

I en artikel av Axel Österberg, Kluck, får vi möta skalden Nils Ferlin.

Bland de utländska berättarna i det här julnumret finns två, som jag helt nyligen har skrivit om. Dels finns där en novell om en avrättning, ”Rytm”, i inbördeskrigets Spanien – den bekräftar bilden av den radikale Chaplin jag förmedlade, när jag skrev om hans film ”Moderna tider”. Och så går Halldór Kiljan Laxness’ roman ”Salka Valka” som följetong; jag undrade ju nyligen, varför Norstedts inte bryr sig om att återutge de viktigaste verken av denne isländske nobelpristagare. Bland novellerna av utländska författare hittar man också Joseph Conrads ”De två häxornas värdshus”.

Urvalet av svenska författare är verkligen inte sämre. Lars Ahlin bidrar med ”Kvinnorna i baracken” och Sara Lidman med ”De älskansvärda”. Som följetong går Per Anders Fogelströms ”Tack vare Iris”.

Flera av de svenska novellbidragen var skrivna av författare, som kanske inte åstadkom litterära mästerverk men var kända och älskade av en stor publik: Eric Lundqvist bidrog med ”Amok”, en berättelse från Java, Einar Wallquist, känd som ”lappmarksdoktorn” med ”Natten före jul”.

Äventyr och vildmarksliv var återkommande och populära inslag i gamla FiB, vilket också de sist nämnda berättelserna är exempel på. I det här numret berättar Arne Sucksdorff dessutom om björnar.

Även de unga läsarna har sin egen följetong, Astrid Lindgrens ”Kalle Blomkvist och Rasmus”. Barnsidorna, ”Vår egen FiB”, redigeras som vanligt av Gösta Knutsson; Knutsson bidrar själv med en saga, illustrerad av Einar Norelius. Bland bidragen från läsarna noterar jag för övrigt ett om julafton hemma hos Per Åhlström, 7 år, Orrspelsgatan 1 i Surahammar.

Knutsson och Norelius var ett etablerat par i gamla Folket i Bild, gjorde tillsammans den mycket populära serien ”Pelle Svanslös” – som i det här numret förstås handlar om att skaffa julgran.

Också veckans avsnitt av Rit-Olas – Jan-Erik Garlands – ”Biffen och Bananen” har för övrigt jultema.

Men naturligtvis bestod inte innehållet bara av konst och litteratur, även om just julnumren oftast hade den tyngpunkten.

Ett bra julnummer måste till exempel innehålla en rolig tävling. I det här fallet får läsarna svara på tjugo frågor, ställda av Stig Järrel, Lennart Hyland, Astrid Lindgren och Sune Waldimir. Som pris utlovas biljetter till premiären på trettondagsafton på Lennart Hylands pradioprogram ”Karusellen”. För sentida läsare: det här programmet var så populärt, så att man knappt såg några människor utomhus, medan det sändes.

Till FiBs radikala hållning hörde att inte skriva om kungligheter utan om vanligt folk. I det här numret finns ett roande exempel, signerat författaren Olle Länsberg (han med den filmade succéromanen ”Käre John”): ”Arbetare och bonde byter jobb”. Jag har tidigare berättat, att Folket i Bild byggde broar mellan arbetarrörelsen och bonderörelsen (något som ju på den här tiden också manifesterades i koalitionen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet).

På näst sista sidan hittar jag en annons för FiBs folkböcker våren 1954 – det var då jag började sälja också folkböckerna i Juniskär med omnejd. Det är intressant att – mot bakgrund av vad jag just har skrivit – notera, att en av dem var en landsbygdsskildring, Irja Browallius’ ”Elia från gårdar”. Bland mina tidnings- och bokköpare fanns också flera litteraturintresserade bondmoror.

Serien inleddes med den då utomordentligt populäre Eric Lundquists ”Djungeltagen” – jag tror att jag sålde 35 exemplar – och avslutades med Peder Sjögrens mycket fina krigsskildring från Finland, ”Kärlekens bröd”.

En bok som jag – bland annat på grund av dess negativa hållning till vintern – uppskattade mycket var Allan Erikssons humoristiska konstnärsroman ”Farväl till paradiset”.

Men den bok som gjorde det allra största intrycket på mig och som kom att betyda oerhört mycket för min fortsatta politiska hållning var Folke Fridells proletärroman ”Tack för mig – grottekvarn”. Den slog an den upprorslust som fanns i mitt tonårsbröst och befäste för alltid min övertygelse, att jag var socialist, ingenting annat.

Pressgrodor

Hittat i Journalisten nummer 3 2008:

”Efter att ha rådgjort med sin chef förpassades leverpastejen till soppåsen.”

Journalisten (!)

”Polacker äter fångad fisk”

Rubrik i Gotlands Tidningar