En olycka kommer sällan ensam

8 juli 2006 21:27 | Musik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Tidigt på torsdag morgon åkte jag med bussen in till Uppsala. Käkkirurgen på Akademiska kallade: jag skulle få två titanskruvar inopererade – en i underkäken och en i överkäken – för senare inmontering av nya tänder.

Jag är inte smärtkänslig och inte rädd för tandläkare eller läkare, men det här fordrade förstås bedövning både i över- och underkäken. Tandoperationerna gick fint, under inspektion av två som skulle lära sig, och jag gick därifrån glad i hågen och uträttade på väg till Idrottsgatan, dit jag hade ärende, diverse bank- och bokhandelsärenden.

Som alltid öppnade jag datorn och kollade e-posten. Där fanns ett meddelande från gamle vännen Jonas Sima, vars Olof Palme-film från 1973 jag nyligen nämnde i nekrologen över Carl-Adam Nycop:

”Hallå gamle gosse!

Jasså du sitter och bloggar i sommarhettan!

I Roslagens famn antar jag.

Själv är jag i Hölick – och väntar på besök av gamla filmpolarna Leif Furhammar och Nils Petter Sundgren med fruar. Inger förbereder ugnstekt sik med rosévin! Men först ska jag se till att sällskapet doppar sig i det 18-gradiga (sic!) havet.

När kommer du och Birgitta här förbi? Alltid välkomna är ni.

Förnämlig blogg, mycket jobb. Hur orkar du?

Läste nu en massa bra saker, välformulerat, välinformerat, och jag får också vara med på ett hörn…

Man tackar.

Bästa hälsningar

Jonas

PS,

Har du noterat att jag står på 29e plats på s-listan till riksdagen i Sthlm?

Behöver bara 16 000 kryssningar.

Tjo flöjt med den riksdagsplatsen.

Fast ändå. Raskt marscherat i s-karriären på ett par år!!”

***

Jag är ju skriven i Uppsala, så jag kan tyvärr inte rösta på Jonas. Men min blogg har många läsare, även i Stockholm…

Ett eventuellt besök uppåt Hälsingland (i så fall med fortsättning till Sundsvall och Juniskär) finns, av andra skäl, bland det jag och Birgitta har diskuterat. Men i så fall måste frågan om chaufför lösas – vi är ju både bil- och körkortslösa.

***

På bussen från Uppsala till Öregrund började de första efterverkningarna av käkoperationerna ge sig till känna. När bedövningen gradvis släppte, blev jag allt mer dåsig – sov större delen av vägen.

På kvällen var det bara att konstatera, att jag var utslagen.

Nästa morgon vaknade jag och kände, redan innan jag tittade i spegeln, att jag var svullen i ansiktet. Groteskt uppsvullen, visade det sig, i nedre delen av vänstra kinden och i övre delen av högra kinden. Knappast förmögen att visa mig ute bland människor, och om jag gjorde det ändå med risk att ständigt bli hejdad av folk, som skulle undra, vad jag hade råkat ut för, också det besvärligt, eftersom svullnaden gjorde, att jag pratade sluddrigt.

Jag kollade i det papper jag hade fått på Akademiska: Jo, svullnad är en vanlig bieffekt de närmaste dagarna efter en sådan här operation. Råd: ligg stilla med huvudet högt.

Birgitta ställde upp på ett föredömligt sätt: gjorde inte bara gräsklippningen (det var hennes tur) utan också det som återstod av städningen inomhus. Vi har den senaste veckan gjort årets storstädning av sommarhuset: putsat alla fönster, städat igenom alla skåp och så vidare.

Birgitta skickade med anledning därav följande mejl till barnen:

”Hej!

Denna vecka ägnar pappa och jag åt storstädning. Vi har inte hunnit förut, men nu är vi snart klara. Det kommer att vara jättefint innan veckan är slut.

I dag städade jag bland annat TV-rummet. Bakom sängen hittade jag, förutom smuts, en termometer, en blyertspenna och en mycket dammig svart socka. Den håller just nu på att tvättas. Den kommer att finnas för avhämtning, om någon kan påminna sig ha letat förgäves efter en socka. Pennan kanske tillhör något barn. Men termometern är vår.

I morgon ska jag gå båtvakt. På torsdag ska pappa – Enn gå igenom en tandoperation på Akademiska. Han kommer hem samma dag och ska förhoppningsvis vara i form till dess att Matti och Karin kommer. Vi får ta hand om honom.

Välkomna – här är sanslöst vackert!

Mamma

Från sonen, Matti, kom följande svar:

”Sockan är inte min, men jag tror att det kan vara jag som har glömt dammet bakom sängen. Jag har letat efter det.”

***

När jag kom tillbaka till Öregrund i mitt eländiga tillstånd, uppenbarades nästa olycka: datorn hade låst sig och gick inte, trots total urkoppling och försök till omstart, att ansluta till nätet. Totalt avskurna från mejl, Google, Tradera, blogg!

Matti, som på lördag kväll tillsammans med sin Karin börjar semestern här hos oss i Öregrund, har lovat hjälpa oss att få i gång fanskapet igen.

Om det här, som jag lördag eftermiddag skriver som ett Word-dokument, dyker upp på bloggen, är det ett säkert tecken på att han har lyckats.

***

Själv är jag fortfarande inte riktigt i form. Lördagen har fortsatt i seghetens och svullenhetens tecken. Och det har ju inte blivit lättare att klara sviterna av operationerna i den värsta värmebölja, som har drabbat både Öregrund och Sverige i sommar.

Men melodikrysset klarade jag, fast jag inte kunde ta hjälp av Google:

Populärmusikfrågorna, som jag ofta tycker är svåra, var i dag enkla: Nanne (Grönwall – jag såg och hörde henne förresten live på den socialdemokratiska kongressen i Malmö) och Anna (Book) samt Abba (sången till Görel). Iron Maiden klarade jag också lätt, likaså Henry Mancinis ”elefant” (fast det var ju mera från min tid). Och skulle jag inte känns igen Orsa (spelmän) i deras samarbete med BAO?

Då hade jag svårare med den yngste artisten, han som sjöng ”Money for Nothing”. Men ledbokstäverna ledde mig till ”David”. (Här skulle jag ha behövt efterkolla på Google. Kommentar efteråt: några av mina läsare/kommentatorer påpekar, att det ska vara Darin.)

Att Jan (Malmsjö) ingick i paret som besjöng sommaren var inte så svårt att höra. Däremot hade jag till att börja med svårare att identifiera parhästen (Lasse) Berghagen med hjälp av rösten.

Två andra somriga nummer var då mycket lättare: Blommornas (vals) och Den (blomstertid nu kommer).

Likaså tyckte jag det var lätt att hitta orden ur Zarah Leanders signaturmelodi ”(Vill ni) se en (stjärna)”.

Veckans filminslag, ET, var inte heller så svårt.

Det sista ordet, betecknat som svårt även av programledaren Anders Eldeman, fick jag själv fundera en stund på, även om jag kände igen den melodi som spelades. Det var (Cavaleria) Rusticana!