Last chorus: Jacob Branting

Jag läser, med stort vemod, att ännu en av mina gamla vänner, Jacob Branting, har dött. Jacob var född 1930, således 76 år när han dog. Han var son till advokaten och vänstersocialdemokraten Georg Branting; Hjalmar Branting var Jacobs farfar.

Inte så att Jacob och jag har haft ett tätt umgänge genom åren. Vi har ätit en och annan lunch ihop. Sist vi träffades var på min kombinerade 65-årsmottagning och avskedsmottagning på 68an (Sveavägen 68 i Stockholm), när jag gick i pension från jobbet på socialdemokratiska partistyrelsen.

Men vi hade under 1960- och 1970-talen en lång skrivarrelation, där han ömsom var redaktör och jag skribent, jag ömsom var redaktör och han skribent. I den rollen gillade vi varann; jag är säker på att det var ömsesidigt.

Under min studenttid i Uppsala försörjde jag mig periodvis som frilansskribent – jag skrev kulturartiklar, recensioner och politiska debattinlägg. Arbetarbladet i Gävle gjorde under det tidiga 1960-talet försök att få prenumeranter även i det s-tidningslösa Uppsala, och jag skrev lite åt tidningens lilla uppsalaredaktion men framför allt för dess kultursida. Dess redaktör var Jacob Branting, och han gjorde en mycket läsvärd och bred kultursida, en av de bästa i landsortspressen. Jacob upptäckte mig först som debattör och uppmanade mig gång på gång att skriva debattartiklar för Arbetarbladet. Men sen såg han förtjänster också i de recensioner jag skrev, och det började komma en mängd böcker, framför allt med politiska förtecken, från redaktionen i Gävle till min studentlya i hörnet av Kungsgatan/Linnegatan för bedömning.

Samtidigt var jag redaktör för Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas, som utgavs under devisen ”Regeringsorgan i ständig opposition” och ibland innehöll lika mycket kultur som politik – för detta fick jag mycket beröm, inte bara i Arbetarbladet utan också i stockholmspressen.

Det var klart att Jacob Branting skulle vara med i Libertas! I nummer 1-2 1963 fanns fem dikter av Svante Foerster men också Jacob Brantings

LITEN DAGBOK VID KUSTEN

23.1

Under natten var Futa här, uggleögd och hispig. Hon tog ett gammalt grått trähus och tryckte det i spillror med tummen.

Det är lika kallt fortfarande, men hon har liksom inte tid att frysa, verkar det.

2.3

Det blir liksom inte av med det där dagboksskrivandet. Men jag kom förbi det där huset Futa tryckt ihop. Gren sa, att en dag i slutet av februari, han mindes inte så noga, hade spillrorna börjat försvinna. Han bor mittemot. På natten hade han hållit utkik, och då hade hon kommit igen. Hon samlade upp spillrorna i vänstra handen, reste sig i hela sin längd och slungade ut det i Östersjön. Rubb och stubb var borta på morgonen.

1.7

Nu far jag på semester. Fy fan vad skönt.

22.7

Jaha, det var det det.

3.9

Träffade Gren på gatan. Han sa, att Futa ställt upp ett grått hus av sten där det grå trähuset stod förut. I gatuplanet ligger en affär, som säljer kontorsmaterial.

Jacob Brantings talanger som kulturredaktör uppmärksammades av bland andra Karl Vennberg, och Branting rekryterades till Aftonbladets kulturredaktion. Jag hade redan en relation till Vennberg och hade publicerat kultur- och debattmaterial även på Aftonbladets kultursidor, men kontakterna med Aftonbladets kulturavdelning blev än mer täta, när också Jacob Branting fanns där. Till mina insatser där hör mängder av anonyma notiser i Innerspalten om radikal musik; jag har gett mina bloggläsare ett smakprov i form av det jag skrev om Helmut Qualtinger och ”Der dialektische Materialismus Rock”, men jag skrev mest om ny amerikansk musik. Jag ska försöka återpublicera mer av detta fram över.

I slutet av 1960-talet hade jag, just i Innerspalten, skrivit om att man – gärna på Prisma i samarbete med FiBs lyrikklubb – borde ge ut Joe Hill på svenska, och det stod inte länge på förrän Bertil Hökby på Prisma och Stig Carlson på Lyrikklubben via Aftonbladets kulturredaktion hade tagit reda på vem som hade lanserat den, enligt dem. utmärkta idén. De bjöd mig på lunch och erbjöd mig att bli redaktör för boken.

Rune Lindström (han med ”Himlaspelet”) hade redan översatt en rad av Joe Hills sånger, som man kunde använda. (Det fanns också Joe Hill-översättningar av Ture Nerman, men det är en annan historia, som jag ska berätta i ett annat sammanhang.) Återstod att bestämma sig för vem som skulle göra de kompletterande översättningarna – jag hade fått ihop något som föreföll bli den första riktigt kompletta Joe Hill-sångboken. Jacob Branting förstås!

Jacob Branting var inte ny heller i den här genren. För inte särskilt länge sen hade han översatt till exempel den spanska, antifascistiska sången ”Den svarta tuppen” – jag återkommer till den när jag nedan skriver om min andra sångbok, ”Upp till kamp!”.

Jacob gjorde ett lysande översättnings-, i några fall kanske snarare tolkningsarbete. När ”Joe Hills sånger” kom ut (Prisma och FiBs lyrikklubb, 1969), fick den mycket uppskattande recensioner, till exempel av Agneta Pleijel i Aftonbladet. Och den sålde!

Som exempel på Jacob Brantings förmåga att skriva bra texter väljer jag Joe Hills ”Coffee An´”, som i hans svenska version blev ”Räkna noga”:

COFFEE AN´

Amerikansk text: Joe Hill (Joel Hägglund / Joseph Hillstrom), 1912
Musik: E O Excell, 1897 (”Count Your Blessings”)

”Coffee An´” fanns med i den fjärde upplagan av ”Den lilla röda sångboken” (1912). I en senare upplaga (den 17e, cirka 1922) har den kallats ”Count Your Workers – Count Them!”. Originaltexten, ”Count Your Blessings”, är skriven av Johnson Oatman. Det starka förbund som det talas om i sången var för Joe Hill IWW, Industrial Workers of the World, en radikal fackföreningsrörelse som ville organisera arbetarna oavsett deras utbildning, yrke, ras, språk, tro eller bakgrund. Den från Gävle bördige immigranten Joel Hägglund (1879-1915), som i USA kallade sig Joseph Hillstrom, förkortat till Joe Hill, anslöt sig till IWW 1910 och blev snabbt agitator och organisatör inom rörelsen. Framför allt blev han rörelsens sångare.

An employment shark the other day I went to see,
And he said, ”Come in and buy a job from me,
Just a couple of dollars for the office fee,
But the job is steady and the fare is free.”

Chorus
Count your pennies, count them one by one,
And you´ll plainly see how you are done.
Count your pennies, take them in your hand,
Sneak into a Jap´s, and get your coffe an´.

I shipped out and worked and worked and slept in lousy banks,
And the grub it stunk as bad as forty-´leven skunks.
When I slaved a week the boss he said one day,
”You´re too tired, you are fired, go and get you pay.”

Chorus
Count your pennies…

When the clerc commenced to count. Oh, holy gee!
Road and school and poll tax and the hospital fee,
Then I fainted and I nearly lost my sense
When the clerk he said, ”You owe me fifty cents.”

Chorus
Count your pennies…

When I got back to town with blisters on my feet,
There I heard a fellow speaking on the street,
And he said, It´s the worker´s own mistake,
If they stick toghether they get all they make.”

Chorus
Count your pennies…

And he said, ”Come in and join our union grand.
Who will be a member of this fighting band?”
”Write me out a card,” says I, ”By gee!
The Industrial Workers is the dope for me.”

Chorus
Count your workers, count them one by one,
Join our union and we´ll show you how it´s done,
Stand together, workers, hand in hand.
Then we´ll never have to live on coffee an´.

Så här blev sången på svenska:

RÄKNA NOGA

Svensk text: Jacob Branting, 1969
Amerikansk originaltext: Joe Hill (Joel Hägglund / Josep Hillstrom), 1912
Musik: E O Excell, 1897 (”Count Your Blessings”)

En förmedlingshaj en dag jag träffa på,
och han sa: ”Följ med, ett jobb det ska du få.
Bara några dollar kostar avgiften,
resan fri och stadigt jobb det får du sen.”

Refräng
Räkna noga, räkna örena,
resten finns hos profitörerna.
Räkna noga, och gå in på ett café,
kaffe kan du klara, kanske smörgås me´.

Jag for dit och slet mig blå och sov i en barack.
Maten smaka pyton i en rödmyrstack.
Sju dar slet jag, sen sa chefen hej och tack:
”Du får sparken, stick nu med ditt pick och pack.”

Refräng
Räkna noga…

På kontoret fick jag lön för alla skift
minus väg- och brand- och sjuk- och skolavgift.
När man räknat färdigt och lagt på procent
svimma jag, för jag var skyldig femti cent.

Refräng
Räkna noga…

Jag gick hem på ben som blev allt skralare,
men i staden hörde jag en talare.
Och han sa att arbetarna handlat fel,
om de håller hop så får de ut sin del.

Refräng
Räkna noga…

Och han sa: ”Kom med, vi har ett starkt förbund!
Vilka vill bli medlemmar i denna stund?”
”Hit med medlemskortet genast”, ropa jag,
”sammanhållning är precis vad jag vill ha.”

Refräng
Räkna noga proletärerna,
vi kan ordna upp affärerna.
Slut er samman nu i obrytbara led,
mer än kaffe klarar vi när ni gått med.

Finn Zetterholm fick låna Jacob Brantings nyöversättningar av mig, redan innan sångboken kom ut. ”Räkna noga” fanns därför med på hans LP ”Joe Hill på svenska” (Intersound ISOLP 100-S, 1970), till vilken jag skrev all mapptext; skivan har senare utgivits även som CD.

Både jag och Prisma hade fått blodad tand av framgången med ”Joe Hills sånger”, och 1970 var det dags för nästa sångbok, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”. Även där fick just ”Räkna noga” representera Jacob Brantings nyöversättningar av Joe Hill.

Jag lät Jacob Branting översätta en sång, som också Joe Hill hade gjort en variant av (och som följaktligen fanns med i ”Joe Hills sånger”):

HALLELUJAH, I´M A BUM

Amerikansk originaltext: Harry McClintock, 1897 eller 1898
Musik: Sir Henry Rowley Bishop (ouvertyren till operan ”The Miller and His Men”), 1813

Musiken till ”Hallelujah, I´m a Bum” är ouvertyren till en opera från 1813, ”The Miller and His Men”, skriven av Sir Henry Rowley Bishop (1786-1885). Ouvertyren spreds som religiös sång och kallades då ”Revive Us Again”. Den vanligaste texten med titeln ”Hallelujah, I´m a Bum” skrevs 1897 eller 1898 av Harry McClintock, som hade ”Revive Us Again” som förlaga. McClintocks text publicerades i Industrial Union Bulletin 4 april 1908. ”Hallelujah, I´m a Bum” sjöngs 1908 på IWWs konvent och blev mycket populär bland medlemmarna, ”wobblies”. McClintock och Joe Hill kamperade ihop på Hawaii, och Hill skrev en variant av McClintocks text, som finns återgiven i ”Joe Hills sånger”, Prisma, 1969.

Oh, why don´t you work, like other men do?
How the hell can I work when there´s no work to do?

Chorus
Hallelujah, I´m a bum,
Hallelujah, bum again!
Hallelujah, give us a handout
To revive us again!

I went to a house; I knocked on the door;
The lady said, ”Scram, bum, you´ve been here before!”

Chorus
Hallelujah…

I went to a house; I asked for some bread;
The lady came out, said, ”The baker is dead.”

Chorus
Hallelujah…

Oh, I love my boss; he´s a good friend of mine;
That´s why I am starving out on the bread line.

Chorus
Hallelujah…

Oh, why don´t you save all the money you earn?
If I didn´t eat, I´d have money to burn.

Chorus
Hallelujah…

Och här kommer Jacob Brantings svenska version:

HALLELUJA, GÅ OCH DRIV

Svensk text: Jacob Branting, 1969
Amerikansk originaltext: Harry McClintock, 1897 eller 1898
Musik: Sir Henry Rowley Bishop (ouvertyren till operan ”The Miller and His Men”), 1813

När andra har jobb, varför jobbar ej ni?
Men hur fan får man jobb i en stängd industri?

Refräng
Halleluja, gå och driv,
halleluja, vilket liv!
Halleluja, ge mej ett bidrag,
jag är ”friställd” igen.

Jag kom till ett hus, där jag knackade dörr.
Hon som öppna sa: ”Stick, du har varit här förr!”

Refräng
Halleluja…

Jag kom till ett hus, och där bad jag om bröd.
Hon som öppna sa: ”Lessen, men bagarn är död.”

Refräng
Halleluja…

Jag älskar min chef, han är min hjärtevän,
det är därför jag går här och stämplar igen.

Refräng
Halleluja…

Och varför har du inte löningen kvar?
Om jag svälter ihjäl blir jag välbärgad karl.

Refräng
Halleluja…

Också annat i ”Upp till kamp!” (Prisma, 1970) hämtades från USA:

“Oh, Freedom” vann stor spridning under 1960-talets medborgarrättsdemonstrationer i USA, men redan årtionden dess förinnan hade den för första gången använts av demonstrerande negrer i Atlanta, Georgia.

OH, FREEDOM

Amerikansk text: Negro spiritual i bearbetning av medlemmar i SNCC

Oh Freedom, Oh Freedom,
Oh Freedom over me, over me,
And before I´ll be a slave,
I´ll be buried in my grave
And go home to my Lord and be free

(and there´ll be)
No segregation, no segregation,
no segregation over me,
And before I´ll be a slave,
I´ll be buried in my grave
And go home to my Lord and be free

(and there´ll be)

No more weeping…

No more shooting…

No burning churches…

No more jail house…

Oh, Freedom…

No more Jim Crow…

No more Barnett…

No more Pritchett…

En fullkomligt suverän insjungning av “Oh Freedom” gjorde Pete Seeger tillsammans med den medsjungande publiken vid den berömda konserten i Carnegie Hall, New York, den 8 juni 1963. En del av konserten fanns på Pete Seegers LP “We Shall Overcome” (CBS/Columbia 62209. Hela konserten finns senare utgiven på dubbel-CDn “We Shall Overcome” (CBS/Columbia C2K 45312, 1989).

För min sångbok “Upp till kamp!” (Prisma, 1970) gjorde Jacob Branting en svensk version av “Oh Freedom”, men han valde då att helt plantera sången i svensk jord.

DENNA FRIHET

Svensk text: Jacob Branting, 1970
Musik: Amerikansk traditionell melodi; negro spiritual (”Oh Freedom”)

Denna frihet
denna frihet
denna frihet
efter fem, efter fem…
det är bra för industrin
att jag står vid en maskin
tills jag stämplar ut och går hem.

Jämlikheten
jämlikheten
jämlikheten
ska vi nå, ska vi nå
när vi ligger i vår grop
är vi lika allihop
och vår arvsskatt dras av i det blå.

Broderskapet
broderskapet
broderskapet
tror vi på, tror vi på
när en varg vill kyssa lammet
och när säckväv är av sammet
och när flera har makten över få.

Denna frihet,
jämlikheten,
broderskapet
vackra ord, vackra ord.
Men vi har ett liv, ett enda,
bara vi kan få dem tända
som små eldar på människans jord.

Den ovan nämnde Pete Seeger har tillsammans med Lee Hays skrivit en sång, ”If I Had a Hammer”, som Jacob Branting för min sångbok ”Upp till kamp” gav en fullständigt suverän svensk form.

THE HAMMER SONG / IF I HAD A HAMMER

Amerikansk originaltext och musik: Lee Hays och Pete Seeger, 1950

Kring 1950 fanns det i USA en folksånggrupp, som kallade sig The Weavers. Den bestod i originaltappningen av Pete Seeger, Lee Hays, Ronnie Gilbert och Fred Hellerman; senare tillkom, som ersättare, Erik Darling, Frank Hamilton och Bernhard Krause. Gruppen blev en fantastisk succé och hade den ena fullträffen efter den andra på hitlistorna. Efter gruppens upplösning 1953 (på grund av McCarthys förföljelser) återförenades den i flera omgångar i olika konstellationer. Flera av medlemmarna har dessutom gjort stor succé som soloartister. Gruppens medlemmar skrev ofta i olika kombinationer sånger tillsammans. Det är således Pete Seeger och Lee Hays som tillsammans har skrivit ”If I Had a Hammer”, också kallad ”The Hammer Song”. Den har spelats in också av många många andra. En minnesvärd upp-popad version gjordes till exempel av Trini Lopez.

If I had a hammer, I´d hammer in the morning,
I´d hammer in the evening –
All over this land.
I´d hammer out danger, I´d hammer out a warning,
I´d hammer out love between my brothers and my sisters,
All over this land.

If I had a bell, I´d ring it in the morning,
I´d ring it in the evening –
All over this land.
I´d ring out danger, I´d ring out a warning,
I´d ring out love between my brothers and my sisters,
All over this land.

If I had a song, I´d sing it in the morning,
I´d sing it in the evening –
All over this land.
I´d sing out danger, I´d sing out warning,
I´d sing out love between my brothers and my sisters,
All over this land.

Well, I´ve got a hammer, and I´ve got a bell,
And I´ve got a song –
All over this land.
It´s the hammer of Justice, it´s the bell of freedom,
It´s a song about love between my brothers and my sisters,
All over this land.

Med Pete Seeger finns den här låten bland annat på ”Love Songs for Friends and Foes” (Folkways FA 2453), ”Sing Out With Pete!” (Folkways FA 2455), ”Strangers and Cousins” (CBS SBPG 62528) och ”Wimoweh” (Folkways FTS 31018).

Jacob Brantings svenska version i ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970; där finns också noter till samtliga låtar) har alldeles egna kvaliteter:

SLÄGGAN

Svensk text: Jacob Branting, 1970
Amerikansk originaltext och musik: Lee Hays och Pete Seeger (”If I Had a Hammer” / ”The Hammer Song”), 1950

Om det fanns en slägga
att slå med när det ljusnar,
att slå med när det skymmer
i hela vår värld,
då slog vi för fara,
vi slog för att varna,
då smidde vi kärlek
till vår broder och vår syster
i hela vår värld.

Om det funnes klockor
att ringa när det ljusnar,
att ringa när det skymmer
i hela vår värld;
vi ringde för fara,
vi ringde att varna,
vi ringde in kärlek
till vår broder och vår syster
i hela vår värld.

Om det funnes sånger
att sjunga när det ljusnar,
att sjunga när det skymmer
i hela vår värld,
då sjöng vi för fara,
vi sjöng för att varna,
då sjöng vi för kärlek
till vår broder och vår syster
i hela vår värld.

Nu finns det en slägga
och klockor som ringer
och nu finns det sånger
för hela vår värld.
Det är rättvisans slägga
och frihetens klockor,
det är kärlekens sånger
till vår broder och syster
i hela vår värld.

Björn Arabh har gjort en fruktansvärt bra, gospelartad insjungning av Jacob Brantings svenska version på dubbel-LPn ”Till seger” med röster och sånger ur arbetarrörelsens 90-åriga historia 1979 (Socialdemokraterna / a disc). Det är en m y c k e t bra skiva. Tjata på partistyrelsen om att den borde återutges som CD!

”Los Gallos” är, som jag har nämnt ovan, en spansk frihetssång från francotiden, som smugglades till Sverige 1963. Lite mer fanns att läsa i min ingress till sången i ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). Av den framgår också Jacob Brantings roll:

Antalet politiska fångar i Spanien är i dag mycket stort. Dessa fångar fortsätter sin kamp i fängelserna: genom brev och inlagor till fängelsedirektörer och ministrar kämpar de för sina rättigheter, för avskaffande av tortyr med mera; dikter, böcker och konstverk görs i och smugglas från fängelserna. Här är ett exempel. Jacob Brantings svenska tolkning gjordes för ett TV-program, ”En sång, ett vapen”, med Fillie Lyckow, Evabritt Strandberg och Jan-Olof Strandberg som medverkande. Programmet finns inspelat på en LP från SweDisc med samma namn (SWELP-X 39).

I ”Upp till kamp” angavs fortfarande den spanske visförfattaren som anonym, men i dag, när Spanien är demokratiskt, är det riksfritt för honom att bli nämnd vid namn:

LOS GALLOS

Spansk originaltext och musik: José Antonio Sanchez Ferlosio

Cuando canta el gallo negro
es que ya se acaba el dia.
Si cantara el gallo rojo
otro gallo cantaria.

Ay, si es que yo miento,
que el cantar que yo canto
Io borre el viento,
Ay, que desencanto
si me borrara el viento
Io que yo canto.

Se encontraron en la arena
los dos gallos frente a frente,
el gallo negro era grande
pero el rojo era valiente.

Ay, si…

Se miraron cara a cara
y atacó el negro primero,
el gallo rojo es valiente
pero el negro es traicionero.

Ay, si…

Gallo negro, gallo negro,
gallo negro, te Io advierto,
no se rinde un gallo rojo
más que cuando está ya muerto.

Ay, si…

Eftersom ”Upp till kamp!” innehöll ett avsnitt med frihetssånger, var det självklart att där ta med ”Los Gallos”, som i Jacob Brantings svenska översättning hette

DEN SVARTA TUPPEN

Svensk text: Jacob Branting, 1968
Spansk originaltext (”Los Gallos”) och musik: José Antonio Sanchez Ferlosio

Svarta tupp, när du hörs gala,
blir det mörkt, natten är inne.
Men när den röda tuppen gal,
då gryr morgonens timme.

Refräng
Vind, vinden ska föra
bort min sång om jag sagt
vad ingen får höra.
Vind, vad ska vi göra?
Vinden ger jag min sång
som ingen får höra.

Och de möts på en arena
näbb mot näbb mitt för varandra.
Sporre av järn har den ena
men sitt mod äger den andra.

Refräng
Vind…

Svarta tupp, tror du du vunnit?
Säg mej, vem slipade sporren?
Den röda tuppen har aldrig dött,
ni möts kanske i morgon.

Refräng
Vind…

Svarta tupp, tupp svart som natten,
snart blir din tid att förblöda.
Den svarta tuppen är stor
men segrar ej över den röda.

Refräng
Vind…

Utöver de här texterna har Jacob Branting också gjort svenska tolkningar av sånger, skrivna av Phil Ochs.

Jacob Branting gav förstås även ut egna diktsamlingar – tyvärr har jag inte tillgång till någon här i Öregrund; kanske ska jag därför komplettera den här artikeln senare.

Han gjorde vidare flera böcker för FiBs lyrikklubb. 1965 var han redaktör för ”Svenskt 60-tal – ung lyrik i urval” (FiBs lyrikklubb och Prisma) – bland de medverkande poeterna fanns Claes Andersson, Öyvind Fahlström, Lars Gustafsson, Leena Helka, Åke Hodell, Lars Norén, Göran Sonnevi med flera. I ”29 röster -67″ (FiBs lyrikklubb) intervjuade han, Björn Håkanson och Kjell Sundberg 29 svenska författare, bland dem Erik Beckman, Bengt Emil Johnson, Åke Hodell och Lars Gustafsson (1967).1972 gav han ut antologin ”Lucidor. Dikter” (Fibs lyrikklubbs lilla serie).

Efter en schism kring en omgörning av Aftonbladets kultursidor lämnade Jacob Branting och flera andra av kulturredaktionens medarbetare sina jobb där. Jacob Branting återkom dock i Aftonbladet, som dagsversskrivare. Hans dagsverser publicerades i många år och lär vara cirka 2 000 till antalet. Jacob Branting utgav år 1998 ett urval, ”Huller” (Ord & visor förlag). Brantings dagsverser kunde handla om de mest olika ting, och förlagsreklamen – skriven av Branting? – lyder följaktligen: ”Räkna inte med att hitta någon som helst ordning i denna bok. Den är snarast ett bidrag till det sena 1900-talets kaosforskning.”

Och så: ”En del av de mer eller mindre blida noteringarna är tidsbundna och det är meningen. Andra är tidlösa. Det är också meningen.”

Det sista gäller väl också de vistexter av Jacob Branting jag har presenterat. Jag är för egen del övertygad om att de kommer att leva länge, långt efter sin upphovsman.

Och jag är stolt över att ha bidragit till att ha publicerat dem.

Yorks vita ros

Yorks vita ros/Jungfruros/Albaros (Rosa alba sauveolens eller semiplena) är en gammaldags buskros, som blir 150-225 centimeter och har vita blommor.

Alba betyder vit, sauveolens doftande och semiplena halvfylld, vilket är en god karaktäristik av den här rosen. Dess starka doft gör, att den har använts för framställning av rosenolja i Bulgarien och Iran. (Jämför med rosen York och Lancaster.)

Under rosornas krig 1455-1485 var detta ätten Yorks vita ros.

Rosen är mycket härdig – kan odlas upp till zon VII – och mager jord begränsar visserligen växtkraften men befrämjar i gengäld blomningen.

Jag har mina exemplar i en rabatt, som är anlagd i en bergsklyfta och därför relativt grund och ibland torr. Jag odlar York och Lancaster i samma rabatt.

Birgitta odlar Lancasters röda ros en liten bit längre ner, i rosenhäcken längs gatan.

York och Lancaster

York och Lancaster (Rosa damascena variegata ”York and Lancaster”) är en buskros som blir 150-175 centimeter. Av blommorna, som är starkt doftande, blir en del rosa-vita, en del helt vita, en del helt rosa; ibland kan det rosa bli nästan rött; blomfärgen kan också vara renodlad på enskilda grenar. Som man kan förstå, kommer namnet av att den förenar det vita hos Yorks vita ros med det röda hos Lancasters röda ros, som jag tidigare har skrivit om.

Den spanske läkaren och botanisten Monardes namngav den år 1551, berättar Lars-Åke Gustavsson i ”Rosor för nordiska trädgårdar” (Natur och Kultur, 1998): ”Legenderna om den är många. Alla förknippas på ett eller annat sätt med `rosornas krig´, ett trettioårigt krig (1455-1485) mellan de engelska ätterna York och Lancaster. En av legenderna berättar att `York and Lancaster´ togs som symbol för freden mellan de stridande ätterna!”

York och Lancaster kan odlas upp till zon V.

Jag har York och Lancaster i en rabatt, anlagd i en bergsklyfta mellan huset och gatan (zon IV). I samma rabatt hittar man Yorks vita ros. Lancasters röda ros finns i Birgittas rosenhäck nedanför, mot gatan.

Bulgarisk oljeros / Kazanlik

Bulgarisk oljeros (Rosa damascena trigentipetala ”Kazanlik”) är en sommarblommande damascenerros. Den blir 180 cm hög och är djuprosa.

Den är den viktigaste rosen för den bulgariska framställningen av rosenolja, av vilket man kan dra den helt korrekta slutsatsen, att blommorna är starkt doftande. Namnet Kazanlik kommer sig av att rosodlingen för rosenoljeframställningen är koncentrerad till dalen Kazanlik. Trigentipetala betyder trettio kronblad.

Sortens existens är belagd från 1850, men den är sannolikt mycket äldre. En inte helt orimlig teori är, att turkarna förde in den i Bulgarien, när man på 1600-talet anlade rosenodlingar där.

Den bulgariska oljerosen är påtagligt lik York and Lancaster men med framför allt en viktig skillnad: den är enfärgat rosa, medan blommorna på York and Lancaster är ömsom rosa, ömsom vita, ömsom tvåfärgade. Kazanlik har också något fler kronblad och är lite fluffigare i blomningen.

Vi har våra exemplar i en rabatt framför bastun. Rabatten var i början lite grund och ligger en del av dagen i skugga. (Vår trädgård finns i zon IV, men den bulgariska oljerosen går att odla upp till zon V.) Efter flera års rabattförbättring och vattning (bastutaket går en bit ut över rabatten) tog den sig så småningom bra. I år, i början av juli med dess starka värme, blommar den ymningt.

Oh my Stalin Party Line

Martin Tollén i Linköping har en läsvärd blogg, som här om dagen tog upp ett ämne, som intresserar mig mycket:

Borgerlig trotskism

Almedalsbloggen har tidigare rapporterat om den politiska allsången som arrangeras under almedalsveckan. Nu meddelar Aftonbladet att en av högersångerna var ”Oh my Stalin” som sjungs till melodin i ”Oh my darling Clementine”.

Låten har funnits i Spartacus sångbok i många år. Vi tipsades av Pelle Rödin som jag tror hittat låten på en trotskistisk amerikansk internetsida. Jag har inte hittat någon uppgift om varifrån texten ursprungligen kommer; jag har alltid trott att den skrivits av någon trotskist som kritik mot Molotov-Ribbentroppakten. Är det någon annan som vet bättre?

Texten nedan kommer från Spartacus sångbok. (EK: Jag har dock tagit med olika varianter och fört in den trolige textförfattarens namn.)

IN OLD MOSCOW, IN THE KREMLIN

Text: Walter Cliff (= Walter Gourlay), 1940-1941
Musik: Percy Montrose (”Oh my darling Clementine”), 1884

In old Moscow, in the Kremlin
In the fall of ‘39
Sat a Russian and a Prussian
Drawing up the Party line

(EK: Varianten ”Setting up…” förekommer. Också varianten ”In the spring of ´39″, vilket måste vara fel, eftersom det handlar om Molotov-Ribbentrop-pakten. Det jag här kallar för variant härstammar från en bloggartikel av Edward Lucas.)

Refräng:
Oh my Stalin, Oh my Stalin
Oh my Stalin Party line
Oh I never will forsake you
‘Cause I love this life of mine

(EK: I varianten finns ett alternativ till de två sista raderma av refrängen: ”First he changed it, then rearranget it / Oh my Stalin Party Line.” I den bok av Ronald D Cohn & Dave Samuelson som ingår i 10 CD-boxen ”Songs of Political Action”, Bear Family Records, BCD 15720 JL, 1996, finns en variant, som troligen är originalet:
Oh my darling, oh my darling,
Oh my darling Party line
Oh, I never will desert you
Cause I love this life of mine)

Leon Trotsky was a Nazi
We all knew it for a fact
Pravda said it, We all read it
‘Fore the Hitler-Stalin pact

(EK: I ”Songs for Political Action” skrivs sista raden ”Before the Hitler-Stalin pact.)

Oh my Stalin, Oh my Stalin…

Once a Nazi, would be a shotsy
That was then the party line
Now a Nazi’s, hotsy-totsy
Volga boatmen sail the Rhine

(EK: I den variant jag har tillgång till är första radens ”would be a shotsy” utbytta mot ”would be shot, see” – den finns också i ”Songs for Political Action”. Dessutom finns i den andra versionen en extra upprepningsrad allra sist: ”I can bend this spine of mine”.)

Oh my Stalin, Oh my Stalin…

Now the Fuehrer and our leader
Stand within the Party line
All the Russians, love the Prussians
Trotsky’s laying British mines

Oh my Stalin, Oh my Stalin…

I den varianttext jag har tillgång till finns en tilläggsstrof:

Party comrade, Party comrade,
What a sorry fate is thine!
Comrade Stalin does not love you
´Cause you left the Party line.

Oh my Stalin, Oh my Stalin…

***

Jag stötte först på den här sången i Ronald B Cohen & Dave Samuelson: “Songs for Political Action: Folkmusic, Topical Songs and the American Left 1926-1953″, bok till box med 10 CD, Bear Family, BCD 15720, 1996. Jag har, utan att nämna just den sången, skrivit om den här boxen bland annat i min artikeln om den amerikanska sångvänstern och andra världskriget – se under Kulturspegeln, Musik. Där ges bakgrunden till varför sånger som ”In Old Moscow, in the Kremlin” kom till: den av kommunister dominerade amerikanska sångvänstern predikade, under trycket av Molotov-Ribbentrop-pakten och därtill manade av det amerikanska kommunistpartiet, pacifism. (Men när Hitlertyskland anföll Sovjetunionen, blev det annat ljud i skällan…)

Teorin att kommunisterna, det vill säga stalinisterna, skulle hånas av just trotskisterna för Molotov-Ribbentrop-pakten är ju ganska sannolik redan som teori. Ämnets sångliga sida har också behandlats i en artikel av R Serge Denisoft & Richard Reuss, ”The Protest Songs of the American Trotskyists”, införd i The Journal of Popular Culture nummer 2 1972.

Den aktuella sången är skriven av Walter Cliff alias Walter Gourley, medlem av Young People´s Socialist League (en del av den trotskistiska Fjärde internationalen), Staten Island, New York; den är tillkommen 1940 eller 1941.

På skiva kom den först på Joe Glazers och Bill Friedlands ”Ballads for Sectarians”, Labor Arts, cirka 1951.

Sen sjöngs den in på Joe Glazers och Abe Brumbergs skiva ”My Darling Party Line: Irreverent Songs on International Communism” (Collector Records, Silver Springs, B036 b, cirka 1968); Collector Records har också gett ut en sångbok med texterna till skivan. I just den här sången är Abe Brumberg solist.

Abe (Abraham) Brumberg är en judisk artist, som har sjungit in mycket på jiddish, men han är också känd som kremlolog.

Tom Glazer (1914-2003) är känd för både folksånger och folksångparodier, även tungvrickande barnvisor. Han finns också, tillsammans med bland andra Woody Guthrie, The Almanac Singers, Cisco Houston, Leadbelly, Pete Seeger och Josh White med på en CD, av intresse i det här sammanhanget: ”That´s Why We´re Marching: World War II and the American Folksong Movement”, Smithsonian Folkways Recordings SFW 40021, 1996.

Joe Glazer, känd bland annat för sina Joe Hill-tolkningar (finns på Smithsonian Folkways), var som artist inriktad på fackföreningssånger och startade för det ändamålet ett eget skivbolag i Silver Springs, Collector Records.

Collector Records hela arkiv – skivor, skivrättigheter, sångböcker med mera – har donerats till Smithsonian Folkways, som därmed ytterligare förstärker sitt unikt stora innehav av radikal amerikansk musik. Registrering och systematisering lär pågå.

Från Collector Records arkiv har mycket av materialet hämtats till CDn ”Classic Labor Songs from Smithsonian Folkways”, Smithsonian Folkways Recordings SFW 40166, 2006, som jag tidigare har skrivit om.

Man kan således inte utesluta, att Joe Glazers & Abe Brumbergs ”My Darling Party Line” eller åtminstone ”In Old Moscow, in the Kremlin” åter kan bli tillgänglig, nu på CD från Smithsonian Folkways – ett alternativ är att skivan, som är fallet med hela Smithsonian Folkways äldre kollektion, görs tillgänglig som CD vid beställning. Mejla gärna och tjata! Ta en titt på de nämnda skivorna på Smithsonian Folkways hemsida.

Carl-Adam Nycop igen

Jag skrev här om dagen en nekrolog över Carl-Adam Nycop.

I dagens Svenska Dagbladet gör presshistorikern med mera Mats Ekdahl detsamma. Det är en kunnig och erkännande genomgång av Nycops tidningsmannagärning.

Bildtexten, som jag antar att Ekdahl inte är skyldig till, lyder:

”Carl-Adam Nycop med kulturminister Leif Pagrotsky på den senaste s-kongressen där de tittar på bilder från 1973 då Olof Palme besökte Malmö. Fotouppdraget var för tidningen Se.”

Skulle alltså Carl-Adam Nycop ha plåtat socialdemokraternas valupptakt för tidningen Se? Tekniskt skulle det ha varit möjligt; 1973 var bildtidningen Se, som Nycop skapade, ännu inte nedlagd, och det låter ju som en kul idé.

Om det vet jag ingenting, men jag vet desto mer om det som bilden som bildtexten hör till faktiskt föreställer: Carl-Adam Nycop står och talar i en mikrofon. I bakgrunden syns en jättestor skylt med loggan med säkerhetsnålen för Motståndsrörelsen mot borgerlig regering, vars ordförande Nycop var. Han var, tillsammans med Olof Palme, i själva verket en av de huvudagerande på socialdemokraternas valupptakt i Malmö 1973.

Det kunde Svenska Dagbladet gärna också påminna om!

Söndagsmorgon med Kjell Eriksson

Birgitta sover. Matti och Karin sover.

Jag är nyrakad och nyduschad. Genom det öppna fönstret fläktar en smula av morgonens svalka ute i trädgården in i rummet. Strax ska jag börja laga frukost och lyssna på Godmorgon världen i P1.

Jag har just läst den första av våra morgontidningar, UNT. I dess bostadsbilaga medverkar då och då – så i dag – min genom Ordfront i Uppsala nyförvärvade kompis Kjell Eriksson. Han skriver om trädgård; han är ju inte bara deckarförfattare utan också trädgårdsmästare.

I dag förbannar han sin dumhet att ha bokat en resa till Entrevaux, en by i Sydfrankrike – han måste ju åka ifrån Charles de Mills, Hippolyte och Leda, som blommar i den egna trädgården.

Kjell Eriksson har i en tidigare krönika skällt på ytligheten i TVs trädgårdsprogram, vilket bildar bakgrund till avslutningen i dagens krönika, som i ton och inställning mycket liknar det tal Birgitta höll vid midsommarstångsresningen vid Hembygdsgården här i Öregrund; jag talar här om två trädgårdsodlare, som förenar sinne för skönhet och odling med engagemang för världen utanför. Så här skriver Kjell Eriksson:

”Men nu ska jag inte klaga! Sommaren är ju som vackrast. För att uthärda tiden, och då talar jag inte bara om trädgårdsprogram, behöver jag stillheten i trädgården.

Det slog mig härom kvällen, efter att ha lyssnat på nyheterna från Gaza, hur många odlare som blir offer för övervåld.

Jag erinrade mig paprikaodlaren utanför Jeriko, eller jordgubbsmannen, eller olivodlaren utanför Nablus, alla skickliga yrkesmän, alla med en enda brinnande önskan: att få så och skörda i fred och frihet.

Jag riskerar ingen stridsvagn på tomten, jag kan pumpa vatten fritt och ingen röjer mina träd och vinstockar för att bereda plats för en mur. Det enda anfall från luften jag råkar ut för är myggens ihärdiga inande.

I det sammanhanget framstår urusel tv som en petitess och mitt eget påtande med rosor som en nästan oanständigt privat och privilegierad verksamhet.

Perspektiven växlar. Solen skiner. Stidslarmet ljuder i världen. Louise Odier doftar i sommarkvällen. Från cykelvägen hörs skratt från förbipasserande ungdomar. En trollslända svischar från dammen. Det är sommar och jag önskar alla odlare välgång.”

En olycka kommer sällan ensam

Tidigt på torsdag morgon åkte jag med bussen in till Uppsala. Käkkirurgen på Akademiska kallade: jag skulle få två titanskruvar inopererade – en i underkäken och en i överkäken – för senare inmontering av nya tänder.

Jag är inte smärtkänslig och inte rädd för tandläkare eller läkare, men det här fordrade förstås bedövning både i över- och underkäken. Tandoperationerna gick fint, under inspektion av två som skulle lära sig, och jag gick därifrån glad i hågen och uträttade på väg till Idrottsgatan, dit jag hade ärende, diverse bank- och bokhandelsärenden.

Som alltid öppnade jag datorn och kollade e-posten. Där fanns ett meddelande från gamle vännen Jonas Sima, vars Olof Palme-film från 1973 jag nyligen nämnde i nekrologen över Carl-Adam Nycop:

”Hallå gamle gosse!

Jasså du sitter och bloggar i sommarhettan!

I Roslagens famn antar jag.

Själv är jag i Hölick – och väntar på besök av gamla filmpolarna Leif Furhammar och Nils Petter Sundgren med fruar. Inger förbereder ugnstekt sik med rosévin! Men först ska jag se till att sällskapet doppar sig i det 18-gradiga (sic!) havet.

När kommer du och Birgitta här förbi? Alltid välkomna är ni.

Förnämlig blogg, mycket jobb. Hur orkar du?

Läste nu en massa bra saker, välformulerat, välinformerat, och jag får också vara med på ett hörn…

Man tackar.

Bästa hälsningar

Jonas

PS,

Har du noterat att jag står på 29e plats på s-listan till riksdagen i Sthlm?

Behöver bara 16 000 kryssningar.

Tjo flöjt med den riksdagsplatsen.

Fast ändå. Raskt marscherat i s-karriären på ett par år!!”

***

Jag är ju skriven i Uppsala, så jag kan tyvärr inte rösta på Jonas. Men min blogg har många läsare, även i Stockholm…

Ett eventuellt besök uppåt Hälsingland (i så fall med fortsättning till Sundsvall och Juniskär) finns, av andra skäl, bland det jag och Birgitta har diskuterat. Men i så fall måste frågan om chaufför lösas – vi är ju både bil- och körkortslösa.

***

På bussen från Uppsala till Öregrund började de första efterverkningarna av käkoperationerna ge sig till känna. När bedövningen gradvis släppte, blev jag allt mer dåsig – sov större delen av vägen.

På kvällen var det bara att konstatera, att jag var utslagen.

Nästa morgon vaknade jag och kände, redan innan jag tittade i spegeln, att jag var svullen i ansiktet. Groteskt uppsvullen, visade det sig, i nedre delen av vänstra kinden och i övre delen av högra kinden. Knappast förmögen att visa mig ute bland människor, och om jag gjorde det ändå med risk att ständigt bli hejdad av folk, som skulle undra, vad jag hade råkat ut för, också det besvärligt, eftersom svullnaden gjorde, att jag pratade sluddrigt.

Jag kollade i det papper jag hade fått på Akademiska: Jo, svullnad är en vanlig bieffekt de närmaste dagarna efter en sådan här operation. Råd: ligg stilla med huvudet högt.

Birgitta ställde upp på ett föredömligt sätt: gjorde inte bara gräsklippningen (det var hennes tur) utan också det som återstod av städningen inomhus. Vi har den senaste veckan gjort årets storstädning av sommarhuset: putsat alla fönster, städat igenom alla skåp och så vidare.

Birgitta skickade med anledning därav följande mejl till barnen:

”Hej!

Denna vecka ägnar pappa och jag åt storstädning. Vi har inte hunnit förut, men nu är vi snart klara. Det kommer att vara jättefint innan veckan är slut.

I dag städade jag bland annat TV-rummet. Bakom sängen hittade jag, förutom smuts, en termometer, en blyertspenna och en mycket dammig svart socka. Den håller just nu på att tvättas. Den kommer att finnas för avhämtning, om någon kan påminna sig ha letat förgäves efter en socka. Pennan kanske tillhör något barn. Men termometern är vår.

I morgon ska jag gå båtvakt. På torsdag ska pappa – Enn gå igenom en tandoperation på Akademiska. Han kommer hem samma dag och ska förhoppningsvis vara i form till dess att Matti och Karin kommer. Vi får ta hand om honom.

Välkomna – här är sanslöst vackert!

Mamma

Från sonen, Matti, kom följande svar:

”Sockan är inte min, men jag tror att det kan vara jag som har glömt dammet bakom sängen. Jag har letat efter det.”

***

När jag kom tillbaka till Öregrund i mitt eländiga tillstånd, uppenbarades nästa olycka: datorn hade låst sig och gick inte, trots total urkoppling och försök till omstart, att ansluta till nätet. Totalt avskurna från mejl, Google, Tradera, blogg!

Matti, som på lördag kväll tillsammans med sin Karin börjar semestern här hos oss i Öregrund, har lovat hjälpa oss att få i gång fanskapet igen.

Om det här, som jag lördag eftermiddag skriver som ett Word-dokument, dyker upp på bloggen, är det ett säkert tecken på att han har lyckats.

***

Själv är jag fortfarande inte riktigt i form. Lördagen har fortsatt i seghetens och svullenhetens tecken. Och det har ju inte blivit lättare att klara sviterna av operationerna i den värsta värmebölja, som har drabbat både Öregrund och Sverige i sommar.

Men melodikrysset klarade jag, fast jag inte kunde ta hjälp av Google:

Populärmusikfrågorna, som jag ofta tycker är svåra, var i dag enkla: Nanne (Grönwall – jag såg och hörde henne förresten live på den socialdemokratiska kongressen i Malmö) och Anna (Book) samt Abba (sången till Görel). Iron Maiden klarade jag också lätt, likaså Henry Mancinis ”elefant” (fast det var ju mera från min tid). Och skulle jag inte känns igen Orsa (spelmän) i deras samarbete med BAO?

Då hade jag svårare med den yngste artisten, han som sjöng ”Money for Nothing”. Men ledbokstäverna ledde mig till ”David”. (Här skulle jag ha behövt efterkolla på Google. Kommentar efteråt: några av mina läsare/kommentatorer påpekar, att det ska vara Darin.)

Att Jan (Malmsjö) ingick i paret som besjöng sommaren var inte så svårt att höra. Däremot hade jag till att börja med svårare att identifiera parhästen (Lasse) Berghagen med hjälp av rösten.

Två andra somriga nummer var då mycket lättare: Blommornas (vals) och Den (blomstertid nu kommer).

Likaså tyckte jag det var lätt att hitta orden ur Zarah Leanders signaturmelodi ”(Vill ni) se en (stjärna)”.

Veckans filminslag, ET, var inte heller så svårt.

Det sista ordet, betecknat som svårt även av programledaren Anders Eldeman, fick jag själv fundera en stund på, även om jag kände igen den melodi som spelades. Det var (Cavaleria) Rusticana!

Språktest

Bo Strömberg, gift med min dotter Kerstin Kokk, har gjort ett språktest, undersökt vad för slags information riksdagspartierna erbjuder på andra språk än svenska: både våra egna nationella minoritetsspråk och andra språk, så väl vanliga invandrarspråk som de stora europeiska språken.

Resultatet är ganska nedslående för socialdemokraterna.

Läs själva på Bos blogg!

Hjortfot

Under tidigt 1950-tal startade det arbetarrörelseägda Folket i Bilds förlag i samarbete med det bondeägda LTs förlag och kooperationens Rabén & Sjögren FiBs ungdomsböcker, en motsvarighet till FiBs folkböcker fast för yngre läsare. Böckerna hade snygga plastlaminerade band, lockande omslag, spännande illustrationer och ett lågt pris, 2:75, vilket möjliggjordes av att upplagorna var mycket höga.

Varannan bok var pojkbok, varannan flickbok. Bland de lanserade författarna fanns till exempel Astrid Lindgren, Åke Holmberg och Harry Kullman.

Och så Edward S Ellis, vars ”Hjortfot” var nummer 14 i serien (omslag och illustrationer av Hans Arnold). Jag har köpt den på Tradera för att kolla, hur jag i dag ser på en av mina pojkårs hjältar.

Hjortfot-böckerna läste vi under folkskoletiden i Nylands skola. De ingick då i B Wahlströms ungdomsböcker, pojkdelen med de gröna ryggarna. Jag minns, att vi tyckte de var spännande: vi lånade dem, en efter en, i skolbiblioteket. Mer än en gång har jag, med pilbåge och iförd höftskynke, lekt Hjortfot i skogen ovanför Juniskär. Också jag hade förresten en grotta!

När jag nu tittar på FiB-utgåvan från 1954, hittar jag märkligt nog ingen uppgift om översättare; man kunde tro, att Edward S Ellis var en svensk författare. Men så var det inte; jag har tagit reda på att han var amerikan och levde 1840-1916.

Edward S Ellis var tillsammans med Karl May och James Fennimore Cooper en av de klassiska indianboksförfattarna. Av det jag har lyckats få reda på om honom var att han skrev mastodontromaner och att Hjortfot till att börja med var en bifigur.

De hjortfotböcker jag läste i min barndom var inte alls tjocka och hade en ganska koncentrerad handling, så en god gissning är, att de – både Wahlströms och FiBs varianter – var nedbantade bearbetningar, vilket var (och är) mycket vanligt i barn- och ungdomsbokssammanhang. (Vem har till exempel läst Jonathan Swifts ”Gullivers resor” i original?)

Den ”Hjortfot” jag nu alltså har läst i FiB-upplaga är effektivt berättad, med enkelt språk och korta kapitel, många av dem ett äventyr som slutar i något spännande, som ska locka den unge läsaren att läsa också nästa kapitel.

Från pojkåren minns jag Hjortfot som en hjälte med nästan övermänskliga egenskaper: en som rör sig ljudlöst och aldrig missar med sin pil. Allt detta finns fortfarande kvar, när jag nu läser om boken. Intressant att notera är också att han i dessa hjälteegenskaper överträffar alla vita.

Men – och det får mig att i dag mer än i barndomen tvivla på honom – han står omutligt på de vitas sida mot sina stamfränder, av vilka ett antal dessutom framställs som lömska, grymma och svekfulla.

Förhållandet att de vita har rövat de rödas land ifrån dem rubbar inte för ett ögonblick Hjortfots kärlek till de vita, i den här boken särskilt nybyggarsönerna Georg och Victor.

Jag har läst, att den klassikerbearbetare, som Rabén & Sjögren använder sig av i dag, författarinnan Maj Bylock, nu har nyöversatt och bearbetat tre av böckerna om Hjortfot. Jag har därvid hört, att hon också ska ha tvättat Edward S Ellis´ berättelser ytterligare, så att till exempel rasistiska elemant har tagits bort. Men det här grundläggande problemet, att Hjortfot står på fiendens sida, kan hon ju knappast komma åt utan att totalt göra om handlingen i böckerna.

Å andra sidan tror jag, med min egen erfarenhet i ryggen, att indianböcker av det klassiska slaget inte gör obotlig skada. Särskilt gäller det, om de som är i slukaråldern också kommer i kontakt med böcker med andra värderingar.

Kan inte Rabén & Sjögren återutge Helmer Linderholms indianböcker, som kom senare och som har helt andra utgångspunkter än Edward S Ellis´ böcker? Linderholms böcker kom ut på Tidens förlag, som numera är en imprint inom Rabén & Sjögren.