Maiden´s Blush

Rosa alba Maiden´s Blush – en gammaldags ros, vars existens är belagd från 1629 men som av allt att döma har funnits sen 1400-talet – odlar Birgitta som häckros (den blir 140-180 centimeter) mot Håkanssonsgatan, tyvärr just på den sträckning som har drabbats mest av inhalkande bilar. Men hon har fyllt på med nya plantor i de skadade partierna.

Maiden´s Blush håller just nu, i början av juli, på att slå ut; den blommar alltså senare än andra albarosor, till exempel den vita bondrosen (Rosa alba maxima).

Blommorna är så ljuvliga som namnet (Jungfruns rodnad) antyder: krämvita med en antydan till mörkare rodnad. De är medelstora till stora, tätt fyllda och flata till svagt välvda. De doftar mycket starkt och sött.

I Frankrike kallas den för det snarlika ”La Virginale” – men också för ”Cuisse de Nymphe” (nymflår).

Den är härdig (upp till zon VI), skuggtålig, lättodlad.

Maiden´s Blush är jättefin i buketter.

Apoteksros / Provinsros / Lancasters röda ros

De levande rosorna i bloggvinjetten ovan finns i den del av häcken runt vårt hus i Öregrund, som vetter mot Håkanssonsgatan. Den här karminröda rosen – Rosa gallica officinalis – kallas oftast för Apoteksros eller Provinsros, men från historien är den också känd från rosornas krig som Lancasters röda ros. Den blir minst 150 cm hög och bildar en tät, ogenomtränglig häck. Birgitta sliter just nu med att rensa den här rabatten, vilket verkligen inte är lätt.

Den här rosen fördes av korsriddare från det som på den tiden i Europa benämndes som Det heliga landet. Den ska ha planterats i staden Provins sydost om Paris år 1240. Dess namnbestämning ”officinalis” har att göra med att den har använts medicinskt, därav benämningen Apoteksros. ”Den användes till salvor, parfymer, oljor, ättika, doftpåsar, marmelad, sylt, konfektyrer och en pasta gjord på färska kronblad, socker och honung”, berättar Lars-Åke Gustavsson i sin ”Rosor för nordiska trädgårdar” (Natur och Kultur, 1998). Av det här kan man förstå, att den är starkt doftande.

Benämningen Lancasters röda ros fick den under rosornas krig (1455-1485) i England.

Den blommar slösande rikt från slutet av juni och under juli. Blommorna är karminröda med en mitt av guldgula ståndare och mycket vackra; det finns ingen annan av våra många rosor som har fått så många att stanna på gatan i andlös beundran; några har också frågat, vad rosen heter – ofta, som Anna som bor längs vår väg till Konsum, i avsikt att skaffa den till sin egen trädgård. (Anna jobbar förresten nu under sommaren extra två dar i veckan i vår vän Inga-Lills trädgårdsmästeri).

Rosen kan odlas ända upp till zon VI.

Min enda invändning mot de exemplar vi har är att vi har fått rotskott av nyponros i häcken. Lennart Mellbye skriver i ”Rosor i Sverige” (Rabén Prisma, 1994), att den ”bör säljas rotäkta” – vilket tydligen inte har varit fallet när vi köpte våra exemplar.

Men jag har också lyckats flytta några (delade) exemplar till mitt land vid högra stakethörnet längst bort på tomten. Där gör sig de karminröda blommorna bra mot gråberget utanför staketet.

Nevada

Jag har tidigare skrivit om det exemplar av rosen Nevada, som blommar utanför vårt köksfönster. Den finns på flera håll på tomten, till exempel i slänten mellan bergknallen huset står på och körsbärsträdgården. (Birgitta har köpt tre av Nevada-rosorna från Ulva handelsträdgård, på den tiden då den ägdes av Kjell Eriksson.)

Att jag nu tar upp den på nytt beror på att det också finns ett exemplar i min rabatt vid grinden. Där står Nevada delvis skuggad av Mandarinrosens utspärrade grenar. Nevada-rosens gräddvita blommor med sina gyllene ståndare syns genom och ovanför det gröna gunnebostängslet och utgör en slående färgkontrast mot Mandarinrosens blodröda blommor.

Fast egentligen är de här rosorna släkt, halvsläkt i alla fall. Nevada, döpt efter Sierra Nevada i Spanien, är en läcker hybrid, vars ena halva är känd: Mandarinros (Rosa moyesii) – vilket man verkligen inte skulle kunna tro; den är så olik Mandarinrosen, bland annat i färg.

Jag beskriver färgen som gräddvit, men färgen skiftar: först är den blekt rosa, sedan gräddvit och under varma dagar åter rosenskiftande. Nevada blommar i slutet av juni och nu i juli. Blomningen är mycket riklig, blommorna enkla till dubbla och svagt skålformade, hela 8 till 12 centimeter i diameter och med mycket framträdande gyllengula ståndare.

Vad som, tillsammans med Mandarinrosen, är upphovet till Nevada är inte helt solklart. Lennart Mellbye skriver i ”Rosor i Sverige” (Rabén Prisma, 1994), att det är en tehybrid. Mycket riktigt har den svag men terosartad doft. Lars-Åke Gustavsson skriver i ”Rosor för nordiska trädgårdar” (Natur och Kultur, 1998) , att ”den uppstod ur hybriden ”La Giralda” x Rosa moyesii som moderplanta och en pimpinellros som frögivare”.

Den här rosen blir 3 x 2,5 meter. Den har bågböjda grenar, som växer kraftigt och tätt. Den är mycket vinterhärdig, kan odlas upp till zon VI.

Mandarinros

Mandarinros (Rosa moyesii) är en kinesisk vildros, som år 1890 fördes hem av den brittiske missionären J Moyes. Av honom fick den franske botanisten Louis L Vilmorin frön, och han började saluföra den fyra år senare, 1894. Mandarinrosen är en sommarblommande buskros, som blir 300-400 centimeter hög. Dess långa stänglar är taggiga och växer kraftigt uppåt som en utfälld strut. De fem till sju centimeter breda blommorna är djupt blodröda, flata och påfallande vackra med sina lysande ståndare.

Vi har mandarinrosor på var sin sida om den svartlackerade grinden, bakom vilken det också står en svartlackerad, hög brevlåda. Mitt exemplar, på brevlådesidan av grinden, blommar ymningt just nu (början av juli) och är över tre meter högt.

Birgittas exemplar, på andra sidan om grinden, är tyvärr bara någon meter högt och blommar inte. Den har tidigare varit lika ståtlig, men under förr-förra vintern körde Stora Ristens fiskbil in i vårt staket: tog med sig ena halvan av grinden, bröt grindstolpen, kvaddade en lång bit staket (grönt gunnebostängsel) och, inte minst, knäckte Birgittas mandarinros och flera andra rosor jämns med marken. Vi har naturligtvis fått försäkringspengar; grinden, grindstolpen och staketet är återställda, men det tar lång tid för rosen att återhämta sig och bli så där ståtlig igen.

Stora Ristens fisk ringde omedelbart upp oss och anmälde olyckan samt lovade, att deras försäkringsbolag skulle stå för kostnaderna. Tyvärr är alla inte lika ärliga och tillmötesgående. Vi har genom åren haft rader av halkolyckor in i vårt staket – Håkanssonsgatan gör en böj just vid vår grind, och alltför många bilar håller för hög fart, när det är halt – och en del av de här bilisterna har vi inte hört ett ljud ifrån. Senast hände det samma vinter, då Stora Ristens fiskbil dammade in i grinden: några meter längre fram blev det ytterligare ett stort stakethål, förorsakat av en smitare. Om ni passerar förbi vårt staket och observerar, att rosenhäcken mot gatan är något ojämnt växt, vet ni nu varför.

För egen del klarar mandarinrosen öregrundsvintrarna (zon IV) bra. Den klarar också zon V.

Melodikrysset. Det är lördag!

Lördag morgon, och jag sitter vid frukostbordet rustad med Aftonbladets TV-bilaga och en penna: det är dags för melodikrysset.

Som vanligt har jag det svårast med sånt som många andra säkert tycker är lätt. ”Du och jag mot världen” med Fredrik Kempe och Sanna Nielsen är inte precis det slags musik jag lyssnar på, inte heller Alcazar och Cecilia Vennersten.

Sylvia Vrethammars ”Viva España” kan man däremot inte, om man är i min ålder, ha undgått att höra. (Jag minns förresten, att Åke Cato en gång i världen döpte henne till Vresiga Sylthammar.) Och alla i min ålder har förstås också hört Ernie Englund spela ”Gotländsk sommarnatt”, som här gav ordet ”rauk”. Lätt som en plätt var även ”Man ska ha husvagn” – ”husvagnar” i pluralis skulle det stå.

Veckans Evert Taube var ”Min älskling du är som en ros”. Till klassikerna får man väl också föra ”Fia Jansson” och ”Vart ska du gå min lilla flicka?”. (Var det inte Povel Ramel som i en av sina musikaliska sketcher försåg frågan ”Får jag följa med? Får jag följa med?” med svaret ”Ja, om du betalar”?)

Också Helen Sjöholm och BAO framförde en klassiker, Jules Sylvains ”Aj-aj-aj-aj vilken röd liten ros”.

En modern klassiker som spelades var ”Jag ger dig min morgon” av Fred Åkerström. Originalet skrevs av den amerikanske sångaren Tom Paxton, som jag har det mesta av på LP och CD. Jag har alla Freds skivor också, så klart. Fred medverkade 1970 tillsammans med Finn Zetterholm i lanseringen av min sångbok ”Upp till kamp!” i en fullsatt kongresshall i Stockholms Folkets hus. Frid över hans minne!

Ledmotiv ur filmer har jag oftast svårt att klara, men efter lite funderande kom jag på att det som spelades här var hämtat ur ”Sagan om ringen”.

Inte heller var det alldeles lätt att erinra sig namnet på den serie TV-program, där Gunwer Bergkvist, Lars Ekborg, Åke Grönberg och Margareta Krook medverkade. Men sen dök det upp i bakhuvudet: ”Estrad”. Det sändes under sent 1960-tal, tror jag.

***

Allt det övriga gräddvita, som jag ser genom mitt köksfönster, har nu fått sällskap av Astilbe. Om jag skulle gå ut och sniffa på de här blomvipporna?

Fast inte för nära. Det klänger fullt av humlor på dem.