Språktest

Bo Strömberg, gift med min dotter Kerstin Kokk, har gjort ett språktest, undersökt vad för slags information riksdagspartierna erbjuder på andra språk än svenska: både våra egna nationella minoritetsspråk och andra språk, så väl vanliga invandrarspråk som de stora europeiska språken.

Resultatet är ganska nedslående för socialdemokraterna.

Läs själva på Bos blogg!

Hjortfot

Under tidigt 1950-tal startade det arbetarrörelseägda Folket i Bilds förlag i samarbete med det bondeägda LTs förlag och kooperationens Rabén & Sjögren FiBs ungdomsböcker, en motsvarighet till FiBs folkböcker fast för yngre läsare. Böckerna hade snygga plastlaminerade band, lockande omslag, spännande illustrationer och ett lågt pris, 2:75, vilket möjliggjordes av att upplagorna var mycket höga.

Varannan bok var pojkbok, varannan flickbok. Bland de lanserade författarna fanns till exempel Astrid Lindgren, Åke Holmberg och Harry Kullman.

Och så Edward S Ellis, vars ”Hjortfot” var nummer 14 i serien (omslag och illustrationer av Hans Arnold). Jag har köpt den på Tradera för att kolla, hur jag i dag ser på en av mina pojkårs hjältar.

Hjortfot-böckerna läste vi under folkskoletiden i Nylands skola. De ingick då i B Wahlströms ungdomsböcker, pojkdelen med de gröna ryggarna. Jag minns, att vi tyckte de var spännande: vi lånade dem, en efter en, i skolbiblioteket. Mer än en gång har jag, med pilbåge och iförd höftskynke, lekt Hjortfot i skogen ovanför Juniskär. Också jag hade förresten en grotta!

När jag nu tittar på FiB-utgåvan från 1954, hittar jag märkligt nog ingen uppgift om översättare; man kunde tro, att Edward S Ellis var en svensk författare. Men så var det inte; jag har tagit reda på att han var amerikan och levde 1840-1916.

Edward S Ellis var tillsammans med Karl May och James Fennimore Cooper en av de klassiska indianboksförfattarna. Av det jag har lyckats få reda på om honom var att han skrev mastodontromaner och att Hjortfot till att börja med var en bifigur.

De hjortfotböcker jag läste i min barndom var inte alls tjocka och hade en ganska koncentrerad handling, så en god gissning är, att de – både Wahlströms och FiBs varianter – var nedbantade bearbetningar, vilket var (och är) mycket vanligt i barn- och ungdomsbokssammanhang. (Vem har till exempel läst Jonathan Swifts ”Gullivers resor” i original?)

Den ”Hjortfot” jag nu alltså har läst i FiB-upplaga är effektivt berättad, med enkelt språk och korta kapitel, många av dem ett äventyr som slutar i något spännande, som ska locka den unge läsaren att läsa också nästa kapitel.

Från pojkåren minns jag Hjortfot som en hjälte med nästan övermänskliga egenskaper: en som rör sig ljudlöst och aldrig missar med sin pil. Allt detta finns fortfarande kvar, när jag nu läser om boken. Intressant att notera är också att han i dessa hjälteegenskaper överträffar alla vita.

Men – och det får mig att i dag mer än i barndomen tvivla på honom – han står omutligt på de vitas sida mot sina stamfränder, av vilka ett antal dessutom framställs som lömska, grymma och svekfulla.

Förhållandet att de vita har rövat de rödas land ifrån dem rubbar inte för ett ögonblick Hjortfots kärlek till de vita, i den här boken särskilt nybyggarsönerna Georg och Victor.

Jag har läst, att den klassikerbearbetare, som Rabén & Sjögren använder sig av i dag, författarinnan Maj Bylock, nu har nyöversatt och bearbetat tre av böckerna om Hjortfot. Jag har därvid hört, att hon också ska ha tvättat Edward S Ellis´ berättelser ytterligare, så att till exempel rasistiska elemant har tagits bort. Men det här grundläggande problemet, att Hjortfot står på fiendens sida, kan hon ju knappast komma åt utan att totalt göra om handlingen i böckerna.

Å andra sidan tror jag, med min egen erfarenhet i ryggen, att indianböcker av det klassiska slaget inte gör obotlig skada. Särskilt gäller det, om de som är i slukaråldern också kommer i kontakt med böcker med andra värderingar.

Kan inte Rabén & Sjögren återutge Helmer Linderholms indianböcker, som kom senare och som har helt andra utgångspunkter än Edward S Ellis´ böcker? Linderholms böcker kom ut på Tidens förlag, som numera är en imprint inom Rabén & Sjögren.

Last chorus: Carl-Adam Nycop

Carl-Adam Nycop har avlidit i den aktningsvärda åldern av 97 år.

Nycop var en legendarisk journalist. Han startade som sportjournalist på finländska Hufvudstadsbladet men kom 1934 över till Sverige och Eskilstuna-Kuriren.

Sedan kom han till Stockholm och arbetade på bildtidningen Se, en av innovationerna i svensk press.

Bildseendet tog han med sig, när han 1944 var med om att grunda Expressen – vem minns inte Expressens väl valda foton, grafik och bilduppslag? På Expressen var han redaktionschef 1944-1952, därefter, fram till 1962, VD och adminstrativ chefredaktör.

Tidningens linje var liberal, men den nyhetstidning Nycop skapade hade ett inte så sällan vänstersinnat underifrånperspektiv. Man tog sig ofta an enskilda människors fall – och redovisade triumferande resultatet under vinjetten ”När Expressen griper in”. Det fanns också – vid sidan om sensationsartiklarna – ett tydligt folkbildande drag i Expressens journalistik.

Många av de journalister, som på den tiden arbetade på Expressen, hade sin bakgrund på socialdemokratiska tidningar – Expressen bjöd dem möjligheter och inte minst löner, som A-pressen inte kunde konkurrera med. Också Carl-Adam Nycop var socialdemokrat.

Många andra kommer att berätta den historia jag återger ovan. Låt mig därför bidra med en egen, en som jag vet mer än några andra om:

Inför valet 1973 såg socialdemokraternas utsikter ganska dystra ut. Jag jobbade vid det laget – jag är i grunden journalist – som pressekreterare på socialdemokratiska partistyrelsen. Under ett lunchsamtal med partiets informationschef Sören Thunell om olika möjliga insatser kastade jag fram tanken på en kulturarbetaraktion och fick omedelbart i uppdrag att organisera en sådan.

Med min bakgrund i universitetsvärlden var jag den på partiexpeditionen, som visste mest om den dåtida bokstavsvänsterns alla fronter och andra mobiliseringsverktyg, och jag kom snabbt fram till att också vi skulle bilda en frontorganisation av kulturarbetare och samla namn bakom ett valupprop med två paroller:
NEJ TILL BORGERLIG REGERING
SOCIALDEMOKRATERNA DEN 16 SEPTEMBER.

Jag tog snabbt kontakt med min vän Helga Henschen, som blev eld och lågor. Vi kom också fram till att rörelsen bakom uppropet skulle döpas till Motståndsrörelsen mot borgerlig regering – vad kunde passa bättre i en tid, då gerillor och befrielserörelser i jordens alla hörn hade entusiastiska supporters här i Sverige?

Men skulle det bli något riktigt stort av den planerade aktionen, måste vi nå mycket större skaror än de kulturarbetare som redan fanns i KSF. Efter mycket tänkande hittade vi en lämplig ordförandekandidat, vars namn hade ganska mycket av överraskningseffekt, Expressens förre chefredaktör Carl-Adam Nycop. Nycop, som också under sin tid på den stora borgerliga draken hela tiden hade varit socialdemokrat, visade sig vara inte bara villig utan tog på sig uppgiften med stor entusiasm. Motståndsrörelsen fick en styrelse, där – utöver Carl-Adam och Helga – några KSFare ingick (bland andra Ulf Bergengren, Kurt Ullberger och Lars Ulvenstam). Men där fanns också nya och överraskande namn som Carl Zetterström (Carl Z i Dagens Nyheter).

När uppropet publicerades som annons i tidningarna, med svarskupong för dem som ville ansluta sig, fanns bland undertecknarna företrädare för mycket stora delar av det svenska kulturlivet: Birgitta Andersson, Tommy Berggren, Gunnar Björnstrand, Birgit Cullberg, Per Gunnar Evander, George Fant, Lars Forssell, Olle Kåks, Bibi och Pekka Langer, Sven Lindqvist, Carl-Gustaf Lindstedt, Max Lundgren, Lars Löfgren, Birger Norman, Hans Palmstierna, Lenke Rothman-Arnér, Lars och Elisabeth Sellergren, Stig Sjödin, Emy Storm, Victor Svanberg, Ragnar Thoursie, Sonja Åkesson med flera – samt förstås styrelsen och ytterligare KSFare.

Om Helga Henschens insatser för Motståndsrörelsen – vykort, affisch, affischutställning, annonser – se mer under Kulturspegeln, Prosa & poesi.

Carl Adam Nycop finns, tillsammans med Monica Nielsen och Max von Sydow, med i ett avsnitt i Jonas Simas TV-film om Olof Palme i valrörelsen 1973, ”Våran Olof”, det avsnitt som handlar om socialdemokratenas gigantiska valupptakt på stadion i Malmö 1973. (Om filmen och andra liknande kan du läsa mer under Kulturspegeln, Film.) Det är min övertygelse, att Carl-Adam Nycop och Motståndsrörelsen aktivt bidrog till att socialdemokraterna inte förlorade valet 1973; det ändade som bekant i en jämviktsriksdag.

Carl-Adam Nycop skildrar själv det här i sin bok ”Väcka, oroa, förarga. En tidningsmans memoarer” (Legenda, 1988): I kapitlet ”Valarbete”, sidorna 144-169, skildar Nycop sina egna insatser som ledare för Motståndsrörelsen mot borgerlig regering i 1973 års valrörelse. Min insats som ”konspiratör” skildras på sidan 151; i själva verket var hela idén till Motståndsrörelsen min, inte Helga Henschens som Nycop skriver – men det är korrekt, att Helga Henschen utåt framträdde som idégivare.

Carl-Adam Nycop fortsatte efter valet 1973 sitt samarbete med socialdemokraterna, bland annat som medierådgivare och medarbetare på Arbetets kultursida. Sin egen gamla tidning, Expressen, blev han allt mer kritisk till.

Sista gången jag träffade honom i livet var under partikongressen i Malmö i höstas. Vår gemensamme vän Rolf Theorin hade då hämtat honom för att han skulle få möjlighet att se en fotoutställning med bilder av Arbetet-fotografen Pierre Mens, där det fanns bilder från valupptakten i Malmö 1973.

Då föreföll han fortfarande förvånansvärt pigg.

Nu finns han inte längre bland oss.

Men vi är många som minns honom med värme, tacksamhet och sympati.