Hjortfot på prärien

Jag har tidigare skrivit om Edward S Ellis´ ”Hjortfot” i Folket i Bilds, LTs och Rabén & Sjögrens gemensamma serie av ungdomsböcker.

Jag har nu på Tradera lyckats få tag på fortsättningen, ”Hjortfot på prärien” (1956). Bokdesignen är exakt likadan, priset fortfarande lågt och omslag och illustrationer har, som när det gäller den förra hjorfotboken, gjorts av Hans Arnold.

Sen finns det två intressanta skillnader: Det förlag, som nu utger den här serien, är Rabén & Sjögren ensamt; samarbetet med Folket i Bild och LT har alltså upphört. Och nu finns översättare angiven, Rabén & Sjögren-författaren Ann Mari Falk (för övrigt representerad i samma serie med ”Birgitta går i dansen”). Vidare finns det en instressant upplysning, som bekräftar min teori i recensionen av ”Hjortfot”: ”översättning efter norsk bearbetning”.

Den här boken börjar, där ”Hjortfot” slutade: Hjortfot lovade där de vita nybyggarpojkarna Georg och Viktor att ta med dem på en färd tvärs över den amerikanska kontinenten, ända till Stilla havet.

Här genomförs denna resa, givetvis till häst. Med på färden är också den från förra boken kände svartfotsindianen Mul-ta-la, som på det här sättet ämnar återvända till sina egna hemtrakter från sin egen långa upptäcktsfärd

Färden går via S:t Louis, på flotte över Missouri, över prärien och över Klippiga bergen och längs Columbia River ner mot Stilla Havet. På sin färd möter de vita pojkarna och deras indianska vänner mängder av äventyr: en skenande buffelhjord, en gigantisk och ilsken björn i det som i dag är Yellowstone Park samt givetvis mer eller mindre vänligt stämda indianstammar; bland shoshoneindianerna tvingas de vita pojkarna möta hövdingens två söner i närkamp – och vinner förstås.

Pojkarnas indianska vänner skildras med beundran: Hjortfot tämjer ledaren för en flock vildhästar och döper honom till Virvelvind. Mul-ta-la visar sig vara en överdängare till jägare.

Dock fanns det en avgörande skillnad mellan dem: ”Mul-ta-la hade en filt bakom sig på hästen. Som de flesta indianer var han inte direkt petig med hygienen. Som regel var det behagligt att ha dem en smula på avstånd, för ingen kan påstå att de luktar särskilt gott. Med Hjortfot var det annorlunda. Han var prydlig och ren. Han badade så ofta han hade tillfälle till det, och hans kläder var alltid tvättade. Andra indianer retade honom ofta för detta. De tyckte han var pjoskig, men Hjortfot var alldeles för klok för att lyssna på sådant.”

Annars består fördomarna mot indianerna i den här boken mest av att de som är för de vita är ädla, medan de som är emot dem är grymma och anfaller, fegt nog, på natten.

Från min barndoms läsning av den här boken minns jag en sak, som en kamrat tog upp med mig. Han var inte lika läsvan som jag, och han hade, berättade han, först inte förstått innebörden av ordet ”moskitos” utan hade läst ordet som ”mås-skitos”.