Allsång i Almedalen
14 juli 2006 17:18 | Musik, Politik | 5 kommentarerJag har tidigare, i hemlighetsfulla ordalag, berättat om hur jag träffade min förre arbetskamrat, informationschefen på socialdemokratiska partistyrelsen Bo Krogvig samt hans nutida arbetskamrat på Springtime, Johanna Elgenius. Deras ärende var att få tips till ett partigränsöverskridande sånghäfte, avsett för en helt ny typ av arrangemang, allsång i Almedalen.
Det är klart att jag ställde upp.
Jag skrev på begäran också en text om politiska sånger, som sen – förkortad från ursprungligt A 4-format till A 5-format – placerades sist i sånghäftet.
Bo Krogvig har nu lämnat en rapport om hur det gick:
Hej!
Bra precis nu har jag varit hemma en vecka efter almedalsäventyret.
Måste berätta om det lilla äventyr som vi hade med ”Allsång i Almedalen”.
Trots våra tidiga möten i ärendet kom vi inte till grönt ljus för evenemanget förrän onsdagen för två veckor sedan. Först då ordnande det sig med lokal och allsångsledare.
Vi hade ju tänkt oss att vara vid det mest centrala ”vattenhålet” – Donners Brunn, men Bosse som driver detta ställe tyckte till slut inte att det var någon bra idé. Han hade ju folk nog ändå, som han sa. Då kom tvivlet tillbaka. Kan vi verkligen göra detta? Det måste ju bli bra. Efter lite tänkande föll våra blickar på baren Friheten, en innebar av källar- och loungekaraktär, som inte brukar vara särskilt besatt under varma sommarkvällar; folk vill ju sitta ute. Inte nog med att namnet passar, den ligger helt nära Donner plats, i källaren på Visby Hotell.
Nåväl, vår modiga och frimodiga organisatör, Tomasine, ringde Stefan på Friheten. Han tvekade, men efter övertalning sade han OK till att låta oss köra en timme från niotiden under söndagen, socialdemokraternas kväll.
Då när lokalen var klar backade vår första trubadur ur, av familjeskäl. Febrig ringde jag till Danne Karlsson, som du säkert har mött – han brukar sjunga ihop med Pekka, tror jag; den duon har sina rötter i ABF och särskilt i Sollentuna. Dom har ordnat ”Spelman i Storstad” under många år. När jag fick tag på Danne så sa han genast ja. Febern lättade och vi var på rull. Nu gällde det att fixa sånghäftena. Det ordnade Maria. Vi gjorde ett litet läckert sånghäfte med röda och gröna dekorfärger till den svarta texten.
Vi kom till Gotland på lördagen och började genast genom mun mot mun-metoden föra budskapet vidare. Fram på söndagen var vi väl ett tiotal som bar budskapet om allsång i Almedalen vidare. Så höll Persson tal, och budskapet spreds till allt vidare kretsar, utan att han nämnde det.
Några minuter i nio kom jag till Friheten. Danne var där. Han hade fått beställd sånganläggning. Men där satt oxå Mats Odell och Sigfrid Leijonhufvud, båda kd, med sina fruar. Så började folk droppa in. Danne började sjunga lite allmänna sånger i sin uppsjungning, och redan där märkte vi att detta kommer att bli nåt. Så vid kvart över började vi. Lokalen var nästan fullsatt. Det var kö och oordning i baren. Stefan hade glömt sätta in personal så det var några unga som skulle langa pilsner till den sång- och pilsnertörstande publiken.
Maria Arnholm hälsade välkommen. Så drog Danne i gång. Han valde sex sånger från varje sida. Oj, oj, oj, vad vi sjöng. Taket lyfte sig nästan. Magnus Ljungkvist gjorde en bejublad version av ”Åsså kommer det en såsse”. En liten paus. Påfyllning och lite rökande. Lokalen var fullsatt. Och varm. Så fortsatte vi. Lars Hjalmarsson var där med Lena. De krävde oavbrutet ”Folkpartimarschen”. När den väl kom hade dom gått. Den anfördes av Johanna Elgenius och Maria Arnholm – oxå den blev en trevande succés. Så fortsatte vi i häftet. Det blev lite av kamp mellan höger och vänster. Vänstern vann – vi har bättre låtar. Så avslutade Danne med att leda oss i ”Vi måste höja våra röster”. Då trodde jag taket skulle lyfta och rutorna krossas. Det var en fantastisk kväll. Och i publiken såg vi Britt Bohlin och Sten Olsson, och han sjunger ju inte såå bra, Tomas Bodström med entourage, Kristina Axén Olin, Inger Roos, landstingsråd i Stockholm, vår gamla kollega Lena Thulin och många många fler. I vår rörelse och i andras.
Under en av de sista låtarna frågade vi Stefan om vi fick köra på tisdag också. Han svarade genast ja. Så vi utlovade en repris till folkets jubel.
Nöjda, gick vi sedan till Donners Brunn och njöt en god, sen, middag.
På måndagen skrev Almedalsbloggen om att detta avgjort var det trevligaste arrangemang man kunde minnas. www.almedalsbloggen.se
Om söndagen blev en succé, blev tisdagen magisk. Ännu mer folk, samma upplägg, bättre flyt i baren. Vi delade då in vår timme i fyra delar. Del 1. Uppsjungning, med allmänt kända låtar. Del 2. sex låtar från var sida, Del 3 några andra låtar och ur häftet, del 4 tre önskelåtar ur häftet. Söndagen tog en timme och en kvart, tisdagen en och en halv. På tisdagen var det lika många kända och okända men kryddan var där en gäng ungdomar från Rättvisemärkt, anförda av Alice Bah.
Vi lovade strax att köra också nästa år.
I häftet, som jag ska skicka till dig, skrev vår VD Maria Arnholm förordet och din text blev ett mycket uppskattat efterord.
Letar du på www.springtime.nu hittar du häftet, under nyheter.
Vi fick en del vacker mediauppmärksamhet:
www.sydsvenskan.se/val2006/article170641.ece
www.aftonbladet.se/vss/val2006/story/0,2789,852885,00.html
Vill med denna uppsats ”Mitt sommarlov” tacka dig för din inspirerande insats. Utan dig hade det inte blivit så bra som det blev.
Lev väl, jag lovar att inte skicka några mackor i posten.
Hälsa Birgitta, ungar och andra hälsningsberättigade.
På sommarverandan med ett glas vin
Vännen
BoK
***
För dem som är intresserade av min längre betraktelse om kampsång, den som kortades i häftet, bifogas här originalversionen:
FRÅN KAMP TILL CAMP
En höjdarlåt, tycker min dotter och hennes vänner, är ”Lär av historien”, en KFMLr-skapelse från de röda åren, då farsan var ung. I likhet med farsan har dottern och hennes kompisar inget till övers för sjuttiotalsrevolutionärerna. Men texten är så fruktansvärt komisk, musiken, som är lånad från John Fogertys ”Proud Mary”, häftig.
Så har en låt vandrat från kamp till camp, blivit party music i stället för partimusik (r).
Många tycker säkert att ”Folkpartimarsch” är lika komisk, men i det fallet sätter valet av melodi hinder i vägen för att den skulle kunna bli lika populär som ”Lär av historien” på dotterns fester.
Annars är kampsången nästan helt en vänsterföreteelse. Jag vet, för jag har samlat på politisk musik i hela mitt vuxna liv. (Jag bortser nu från högerextremisterna; vad jag bedömer är den normala demokratiska högerhalvan i politiken.)
Jag har gett ut ett par sångböcker i genren och har gjort det för att jag gillar materialet. Visst finns det bland de gamla arbetarrörelsesångerna sångtexter, som känns antikverade, men att gå från nu till då är att slå en nödvändig brygga tillbaka till rörelsens rötter. I förordet till min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) skrev jag:
”Jag tror att sången är en emotionell faktor, som inte får vara politiskt engagerade – på allvar politiskt engagerade – människor främmande. Politik är inte teknokrati.
Arbetarrörelsens gamla sånger speglar – i all sin vulgaritet och valhänthet – en rättfärdighetslidelse, som rymmer enorma kvantiteter emotionellt sprängstoff. Det var den rättfärdighetslidelsen som bar fram arbetarrörelsen till de politiska segrarna.”
I det här urvalet sånger är ”Vi bygger landet” och ”Den röda fanan” exempel på det jag skriver om ovan.
Kampsångsgenren måste dock, som alla andra musikgenrer, förnyas, om den ska överleva. I min gamla ”Upp till kamp!” tog jag därför med en mängd (då) nya sånger, till exempel ”Kapitalismen”, ”Befria Södern”, ”Den svarta tuppen” och ”Where Have All the Flowers Gone?” (som det finns en parafras på i det här sånghäftet). Jag var också den som, med min ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969) tog hem Joe Hill – gävlesonen Joel Hägglund – till Sverige igen; ”Prästen och slaven” och ”Rebellflickan” fanns alltså med i min sångbok.
Skulle jag göra en ny version av ”Upp till kamp!” i dag, skulle Evert Taubes ”Änglamark”, Stefan Sundströms ”Nån har slagit upp ett hål” och Margareta Grapes, Suzanne Ostens och Gunnar Edanders ”Befrielsen är nära” ha en given plats i den.
Jag tror inte att det är en tillfällighet, att ”Jösses flickor” på nytt spelas på Stadsteatern i Stockholm. Min näsa säger mig nämligen att den politiska musiken på bred front är på väg tillbaka. Rent musikaliskt är den i dag mycket annorlunda. Tänk på rapparna och till exempel Dixie Chicks. Men det finns också mycket intressant grävande i det förflutna. Ani DiFranco har gjort en Joe Hill-CD och spelat in en underbar instrumentalversion av ”Internationalen”. Bruce Springsteen lyfter i ”The Seeger Sessions” på nytt fram den gamle vänsterikonen och protestsångaren Pete Seeger (som jag sverigelanserade i min ”Upp till kamp!”).
I USA, av alla ställen, finns i dag en vital vänstertradition bland singers/songwriters. Varför skulle inte just den amerikanska trenden hitta hit?
Enn Kokk
Den som vill veta mer om politisk musik rekommenderas att gå vidare till bloggen http://enn.kokk.se. Där finns texter både om det allra senaste och om gamla godingar som ”Der Dialektische Materialismus Rock”.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^