Söndagsmorgon med Kjell Eriksson

Birgitta sover. Matti och Karin sover.

Jag är nyrakad och nyduschad. Genom det öppna fönstret fläktar en smula av morgonens svalka ute i trädgården in i rummet. Strax ska jag börja laga frukost och lyssna på Godmorgon världen i P1.

Jag har just läst den första av våra morgontidningar, UNT. I dess bostadsbilaga medverkar då och då – så i dag – min genom Ordfront i Uppsala nyförvärvade kompis Kjell Eriksson. Han skriver om trädgård; han är ju inte bara deckarförfattare utan också trädgårdsmästare.

I dag förbannar han sin dumhet att ha bokat en resa till Entrevaux, en by i Sydfrankrike – han måste ju åka ifrån Charles de Mills, Hippolyte och Leda, som blommar i den egna trädgården.

Kjell Eriksson har i en tidigare krönika skällt på ytligheten i TVs trädgårdsprogram, vilket bildar bakgrund till avslutningen i dagens krönika, som i ton och inställning mycket liknar det tal Birgitta höll vid midsommarstångsresningen vid Hembygdsgården här i Öregrund; jag talar här om två trädgårdsodlare, som förenar sinne för skönhet och odling med engagemang för världen utanför. Så här skriver Kjell Eriksson:

”Men nu ska jag inte klaga! Sommaren är ju som vackrast. För att uthärda tiden, och då talar jag inte bara om trädgårdsprogram, behöver jag stillheten i trädgården.

Det slog mig härom kvällen, efter att ha lyssnat på nyheterna från Gaza, hur många odlare som blir offer för övervåld.

Jag erinrade mig paprikaodlaren utanför Jeriko, eller jordgubbsmannen, eller olivodlaren utanför Nablus, alla skickliga yrkesmän, alla med en enda brinnande önskan: att få så och skörda i fred och frihet.

Jag riskerar ingen stridsvagn på tomten, jag kan pumpa vatten fritt och ingen röjer mina träd och vinstockar för att bereda plats för en mur. Det enda anfall från luften jag råkar ut för är myggens ihärdiga inande.

I det sammanhanget framstår urusel tv som en petitess och mitt eget påtande med rosor som en nästan oanständigt privat och privilegierad verksamhet.

Perspektiven växlar. Solen skiner. Stidslarmet ljuder i världen. Louise Odier doftar i sommarkvällen. Från cykelvägen hörs skratt från förbipasserande ungdomar. En trollslända svischar från dammen. Det är sommar och jag önskar alla odlare välgång.”